Ingen löpare har väl undgått att det är Lidingöloppet i helgen. Detta fantastiska lopp som jag bara älskar.
Silvermedaljen!
Det här är min Lidingöloppshistoria, inte bara solsken…:
2007 – Mitt första långa Lidingölopp. I ösregn! Missade nästan starten då jag fastnade i bajamajakön! Klarade min målsättning på tre timmar och gick i mål på 2:52
2008 – Inget konstigt alls. PB på 2:44.
2009 – Löparknä! Går runt banan kvällen före själva loppet. Fredrik har lovat elljus sista milen, men det var inte sant. Famlar i mörkret och ser ingenting. Det var visst bara sista kilometern som var upplyst…
2010 – Jag persar på 2:28, tar en silvermedalj, men blir slagen av Fredrik med 14 sekunder!
2011 – Går runt igen! Ett löparknä på andra benet sätter stopp för springandet! Fem timmar och sjukt långtråkigt!
2012 – står över då New York Marathon är höstens stora mål. Dessutom tokförkyld.
2013 springer jag inte heller. Det krockade ju med Berlin marathon som var min 40-årspresent till mig själv. Berlin som jag ställde in pga asfalten. Teoretiskt hade jag alltså kunnat springa Lidingö och därför smärtar det lite extra att sitta här och uggla.
Fasen vad jag är avis!
