Helsingborg marathon 2019 – race report

Min sjätte start i Helsingborg marathon var en osäker historia. Vad hade skadan och det tre månader långa och ofrivilliga löpuppehållet egentligen gjort med formen?  Och hur hanterar man de sista milen när det längsta man sprungit på länge är 14 kilometer…?

Helsingborg marathonMin plan är att starta med farthållarna för 4 timmar och sedan ramla bak vid behov. Men behovet kommer aldrig. Tvärtom får jag sällskap av en Camilla som ska visa sig hålla en fart som känns perfekt, och vi glider iväg en aning.

Det är en lugn löpning och jag hinner liksom uppleva allt lite mer än när jag springer snabbare. Jag går all in på att få fart i publiken och vi har värsta kalaset längs banan. Målet med dagen är att ha så kul som möjligt och att komma fram så oskadad det bara går. Men framförallt: att komma hem med en obruten svit av Helsingborg-maror och min sjätte medalj.

Helsingborg marathonJämfört med förra årets lopp som hade tappat lite av festen, publiken och stämningen, är 2019 års maraton rena partyt. Publiken är på tårna, folk hejar med namn, skyltar med underfundiga texter pryder banan, och Råå-klacken är på plats.  Ramlösa Brunnspark ger mig gåshud och peppen är total. Bonnie Tyler ur högtalarna och det blir liksom inte bättre.

Efter 13 kilometer springer jag fortfarande. Måtte det hålla lite till. Jag vill inte sluta.

Helsingborg marathonEn skadeskjuten maratonlöpare måste vara det mest lättroade som finns. Lyckan av att springa är total. Jag blir glad ända in i själen av alla barnhänder att highfajva, jag tar åt mig av texten i asfalten som folk skrivit för att peppa oss upp för backarna. Jag blir starstruck av att se Mat-Tina i funktionärsväst och vill nästan krama om henne för att hon visar vägen så fint. Så kommer jag till Jordbodalen där kollegan står med vattensprutan redo. Kan det vara annat än lycka när temperaturen närmar sig 28? Skitsamma att den var trasig!

Halvmaraton passeras med hedern i behåll, och vid Olympia möter Fredrik upp med telefonen i högsta hugg. Det blir ett kort prat med dottern som följer min framfart med oväntat intresse. Jag får i efterhand höra att jag pratat så högt att hon förmodligen kunnat höra mig UTAN telefon. Men jag är ju bara speedad och otroligt glad att höra hennes röst. Ni löpare som blev drabbade får ursäkta mig för det…

Målet i sikte är 24 km-markeringen. Tar jag mig dit kan jag gå resten och hinna i mål innan repet. Det har jag räknat ut och det känns görbart. Om ingen större incident inträffar kommer jag att bärga min sjätte Helsingborg marathon-medalj.

Men snart börjar höger hälsena ge sig till känna. Konstigt vore väl annars. Nära 30 km sprungna på en hälsena som haft semester sen maj. Det börjar kännas långt kvar. Camilla som hållit mig sällskap i 24 km har fått sakta ner och nu springer jag ensam.  Utan sällskap har jag ingen att prata med och det blir svårare att få igång publiken på egen hand. Känns liksom fånigare att spexa i sin ensamhet…

När jag lärt mig leva med hälsenan kommer krampen i lilltån. Den som ska tvinga mig spreta på tårna när jag springer, landa helplatt på foten och undvika alla ojämnheter. Det känns liksom löjligt.  En höft som tiger som muren, men en lilltå som ska sätta käppar i hjul.  Tänker positivt och gläds åt den vackra banan istället. För nu är det bara russinen i kakan kvar. Pålsjö slott,  Sofiero, utsikten och världens vackraste målgång.  Och till råga på allt har någon satt ut en såpbubblemaskin som sprider bubblor och kalaskänsla hos den som börjar bli trött. Och nu är det inte långt kvar.

Helsingborg marathonJag kommer att komma i mål. Chokladen kommer att finnas kvar, och jag ska bada! I den ordningen.

Målgången må vara väldens vackraste men den är också världens längsta. Från 3200 kilometer räknar jag ner. 100 meter i taget. Funderar på om jag ska ha någon spexig målgest men kreativiteten flödar inte så här på kilometer 39.  Och hjula gör man inte ostraffat med kramp i tårna.

3 timmar och 52 minuter senare passerar jag den mållinje som jag längtat efter men som jag inte trott var möjlig. Det är mitt personsämsta i Helsingborg men ändå den målgång jag är mest lättad och nöjd över.  Jag gjorde det jag inte trodde skulle gå. Min svit är obruten och jag är så in i bängen tacksam för den helt galet samarbetsvilliga kropp jag fått tilldelad.

Men jag har ont i käkmusklerna. För jag har haft ett leende på läpparna sen mitt första steg. Och det har liksom stelnat där. Försöker få ner mungiporna för att inte se dum ut…

Eftersom kroppen ville mer än jag trodde fick jag ingen möjlighet att utvärdera vilken fartgrupp som var roligast. Var partyt var störst, mutorna flest och frågesporten som roligast. Jag trodde jag skulle få hänga med dem alla men så blev det inte. Den uppgiften sparar jag till ett annat år. Men inte nästa. Då ska jag tillbaka till 3:30-gänget där jag hör hemma. Så att inte Kenth behöver springa ensam…

Ett dopp och en kaffe senare är Helsingborg marathon 2019 komplett. Nu tänkte jag fira lite. Med müsli…

Från noll till marathon på 39 dagar alltså. Jag ska skriva ner mitt träningsprogram. Stay tuned….

42 Kommentarer

  • Svara
    Johanna
    31 augusti, 2019 kl 18:59

    Underbar race report! Blir lite hög och får lite kramp i leendemusklerna av att bara läsa! (Spelar kanske in lite att jag också är hög från idag :-))
    Så himla härligt att höften var snäll och att du kom i mål, på en ändå så bra tid dessutom! Massor av grattis!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:55

      Den där speedade känslan efteråt alltså! Den är underbar! Att man känner sig bakis idag är en helt annan sak :D

  • Svara
    hopihopi
    31 augusti, 2019 kl 19:41

    Du är så jäkla imponerande! Stort grattis! Lite samma känsla som för mig och mitt maraton i fjol, där jag hade mest ont i käkmusklerna dagarna efter. Bara för att jag sprang och log som en fåntratt loppet igenom.

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:55

      Är lite nervös att se bilderna från loppet. Kommer att se ut som en livs levande smiley :D

  • Svara
    Pernilla
    31 augusti, 2019 kl 19:59

    Grymt bra ju!!👍🏻👍🏻😍⭐️💪🏼🏃‍♀️.

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:56

      Tack!

  • Svara
    Emma
    31 augusti, 2019 kl 20:41

    Grattis!! Och en helt underbar race report, blir sjukt löpsugen!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:56

      Ut och spring bara! Själv är jag inte jättesugen just idag :D

  • Svara
    Lotta
    31 augusti, 2019 kl 20:55

    Så himla härligt!!! Stort, stort grattis till en fantastisk kropp🥳

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:57

      Tack! Den var superdupersnäll och förtjänar det bästa idag! Typ miljoner cappuccinos :D

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    31 augusti, 2019 kl 20:58

    Helt fantastiskt! GRATTIS! Men jag är helt ärligt inte alls förvånad. I stället vill jag säga; ”vad var det jag sa.”.. ;-)

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 15:59

      Jag trodde nog jag skulle stumna på ett helt annat sätt. Med 14 km som enda ”långpass” kändes det rimligt att kroppen skulle förvandlas till betong någonstans vid 25…. Jag löpvilade mig till en 30:e plats bland tjejerna. Hur skumt!

  • Svara
    Maria
    31 augusti, 2019 kl 21:00

    Alltså, du regerar ju på detta!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:00

      Haha, man får vara glad när det funkar. Sviten intakt. Nu pustar jag ut och vilar upp mig lite!

  • Svara
    Hannas krypin
    31 augusti, 2019 kl 22:13

    Grymma du! Stort grattis till en fin prestation.

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:00

      Tack!

  • Svara
    Elsa
    31 augusti, 2019 kl 22:47

    Grymt jobbat!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:00

      Tack!

  • Svara
    blåmesen
    1 september, 2019 kl 06:20

    Inte förvånad, men väldigt glad för din skull! Kroppen är verkligen fantastisk.

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:00

      Fantastiskt och oförutsägbar. Man fattar egentligen ingenting….

  • Svara
    Cecilia
    1 september, 2019 kl 08:31

    Underbar läsning! Glad att kroppen fixade det, humöret alltid på topp, stort grattis!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:01

      Svårt att inte vara glad när kroppen samarbetar. Fast jag blev lite orolig när jag fick håll på min tre minuter långa uppvärmning…..

  • Svara
    Lisa
    1 september, 2019 kl 08:32

    På förhand såg 5:00 gruppen mest party ut. Där hade farthållarna guldiga kjolar och guldglitter i håret! :)

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:02

      Jag såg guldkjolarna! Så himla fina! En sån borde man ha! Mer fest åt folket liksom!

  • Svara
    Jonas
    1 september, 2019 kl 08:55

    Härligt jobbat Anna och kul RR, vi tar gärna del i hemlisen med dom 39 dagarna😉

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:03

      Haha, jag ska sälja receptet dyrt till Aftonbladets hälsobilaga med temat ”marathon för dig som vill springa så lite som möjligt och ändå vill skryta med att ha gjort ett marathon….”

  • Svara
    Erika Ingelström
    1 september, 2019 kl 11:39

    Du är heeelt fantastisk!!!

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:03

      Tack! Du var inte så pjåkig du heller! <3

  • Svara
    Gert Persson
    1 september, 2019 kl 11:59

    Grattis Anna!! Jag visste att du skulle klara det.Vilken underbar race report. :)

    • Svara
      Anna
      1 september, 2019 kl 16:03

      Tack tack!

  • Svara
    H
    1 september, 2019 kl 16:22

    Härligt! Kroppen är allt bra fantastisk ibland.

    • Svara
      Anna
      3 september, 2019 kl 17:14

      Ja eller hur. Man får bara tacka och ta emot!

  • Svara
    A-mamman
    1 september, 2019 kl 16:43

    Grattis! Du ser verkligen löjligt glad ut på alla bilder, underbart. Och badbilden, den är allra härligast. Njut nu av din bedrift.

    • Svara
      Anna
      3 september, 2019 kl 17:14

      Eller hur. Jag måste ju varit sur någonstans! Jag ska kanske utlysa en tävling. Den som har fångat mig sur på bild vinner ett pris :D

  • Svara
    forsbackarunner
    1 september, 2019 kl 22:06

    Bravo Anna, hoppas nu allt är bra efteråt. Imponerad av dig och visst var det väl passligt med en 3.52 mara med tanke på temperaturen. Vad tyckte du om värmen?

    • Svara
      Anna
      3 september, 2019 kl 17:13

      Helt ärligt märkte jag inte att det var varmt. Fast jag har förstått på alla race reports att det nog var det. Och termometern visade ju 28 grader så det borde ju varit lite svettigt. Jag tror jag var så speedad över min glada höft att jag liksom glömde att känna efter!

  • Svara
    Trail & Inspiration
    2 september, 2019 kl 20:45

    Du är så jäkla grym, Anna!!! YAY!!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2019 kl 17:11

      Tack! :D

  • Svara
    Susanne Bornmar
    3 september, 2019 kl 09:49

    Underbar läsning! Du är ju bara för bra! Både på att springa och skriva :) Heja dig!

    • Svara
      Anna
      3 september, 2019 kl 17:09

      Tack bästa du! Älskar att både läsa och springa. Fördelen med att skriva är att man inte får stressfrakturer av det :D

  • Svara
    Lars-Uno Kroon Simlångsdalens IF
    8 september, 2019 kl 19:15

    Grattis till den sjätte och tack för en härligt skriven löparstory! Jag fick också med mig den sjätte men tycker nog att trots inga skador blev det väldigt jobbigt med solen och värmen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.