Köpenhamn marathon 2017 – sämst när det gäller

Jag skulle spara benen. Coach F tycker jag ska följa 3:50-farthållarna för att inte slita för mycket på kroppen, inför kommande ultror. Det är en klok tanke… 

Men jag känner mig rebellisk på en söndag. Tänker att han nog inte märker om jag tar 3:40-ballongerna istället… Gott så. Men inte ens rebellplanen lyckas jag stå fast vid. Får feeling vid 4 km och ger mig av på egna äventyr.

Vädret är mitt. 17-18 grader och gassande sol. Ser att folk tycker det är varmt, men min maskin går som en klocka i värmen. Publiken är grym och ljudvolymen stundtals helt galen. Får gåshud vid flera tillfällen, den första gången till en av mina spinninglåtar!

Jag ligger strax under femminutersfart men hela känslan är avslappnad. Jag har ingen andning som hörs, och kan prata obehindrat med kända bekantskaper som dyker upp längs vägen. Det känns som jag joggar. Galet konstigt!

Lite senare får jag dagens andra gåshud till en somrig latinolåt. Tillhörande linedance-gäng har en snittålder på 75 och det känns lite komiskt att just de framkallar mer gåshud än Volbeat, som förövrigt spelas överallt!

Vid 23 km ser jag orange ballonger. Jag är 3:30-gruppen i hasorna. Får tvinga mig själv att inte pressa gaspedalen. Jag har ätit in deras försprång under 19 km. Jag kommer att komma ifatt även utan ytterligare gas. Lugn och fin nu, Anna.

Planen (reviderad för hundrade gången) är att långsamt ta mig i fatt, bädda in mig i mitten av gruppen, och glida räkmacka in i mål. Men jag är sämst när det gäller. Kan inte ens hålla reviderade planer. Äter in avståndet, och glider med några kilometer innan jag tuffar vidare. Det är skönt att tuffa i egen fart och jag trivs bra i mitt eget sällskap. Jag måste liksom vara sjukt trevlig…

Med elva kilometer kvar är det Europe i högtalarna, och Final countdown står för dagens tredje gåshud. Det är nära nu.

Men man ska inte ropa hej. Min högra tå har börjat krampa och jag får springa och spreta på tårna samtidigt. Det är just då jag passerar Andreas. Tänker att jag vill se pigg ut så han inte ska haka på, men jag känner att jag springer jättekonstigt…

Sista sju kilometerna är jättejobbiga. Inte att springa, för känslan är fortfarande lugn och avslappnad. Men jag har lovat dottern att säga katching varje gång jag passerar någon, och nu börjar det hända ofta. Typ hela tiden. Jag är i omkörningsfil och njuter av känslan. Men jag orkar inte säga katching. Jag är för torr i munnen…

Målrakan är grym med publiken på läktare. Ljud. Insuper själva belöningen i form av folkets jubel, och korsar mållinjen på 3:27:00.

Sen blir det ombyte på bajamaja och återhämtningscappuccino, men det där vet ni ju…

Nöjd? Galet. Att jag kan hålla den farten på en spontanmara utan någon som helst struktur på träningen, och utan en enda intervall. Med en skön känsla dessutom. Tro tusan jag är nöjd.