skåneleden

134 etapper och 143 mil senare. Idag gick Scania Road Runners i mål på projektet att gemensamt ta Skåneledens alla etapper!

Projektet startades den 1 juni förra året och vi hade ingen aning hur lång tid det skulle ta. 361 dagar visade det sig, vilket var otroligt vältajmat för en optimal final i solsken och sommarvärme! Hur kul hade det varit med finalkalas i november liksom?

Sista etappen har varit ”förbjuden” att ta. Det är etappen Hovdala-Skyrup som via ett bad i Finjasjön liksom landar perfekt i vår sportstuga. Den ville vi spara och göra tillsammans. Typ världens bästa idé.

Det blir 20 km njutlöpning som vi snackar bort utan att jag märker att vi springer. Så himla härligt sätt att umgås på. Och sen blir det liksom bara bättre.

Fredrik tänder grillen och slänger ihop en potatissallad med vitlök och parmesan. Och mellan maten och rabarberpajen tvingar jag ut löparna på en tipspromenad runt huset. Med spännande frågor om vem som sprungit flest etapper eller längst distans. Vad foodtrucken vi passerade hette, och på vilken etapp man kan hitta troll.

Löparna är lika dåliga på svaren som jag är på att arrangera tipspromenad…. Jag har naturligtvis både glömt både svarstalong och ett PRIS till vinnaren (som förövrigt ändå bara hade hälften rätt…).

Anyway. Glad i hela kroppen. Att springa, umgås och äta är fasen världsbäst!

Vi har haft ett projekt i löparklubben att tillsammans ta alla etapper på Skåneleden. Idag gjorde vi gemensam sak med löparkompisarna Mats och Ylva för att beta av SL2 etapp 1-3 mellan Hårsjö och Hässleholm.

De valda etapperna är de sista innan finaletappen i slutet på maj som vi ska springa alla tillsammans!

Anyway. Fredrik och Ylva blir avsläppta i Hårsjö för 17 km löpning till Vedema. Där ska jag och Mats placera bilen och springa vidare mot Hässleholm där vi senare ska mötas upp för Libanesisk lunch på Café Naomi.

Ylva har en svårläkt stukning och en förkylning i bagaget. Fredrik har en strulande hamstring och en spricka på ett revben. De är peppade till tänderna. Jag undrar om det finns taxi i Hårsjö…

Jag och Mats lämnar etappstart i Vedema på stela ben efter en evighetslång bilresa. Det är fantastisk barrskog med mjukt härligt underlag. Men också snö och branta backar. Solen skiner och jag är stolt över beslutet att ta semester för att springa! Så värt.

Etappen bjuder på inslag av cykelväg bredvid trafikerad väg… Och korsande av trafikerad väg med mitträcke. Det sista kan tyckas spännande men dagen största äventyr kommer ett par kilometer senare när vi når Finjasjön. Som i vanlig ordning är översvämmad.

Vattnet på leden är vaddjupt och hur lång sträckan under vatten är kan vi inte utläsa. Jag är beredd att springa ut i det okända för en bra story till bloggen, men Mats övertalar mig om att hitta alternativa vägar.

Därför har jag rullat under taggtrådsstaket och balanserat på livsfarliga stockar, med risk för att ramla ner i vatten.

Men vi kommer i alla fall torrskodda fram. Och det har Fredrik och Ylva också gjort. Med alla revben i behåll.
¦

113 etapper gjorda! Nu ser vi fram emot belöningen och finalen. 20 km mellan Hovdala och vår alldeles egna sportstuga. Längtar redan!

Vi fortsätter beta av de nytillkomna Skåneledenetapperna söder om Malmö och idag kom turen till Etapp 20 Höllviken-Klagshamn. Med sikte på belöningslunch på Ateljen Limhamn, bara en kort bussresa från etappmålet…

Tar buss 15 från Södervärn till Höllviken och startar vandringen drygt 20 minuter senare. Blir upprörd över en skylt men samlar oss. En hamburgersemla kan inte få förstöra en sån fin dag!

Fortsätter på världens tråkigaste väg. En cykelväg bredvid en bilväg. Här snackar vi inga naturupplevelser men en typiskt bra sträcka för att prata och avhandla vardagspusslets klurigheter. Vi hinner både planera träningsveckan, veckans mat och utse vinnare i en tävling vi utlöst på gårdagens löpevent. Vi hinner också bli kissnödiga.

Men… sträckan vi går på är inte precis välutrustad med buskar. Vi får snällt hålla oss i fyra kilometer innan ”första bästa buske” dyker upp. Tips från coachen: starta inte denna vandring okissad!

Efter Vellingeblomman viker leden ner mot havet och trots att jag sprungit i krokarna miljoner gånger har jag inte vetat om denna dolda skatt. Vi vandrar över strandängarna som dagen till ära är mer strandbassänger…

Vi tackar minusgraderna för att vi kommer fram torrskodda. Och slipper lera hela vägen upp till ryggslutet…

På åkrarna blåser det svinkallt och vi söker skydd bakom en husvägg för vår nödmacka. Den som ska få oss att överleva till den sena lunchen på kaféet.

Not so naturskönt men ibland får överlevnad gå före…

Traskar vidare över vidderna och kämpar med att få upp värmen igen. Lagom till Klagshamns udde kommer den, och vi får runda udden med värsta vårfeelingen i kroppen. Solen skiner, havet är blått, svanarna badar och nu är busshållplatsen nära…

Men först ska vi passera etappmåls-skylten. Den som är beviset för att vi faktiskt nådde ända fram. Men jag tror de missade någon detalj i tillverkningen…

Klockan är strax innan tre och vi är jättehungriga. Skalman äter ju som bekant klockan 12. Plus minus en kvart. Nödmackan har förskjutit krisläget något, men nu är det bråttom. Tur att kaféet bara är ”en kort bussresa” bort…

I busskuren blir vi abrupt varse om att 10 km bussresa tar lika lång tid som att springa. 43 minuter behöver buss-skrället för att frakta två svältande till mat. En snabb huvudräkning och vi inser båda att den där fantastiska lunchen vi drömt om senaste timmen får förbli en dröm. Och för att inte riskera äktenskapet är Skalman tyst alla 43 minuter hem.

Ett snöpligt slut på en härlig vandring. Nästa gång kollar vi busstidtabellen innan vi ger oss ut.