Vilse på Skåneleden

Löparklubben jag är med i har en sommarutmaning: vi ska tillsammans springa alla etapper av Skåneleden. De är hela 119 stycken till antalet och vi har redan börjat ta små tuggor av elefanten. Idag tog jag två.

Jag tar tåget till Lomma för att springa etapperna Lomma-Spillepengen och Spillepengen-Bulltofta. Jag är beredd på att själva utmaningen är att hitta hem från Bulltofta sen, utan guidning av orangea markeringar. Men det skulle finnas fler utmaningar än så…

Första utmaningen är att hitta startskylten i Lomma. Enligt hemsidan ska den finnas på torget utanför biblioteket. Problemet är att det är någon happening i byn och hela torget är fullt av brandbilar, karuseller, korvförsäljning och utklädda maskotar. Att hitta en skylt i kaoset är som nålar i höstackar, omöjligt.

Jag bestämmer mig att starta ändå och följer riktningen som verkar logisk enligt kartan på hemsidan. Men jag hittar inga markeringar. Snurrar runt i 500 meter innan jag hittar rätt. Allt pinsamt dokumenterat och uthängt på strava:

Anyway. Jag hittar skylten till slut och kommer iväg. Det är varmt och somrigt och benen känns som…. betong. Jag är nöjd med att INTE springa Stockholm marathon med benen jag förärats idag, och lufsar fram i sakta mak.

Vägen till Spillepengen är vilsesäker. Inte ens jag kommer fel. Jag känner mig stolt, och självförtroendet är på topp.
Genom Arlöv (eller Burlöv, vem vet ens vad som är vad?) flyter det på. Jag har sprungit här förr och känner igen mig. Tar mig igenom ”skogen” och över åkrarna. Jag har gott om tid på mig och känner ingen stress. Kvällens restaurangbesök är fortfarande långt bort…

Kommer in i Bulltofta och får se den berömda kohagen IRL. Blir sugen på att springa upp för backen en sväng, men vill ju ha en snygg Skåneleden-karta på Strava utan utsvävningar. För att klubbkompisarna ska se att jag skött mig…

I Bulltofta ska etappslutet finnas, och det bör vara nära. Men kilometrarna går. Och går. Plötsligt ser jag en skylt med Östra Skrävlinge och har i bakhuvudet att det ligger på vägen till Torup. Dvs på en annan led….  Plockar fram telefonen och inser att jag sprungit två kilometer åt fel håll. Det blir två kilometer till om jag ska tillbaka samma väg. Och nu börjar jag undra om jag ska hinna duscha innan restaurangen….?

Jag hittar tillbaka till Bulltofta. Därifrån ska jag under en stor väg, ta höger, runda en kyrkogård och sedan hamna på den väg som leder rätt in till stan. Det har Fredrik förklarat av ren självbevarelsedrift, för att slippa gå ensam på restaurang. Det låter lätt i teorin.

I praktiken är Bulltofta liksom omringat av stora vägar och jag tar mig under första bästa och svänger höger. Men där finns ingen kyrkogård. Jag är i tjottahejti och vet inte hur jag någonsin ska komma hem. Börjar bli hungrig också. En kort sekund funderar jag om jag bara ska sätta mig ner och gråta en skvätt. Över min totala brist på lokalsinne och känsla för vilket håll jag ska.

Sen bara kör jag. Driven av hunger och längtan efter cappuccino. Som synes på kartan blev det inte precis närmsta vägen men det blev en väg.

17 kilometer som blev 22.

2 timmar löpning. 2:30 inklusive pauser (nu fattar ni hur ofta jag fick kolla kartan…)

Jag fick stressa ihjäl mig till restaurangen, men jag tog två etapper. Nu har vi bara 114 kvar.