En annan kväll. En annan livvakt…
Jag springer aldrig på kvällar nu när det blivit mörkt. Är mörkrädd och ser både mördare och vildsvin i min väg. Känner obehag i kroppen och det enda jag vill är att komma hem så fort som möjligt. Och det är ju synd. För löpning ska ju vara en njutning. Inget man vill skynda bort ifrån.
Igår fanns ingen träningstid att uppbringa under dygnets ljusa timmar och jag beslutade mig för att möta mina rädslor och ge mig ut vid halvnio-snåret.
Redo innanför dörren, iklädd Sveriges fulaste reflexväst, frågar äldsta dottern:
– Men är du inte rädd för att springa när det är mörkt?
Så tar hon på sig jacka och mössa, sätter sig cykeln och följer med. Min egen livvakt.
Vi springer/cyklar längs vägar jag aldrig vågat mig ut på ensam. Becksvarta grusvägar, öde hus och kyrkogårdar. Min livvakt fungerar också som hare och jag springer på i ett härligt tempo. Benen lätta och så där igång som de kan vara på kvällen när alla system har hunnit vakna.
Kallt, krispigt och en fantastisk känsla. Jag får nog anställa henne. Som hare och som livvakt. Undrar om hon är dyr…
16 Kommentarer
Staffan
19 september, 2013 kl 09:13Så tråkigt är min första tanke, inte att springa en mysig runda tillsammans med ett barn på cykel vilket är jättemysigt utan att låta dig begränsas av mörkret! Jag springer sällan eller aldrig i beckmörker förutom korta passager mellan belysta partier, då jag inte äger någon pannlampa men en höstkvällrunda längs punktbelysta cykelvägar kan vara en väldigt trevlig och mysig upplevelse.
Skulle jag mot all förmodan träffa på någon knäpp/läskig typ, tänker jag alltid att det är bra mycket mera synd om honom som fått vänta här ute i mörkret och vätan på någon att skrämma, än om mig, men det har aldrig hänt att jag träffat på någon läskigt under alla år av kvällslöpning.
Anna
19 september, 2013 kl 11:18Jag håller med. Kan bli arg på mig själv för att jag låter mig begränsas. Samtidigt får jag ingen njutning om jag går ut eftersom jag bara letar efter läskigheter i varje gathörn/buske.
Vet inte hur jag ska göra riktigt… får filura på det!
Annika
19 september, 2013 kl 10:18Wow! En sådan livvakt skulle jag också vilja ha. Har blivit aningen skraj efter min senaste runda med pannlampa då skenet reflekterades i ett par stora ögon några meter från vägen. Ett par ögon som dessutom inte visade minsta tendens att springa iväg trots mitt idoga hojtande och viftande…
Anna
19 september, 2013 kl 11:19Shit, vad läskigt!
Miassteg
19 september, 2013 kl 10:24Jag känner igen mig i det du skriver. Det är otroligt ledsamt att man blir så begränsad när mörkret faller på. Jag tror det är typiskt tjejer/kvinnor att uppleva det så. Men så ska det ju inte behöva vara!
Jag ska försöka hitta mig en löpkompis som dig för att känna mig tryggare.
Anna
19 september, 2013 kl 11:20Löparkompisar är guld. Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är roligt att jag känner sig trygg med en fjortonåring på cykel. Hade känt mig trygg med 10-åringen också. Men vad kan de egentligen göra om det dyker upp något?
Lotta
19 september, 2013 kl 11:04Usch ja. Jag begränsas också av mörkret. Även om jag vet att jag bor i en relativt lugn del av Fjollträsk så vågar jag mig inte ut efter att det blivit mörkt. Jag är inte rädd för eventuella djur eller mörkret i sig utan eventuella knäppskallar som kan lura bakom en buske.
Anna
19 september, 2013 kl 11:21Så synd att det ska behöva vara så!
Lisa
19 september, 2013 kl 15:17Jag känner också precis igen mig i det du beskriver. För att komma ifrån vårt bostadsområde måste man igenom en liten skog (kanske 800 m) och det är den som jag inte klarar av. Alla ljud inne i buskarna och ev rörelser därinne. Men egentligen är man ju knäpp som tror att någon skulle stå inne i vår lilla skog, när det är mörkt, kallt och blåsigt och kanske regnigt (=Lomma i ett nötskal) bara för att kunna hoppa på mig när jag kommer springande.
Men, logiken hjälper inte mot mörkerrädsla tyvärr.
Anna Lindh
19 september, 2013 kl 15:30Jag känner precis lika. Jag springer aldrig när det är mörkt. Jag är inte rädd för mörker, jag gillar eg mörker… beror väl på att man är norrlänning i själen, men jag är rädd för de typer som är där ute i mörkret och kan dra nytta av det. Oerhört trist känsla idagens Sverige 2013 att behöva känna sig rädd som kvinna.
Viveca
19 september, 2013 kl 16:53Jag tycker det är bäst att springa (om jag springer, vilket är längesen nu)när det är mörkt. Bara jag själv och tystnaden. I dagens samhälle är det nästan läskigare att vistas bland folk….sen så tänker jag som så att ett spöke tar inte ett annat spöke
Maria
19 september, 2013 kl 18:40Vilken tjej du har! Hade varit urstolt och glad om jag var du. Och hon är kanske värd en höjd vecko/månadspeng… ;)
Marina
19 september, 2013 kl 20:45Härligt med sådan livvakt. Jag är också mörkrädd och har lätt för att tänka på kidnappare, mördare och annat elände. Skäller lite på mig själv ibland på elljusspåret under vintern. Skärp dig, säger jag. Ska du springa så spring och ha kul annars kan du lika gärna stanna hemma. Så säger jag till mig. Här hemma är det kolmörkt för jag bor på landet utan så värst mycket gatubelysning.
Ha det bra!
Christoffer Olkvist
19 september, 2013 kl 22:29Det är något speciellt med mörkerlöpning. Man springer i sin pannlampe upplysta bubbla och utanför är det bäcksvart. Kan förstå att man tvekar eller hoppar rundan. Men det är spännande när en uggla ljudlöst flaxar förbi en 1,5 meter framför :-)
anneliten
20 september, 2013 kl 07:24Jag vet att logik inte riktigt biter när man är rädd, men då undrar jag vågar du gå utomhus när det är mörkt? För vad är skillnaden liksom. Det enda jag undviker i mörker är elljusspår – för då känner jag mig som om jag springer på en upplyst scen och ser inte riktigt in bland buskarna. Då är det bättre att det är mörkt överallt så att ögonen vänjer sig.
Anna
20 september, 2013 kl 08:13Nej, jag går inte utomhus heller när det i mörkt. Inte i skogen och så alltså. Sen beror det lite på vad klockan är om jag går i samhället… så jag är i alla fall konsekvent :)