Race report: Österlen spring trail 2019

Varje gång jag springer det här loppet lovar jag mig själv att jag ska backträna mer till nästa år. Varje gång glömmer jag det, vilket såklart straffar sig…

Kommer till Christinehof i perfekt tid. Bajamajakön är obefintlig och nummerlapparna plockas ut på ett par minuter. Därmed har jag massor med tid över till shopping. YMR är på plats och bakom en skärm provar jag halva sortimentet. Med fönster åt ena hållet och ett fikande sällskap vid ett bord bakom samma skärm. Men man får inte vara blyg om man vill ha nya kläder. Det ska senare visa sig att jag ju dessutom förtjänar dem…

Med tio minuter till start får jag order av Fredrik att byta kläder. Han har värmt upp utanför startområdet och känt på polarvindarna. Han har en lång (och något högljudd) utläggning om hur kallt det är, vilket leder till att alla inom en radie av trettio meter lastar på ett lager extra. Utom Fredrik himself som går mot starten i shorts…

Tio meter efter start-tutan springer tjejen framför mig in i en stolpe. Plötsligt ligger hon på rygg med armar och ben sträckta mot skyn för att skydda sig mot fallande löpare. En kille landar ovanpå och någon av deras kroppsdelar sparkar en lårkaka på mig. Men hellre än lårkaka än en stolpe med flygtur!

Första 4 km är lättlöpta och jag har hela tiden Fredrik bara ett par steg framför. Tills backarna börjar.

Det räcker med den första puckeln vid Alunbruket sen ser jag inte honom mer. När vi jämför kilometertider tar han nästan en minut per kilometer i de kuperade avsnitten.

Men det är inte bara honom jag tappar, jag tappar alla! Under de följande kilometerna är jag ensam och lonely. Behöver följa skyltar och skärpa mig för att inte springa fel. Tur att det ska komma fler trixiga partier så någon kan komma ifatt och visa vägen!

När det är flackt är jag en traktor men i backarna förvandlas jag till en lungsjuk blåsbälg på minst 85 år. Till nästa år SKA jag träna mer backe…

Ramslöken luktar inget idag och träden är fortfarande bruna och risiga. Det är inte mycket vår i luften och det ska till och med komma snö vad det lider. Men det är vackert ändå noterar jag när jag vågar lyfta blicken från rötterna.

I den berömda målgångstrappan förväntar jag mig att Fredrik ska stå och fota årets fulaste löpsteg, precis som traditionen bjuder.

Men jag har sprungit för fort, och han har inte hunnit tillbaka från sitt ombyte. Därmed besparar jag er en bild på min särskilt snygga trappteknik som jag förövrigt också borde öva på till nästa år.

Haltar fram över kullerstenarna och springer över mållinjen som sjätte tjej. Två sekunder från topp 5. Sa jag att jag skulle öva spurt till nästa år också?

Två sekunder hit eller dit, det blev pers med någon minut och hela nio minuter snabbare än förra året. Då kan man väl vara värd lite nya träningskläder?

Skulle haft ett par shorts också men kände mig inte riktigt bekväm med att byta om inför fikagänget och de stora fönsterrutorna…  Ska bli lite mindre blyg till nästa år kanske…?

Summa summarum. Lika najs som varje år. Lika kuperat och lika galet jobbigt. Och samma hemläxa som varje år. Plus några till…

 

 

10 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    14 april, 2019 kl 04:35

    Stort grattis igen! Men jag tror inte ett skvatt på att du är kass på backar.. Jag tror mer det handlar om att du är ovan vid känslan. Backar ÄR jobbigt. Särskilt de där korta ”rakt upp ” i början. Men långa sega de är skitskoj! :-)

    • Svara
      Anna
      14 april, 2019 kl 16:38

      Långa sega på asfalt är goa grejer. Men de där tokbranta i sand/gräs/elände…. jag dör varje gång!

  • Svara
    Andrea
    14 april, 2019 kl 07:11

    Grattis! Bra jobbat! Jag sprang också igår och jag måste säga att jag skäms. Inte för min insats utan för att jag såg dig flera gånger och ville hälsa, men ville inte störa, senast på Byvägen. Så istället bjöd jag på en psyko blick och ett osäkert leende. Mycket bättre än ett hej, visst? Nästa gång ska jag säga hej och tack för en rolig och inspirerande blogg!

    • Svara
      Anna
      14 april, 2019 kl 16:39

      Nämen! Klart du skulle ha hälsat ju! Jag bits oftast inte, bara om jag är väldigt hungrig :) Det var typ bara löpare där inne, vilken var du? Var det ni som satt närmast oss vid fönstret, eller lilla bordet? Jättenyfiken ju :)

      • Svara
        Andrea
        15 april, 2019 kl 07:15

        Jo, vi satt vid fönstret på höga stolar och åt cheesecake och drack kaffe min man och jag. Det roliga var att Lars, min man, frågade om dig och om ditt springande och kaffedrickande precis när vi gick in och ställde oss nästan bakom er.

        • Svara
          Anna
          16 april, 2019 kl 07:15

          Jamen då vet jag! Vi tyckte det var så kul att alla var löpare där inne. Fredrik sneglade på din kaka och tog en likadan till efterrätt. Vad bra att jag levde upp till min image och tog en kaffe till förrätt (och efterrätt…)😀 Nästa gång får du hälsa så kan vi älta löpning!

  • Svara
    Malin
    14 april, 2019 kl 12:34

    Grattis bra jobbat!
    Lika grym som alltid. Du är en maskin!

    • Svara
      Anna
      14 april, 2019 kl 16:40

      Tack :)

  • Svara
    Johanna
    15 april, 2019 kl 06:49

    Grymt bra sprunget! Men alltså, särskilt kass på backar kan du omöjligen vara med en sån tid! :-) Nya kläder låter definitivt välförtjänt! Får man se nåt nytt på torsdag kanske?

    • Svara
      Anna
      16 april, 2019 kl 07:11

      Om vädergudarna är med oss kanske jag vågar den långärmade tröjan. Linnet får nog vänta 😎

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.