En annan kväll. En annan livvakt…
Jag springer aldrig på kvällar nu när det blivit mörkt. Är mörkrädd och ser både mördare och vildsvin i min väg. Känner obehag i kroppen och det enda jag vill är att komma hem så fort som möjligt. Och det är ju synd. För löpning ska ju vara en njutning. Inget man vill skynda bort ifrån.
Igår fanns ingen träningstid att uppbringa under dygnets ljusa timmar och jag beslutade mig för att möta mina rädslor och ge mig ut vid halvnio-snåret.
Redo innanför dörren, iklädd Sveriges fulaste reflexväst, frågar äldsta dottern:
– Men är du inte rädd för att springa när det är mörkt?
Så tar hon på sig jacka och mössa, sätter sig cykeln och följer med. Min egen livvakt.
Vi springer/cyklar längs vägar jag aldrig vågat mig ut på ensam. Becksvarta grusvägar, öde hus och kyrkogårdar. Min livvakt fungerar också som hare och jag springer på i ett härligt tempo. Benen lätta och så där igång som de kan vara på kvällen när alla system har hunnit vakna.
Kallt, krispigt och en fantastisk känsla. Jag får nog anställa henne. Som hare och som livvakt. Undrar om hon är dyr…
