race reports

Dagen D är kommen. Asfaltprinsessans Tjörnarpspremiär. Skulle hon snubbla på en rot, fastna i ett kärr eller tvingas springa sicksack för att undkomma ett frustande vildsvin?

Kommer till starten med andan i halsen. Toakön var förvisso extremt kort men snitt-tiden per person översteg alla EU-direktiv i världen.

Missar därmed det mesta av minglet i startfållan men hinner uppfatta ganska många kända ansikten innan vi ger oss av.

Starten är lugn och det blir stundtals kö vid trixiga passager. Skönt. Vi ska ju ändå vara ute hela dagen. Och jag är inte den som bangar lite mjukstart. (En tanke som förövrigt aldrig skulle dyka upp på asfalt…)

Det är 11 km till första fikastopp och jag väljer att inte blicka längre fram än så. Terrängen är hittills mycket snällare än väntat och jag känner mig nästan lite flink i trailbenen. Sen kommer granplantagen…

Vi snirklar över bråte och mellan granar på en stig som jag inte förstår hur någon lyckats hitta. Nittiograderssvängarna avlöser varandra och tappar man fokus för en enda sekund så är man lost. Bortkollrad förevigt. Eller åtminstone tills löparen bakom börjar ropa!  Underbart att veta att vi ska genom riset och svängarna en gång till på vägen tillbaka. Då med ytterligare 4 mil i benen och lika många i huvudet.

Stannar till för lite salta-nötter-bonanza i första kontrollen. Tycker vi håller pausen lite kort men blir omkörd av halva startfältet. Alltså hallå, nu var det jättelängesen jag sprang ultra men är inte fika halva grejen? Ta det lugnt fellows, lämna oss inte här med munnen full av snacks!

Andra depån är bara 9 km bort. Förvisso på toppen av en vulkan men ändå, det flyter på bra och vi hinner knappt bli fikasugna!

Strax efter kontrollen börjar Fredrik må illa och känna sig konstig. Jag börjar fundera över spelreglerna. Måste båda bryta om en bryter när man tillsammans-springer? Ska jag liksom casha in min födelsedagspresent själv, utan killen som gav mig den? Schysst liksom…

Men det ordnar sig. Vatten, gel och salttabletter fixar biffen. Han är på banan igen! Med siktet inställt på tredje kontrollen. Sträckan förgylls av en kille som fastnat och tappat båda skorna i leran. Jätte-elakt att småfnissa men han skrattar själv så det känns okej. Och nu har jag börjat drömma om falukorvsmackor!

Tyvärr finns inga mackor i kontrollen som kommer. Inga pannkakor, hamburgare, vedugnspizzor eller semlor heller. Saltlakrits får agera substitut för hela min matdröm och det straffar sig. Jag försöker tugga fem bitar samtidigt och plötsligt sitter överkäken ihop med underkäken. Jag har lakrits överallt och tänker inte le om jag ser en fotograf… Jag har ett reservförråd av energi runt varje tand som räcker minst till julafton. Jag som inte ens gillar lakrits!!!

Sista milen gör ont. I fötterna. Det är en kombination av kramp, Mortons och trötta anklar. Grusvägen med stora hårda stenar gör ont i varje steg. Vi sprang på samma väg i början men då noterade jag inga hårda stenar. Vem fasen har lagt dit dem medan jag var på lakritsparty? Ont gör det i alla fall och nu tappar jag humöret för första gången. Vill springa på bomull men det finns visst inga bomullsängar i Tjörnarp. Nedräkning pågår.

Det är lättsprunget sista biten och en snajsig trappa som ska besegras, men sen är vi där. Hand i hand över målgångsmattan som tar oss rätt in i ett svettigt tält med den mest fantastiska kakbuffé. Fast det där med hand-i-hand var inte sant. När man varit gifta i 20 år sysslar man inte med sånt, då låter man tydligen inte heller frun vinna utan norpar familjesegern med en sekund! I loppet som var hennes födelsedagspresent!

Jag är för trött i huvudet för att fatta vilka kakor jag ska äta. Bland vegan- och laktosskyltar hade jag behövt en SMÖR-skylt. För just nu är det smör jag är sugen på…

Avslutar äventyret på bästa sätt i Tonårs-cafeéet med ostmacka och mingel. Känner mig mer som pensionär än tonåring men jag får komma in ändå!

En lång dag är till ända. Asfaltlöparen har överlevt och fått mersmak. Det var ju kul det här!  Nu återstår bara att ta sig 500 meter till bilen utan att frysa ihjäl. En större utmaning än vilken granplantage som helst!

Min sjätte start i Helsingborg marathon var en osäker historia. Vad hade skadan och det tre månader långa och ofrivilliga löpuppehållet egentligen gjort med formen?  Och hur hanterar man de sista milen när det längsta man sprungit på länge är 14 kilometer…?

Min plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.

Det är en lugn löpning och jag hinner liksom uppleva allt lite mer än när jag springer snabbare. Jag går all in på att få fart i publiken och vi har värsta kalaset längs banan. Målet med dagen är att ha så kul som möjligt och att komma fram så oskadad det bara går. Men framförallt: att komma hem med en obruten svit av Helsingborg-maror och min sjätte medalj.

Jämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats.  Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.

Efter 13 kilometer springer jag fortfarande. Måtte det hålla lite till. Jag vill inte sluta.

En skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!

Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…

Målet i sikte är 24 km-markeringen. Tar jag mig dit kan jag gå resten och hinna i mål innan repet. Det har jag räknat ut och det känns görbart. Om ingen större incident inträffar kommer jag att bärga min sjätte Helsingborg marathon-medalj.

Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam.  Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…

När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt.  En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul.  Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott,  Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång.  Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.

Jag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.

Målgången må vara väldens vackraste men den är också världens längsta. Från 3200 kilometer räknar jag ner. 100 meter i taget. Funderar på om jag ska ha någon spexig målgest men kreativiteten flödar inte så här på kilometer 39.  Och hjula gör man inte ostraffat med kramp i tårna.

3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över.  Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.

Men jag har ont i käkmusklerna. För jag har haft ett leende på läpparna sen mitt första steg. Och det har liksom stelnat där. Försöker få ner mungiporna för att inte se dum ut…

Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…

Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…

Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….

Varje gång jag springer det här loppet lovar jag mig själv att jag ska backträna mer till nästa år. Varje gång glömmer jag det, vilket såklart straffar sig…

Kommer till Christinehof i perfekt tid. Bajamajakön är obefintlig och nummerlapparna plockas ut på ett par minuter. Därmed har jag massor med tid över till shopping. YMR är på plats och bakom en skärm provar jag halva sortimentet. Med fönster åt ena hållet och ett fikande sällskap vid ett bord bakom samma skärm. Men man får inte vara blyg om man vill ha nya kläder. Det ska senare visa sig att jag ju dessutom förtjänar dem…

Med tio minuter till start får jag order av Fredrik att byta kläder. Han har värmt upp utanför startområdet och känt på polarvindarna. Han har en lång (och något högljudd) utläggning om hur kallt det är, vilket leder till att alla inom en radie av trettio meter lastar på ett lager extra. Utom Fredrik himself som går mot starten i shorts…

Tio meter efter start-tutan springer tjejen framför mig in i en stolpe. Plötsligt ligger hon på rygg med armar och ben sträckta mot skyn för att skydda sig mot fallande löpare. En kille landar ovanpå och någon av deras kroppsdelar sparkar en lårkaka på mig. Men hellre än lårkaka än en stolpe med flygtur!

Första 4 km är lättlöpta och jag har hela tiden Fredrik bara ett par steg framför. Tills backarna börjar.

Det räcker med den första puckeln vid Alunbruket sen ser jag inte honom mer. När vi jämför kilometertider tar han nästan en minut per kilometer i de kuperade avsnitten.

Men det är inte bara honom jag tappar, jag tappar alla! Under de följande kilometerna är jag ensam och lonely. Behöver följa skyltar och skärpa mig för att inte springa fel. Tur att det ska komma fler trixiga partier så någon kan komma ifatt och visa vägen!

När det är flackt är jag en traktor men i backarna förvandlas jag till en lungsjuk blåsbälg på minst 85 år. Till nästa år SKA jag träna mer backe…

Ramslöken luktar inget idag och träden är fortfarande bruna och risiga. Det är inte mycket vår i luften och det ska till och med komma snö vad det lider. Men det är vackert ändå noterar jag när jag vågar lyfta blicken från rötterna.

I den berömda målgångstrappan förväntar jag mig att Fredrik ska stå och fota årets fulaste löpsteg, precis som traditionen bjuder.

Men jag har sprungit för fort, och han har inte hunnit tillbaka från sitt ombyte. Därmed besparar jag er en bild på min särskilt snygga trappteknik som jag förövrigt också borde öva på till nästa år.

Haltar fram över kullerstenarna och springer över mållinjen som sjätte tjej. Två sekunder från topp 5. Sa jag att jag skulle öva spurt till nästa år också?

Två sekunder hit eller dit, det blev pers med någon minut och hela nio minuter snabbare än förra året. Då kan man väl vara värd lite nya träningskläder?

Skulle haft ett par shorts också men kände mig inte riktigt bekväm med att byta om inför fikagänget och de stora fönsterrutorna…  Ska bli lite mindre blyg till nästa år kanske…?

Summa summarum. Lika najs som varje år. Lika kuperat och lika galet jobbigt. Och samma hemläxa som varje år. Plus några till…