Jag fortsätter mina klädfunderingar…

Jag har företagslöpning över lunch och solen skiner från klarblå himmel. Temperaturen är över 20 grader. Löpcoachen som sedan två veckor tar sig fram på hjul fryser oftast men inte idag. Den vanliga långärmade outfitten är därmed inte önskvärd, och jag rotar igenom min avgrundsdjupa träningsklädeslåda efter något mer svalkande.

Jag rotar. Och rotar. Vänder upp och ner på lådan. Gräver i reservlådan. Det finns inte en enda tröja utan tryck. Det är BARA finishertröjor  och en snygg cerise från Oatly.

Jag tänker att jag ska vara neutral och inte göra en massa reklam när jag coachar, men i valet mellan att komma naken eller i en reklamtröja får jag ge mig. Jag är en reklampelare, frågan är vem jag ska skicka fakutran till…?

Nästa beslut, VILKEN tröja är mest lämplig som löpcoach?  Ska jag flasha med 90 km Ultravasan eller framstå lite mer modest med ett marathon? Ultra-tishan sitter lite bättre men den verkar kanske skrytig. Kanske ett hederligt Midnattslopp är bättre eller verkar det för mainstream? Kan man ens ha en tröja som är flera år gammal eller borde man ha något nytt och nygjort? Annars kanske de tror att Helsingborg marathon 2014 var senast jag sprang. (Ungefär som kaffebarerna som stoltserar med en White guide-utnämning från 2013. Jag slutar aldrig undra, vad som hände sen…?)

Jag provar alla tröjor minst tre gånger vardera och ändå går jag hemifrån i långärmat.  För att den är diskret och utan reklam. Utan årtal och skryt.

Det blir lite varmt och jag kan bara tolka det som att jag behöver shoppa…

För den skull inte sagt att jag tänker slänga mina finsishertröjor. För de har sina användningsområden de också.  En liten SIFO som avslutning:

Hur använder du dina finishertröjor?

• På jobbet?
• På gymmet?
• På stan?
• Att sova i?
• Att städa i?
• På stranden?
• Att springa i?
• Hänger på galge och sparar oanvända som minne?
• Annat?

Jag ser mig själv i spegeln och undrar vem jag ser. Personen i spegeln har hjälm och solglasögon men det är ingen cyklist. Jag känner mig liksom utklädd. Förklädd.

Jag vet att cyklistens outfit är nästintill reglerad lag, och jag vet att jag gör nästan alla fel. Men alltså, vissa löparprylar gör sig alldeles utmärkt på hoj…

Därför använder jag mitt midjebälte att stoppa telefonen i,  fast alla normala cyklister hade stoppat den i fickan på cykeltröjan. Därför använder jag mina löparstrumpor fast skaften både är för korta och av fel färg.

Och inte nog med det. Jag har ibland en långärmad underställströja under cykeltröjan. För att mina armvärmare har sprungit och gömt sig, och för att jag har för små biceps för att låna Fredriks. Cyklisterna ligger säkert dubbelvikta i diket och skrattar när jag inte ser.

Det enda jag tror mig göra rätt är att jag har glasögonskalmarna utanför hjälm-banden. Jag har förstått att det är viktigt. Fast det finns säkert någon som kan ta ner mig på jorden i den frågan också. Alltså i bland saknar jag löpning, när man liksom får ha färgglada strumpor, frisyren på svaj och tvådagars-stubb på benen….

(Och snälla, kommentera inte att kragen har vikt sig. Jag ser det själv. Löparkläder gör aldrig så…)

På världens mesta löparhelg gjorde jag tvärtemot alla andra. Cyklade…

Lördag förmiddag. Sociala flöden börjar fyllas av Göteborgska bajamajaköer och ljusblåa linjer i marken. De följs några timmar av medaljbilder av alla sorter. Några håller upp den, andra biter i den, några slänger den i gräset, men ALLA har en. Utom hon som precis cyklat 54 kilometer för att stilla sin abstinens.

Söndag förmiddag. Marathon-appen från Köpenhamn går varm. Jag har en lista med löpare som jag följer. Bekanta, instabekanta, och not som much bekanta men som jag ändå är nyfiken på. Det är de som satsar mot sub3 och de som bara vill överleva. De är de som jag inte vill ska slå min tid från förra gången…

Jag uppdaterar appen medan jag dricker kaffe, åker buss, tittar på orientering, går på toa, äter äpple och tittar på prisutdelning. Jag är simultan som få, och det är sjukt spännande att följa alla. Vad händer med farten, är det energitorsk, en skada eller bara ett toabesök? Hjärnceller på högvarv.

När folk gått i mål och jag sett alla instamedaljer är det min tur att svettas. På cykel såklart för sånt tycker höfter om.  Tänker mig en runda på 42195 meter dagen till ära, men får feeling och plussar på lite.

Jag fick ingen medalj men i alla fall en nakenfärgad finisher-t-shirt från Köpenhamn som jag kan använda när ingen ser…

Det är lite självplågeri, men det närmsta jag kommer både Göteborgsvarvet och Köpenhamn marathon: jag läser mina race reports…

För det är i helgen det sker. En av årets största löparhelger med två grymma fester staplade på varandra. Göteborg i dag och Köpenhamn i morgon. Jag känner typ ett ton människor i varje lopp och känslan av Askungen utan bal är inte helt obefintlig. Men vad är väl en bal på slottet?

I Göteborg läser jag att det har växt upp nya backar på en annars identisk bana. De kom tydligen lagom till förra året! Jobbigt är det visst också. Nästan tur att jag slipper…

I Köpenhamn är visst känslan magisk, och gåshuden total. Fantastisk läsning som jag helst inte läser just idag…

Men ändå. Göteborg. Där alla befinner sig i detta nu. Men jag behöver inte undra över hur det hade varit, för det vet jag. Så här hade det gått till:

1. Jag stressar runt på mässan. Vill köpa och klämma på allt, men har inte riktigt ro i kroppen. Panikköper lite halvt oprovat som inte alltid blir helt bra…
2. Matångesten. Med start kl 13.00 är det för långt efter frukost men för tidigt för att hinna en lunch. Vad ska jag äta? Och varför kommer jag aldrig ihåg hur jag gjorde förra gången?
3. Bajamajaångesten. Alltså med 60000 pers är det liksom omöjligt att skaffa tillräckligt många bajamajor. Och allteftersom åren går har fler och fler hittat till min hemliga toalett i friidrottens hus. Nu är det milslång kö där också. En kamp mot tiden som alltid slutar i skogen. Bland 48000 andra rumpor.
4. Skosnörena. För löst knutna. Upptäcks först i startfållan. Försöker böja mig ner men väggen av löpare är kompakt. Jag kommer inte ner. Paniken över lösa skor som trillar av. Tränger mig ut till kanten och petar ut foten under kravallstaketet. Sen ska man tränga sig in igen….
5. Uppvärmning i samma vägg av löpare. Jag klappar tumme mot pekfinger i takt till knäböjen på scen…
6. Startskott. Undrar om det är snabbare att välja högerfilen eller vänsterfilen där vägarna delas. Samma fråga varje år, varför undersöker jag aldrig saken på riktigt?
7. Första kilometerna. Sjuhelsicke vad det går. Varför springer alla så fort i den startgrupp jag seedat mig till? Är det ingen annan som behöver 8 kilometer för att vakna?
8. Poseidon. Killen man längtar efter. 4 km kvar.
9. Vattensprutan i målgången. To die for. Men hur hittar man supporterklacken bland miljoner människor? Glömde visst bestämma plats. Som alla andra år…
10. Känslan efteråt! Värt varenda punkt ovan och lite till.

Typ så. Nu fick jag återuppleva kalaset. Gott så. Jag önskar alla dagens löpare världens lycka till och lägg gärna en kommentar om ditt lopp efteråt! Om så bara ett enda ord som sammanfattar din upplevelse. Hade varit underbart att läsa!