skåneleden

När man redan bockat av en Skåneledsetapp kan man nästa gång ta sig friheten att inte följa den slaviskt. Därför kunde jag i dag njuta av havets kluckande på min väg söderut från Brantevik. Istället för att springa längs en bilväg…

Fredrik och Alva ska orientera efter Hitta ut-kartan i Simrishamn, och släpper mig strax norr om Tobisviks camping. För att bli upplockad när de orienterat klart och kört i fatt mig.

Det är som alltid fantastiskt på Österlen. De pittoreska samhällena med stockrosor all over the place. Havet. Stranden. Båtarna.

Med vinden i ryggen och skinande sol är det lätt att få feeling. Kilometrarna tickar snabbt och jag känner att jag vill fortsätta hela dagen. Attans på den där bilen som snart ska komma ifatt…

Efter Brantevik svänger Skåneleden upp mot bilvägen till Skillinge. Förmodligen för att markägaren inte vill ha en massa svettiga löpare på sina ägor vid stranden. Men ändå. Det finns en stig vid vattnet så jag tar den. Genom hästhagar och kohagar. Alltid nära vattnet men ibland genom mikroskopiska skogspartier med trailkänsla.

Ett så mycket bättre alternativ än den asfalterade cykelvägen som Skåneleden bjuder på. Kom ihåg det, om du någongång ska på det hållet!

Blir upplockad någonstans mellan Gislövs hammar och Skillinge. Då har jag hunnit dryga 14 km och är så redo för ett dopp.

Ett uppfriskande 17-graders dopp på den sida Skåne där vattnet alltid är kallt får duga som rengöring. Sen kör vi Ystadsklassikern med Poke Bowl på Gränden och rykande varmt Wienerbröd på Fritidsbaren.

En helt fulländad dag.

Jag fortsätter leva loppan med mitt sommarkort. Springer iväg och tar tåget hem. Idag behöver jag dock lite hjälp med logistiken. Lurar iväg Fredrik på en cykeltur i Bokskogen bara för att få lift till Torup med bil. Till Torup kan man nämligen inte åka buss innan klockan nio. Måste varit en kvällsmänniska som satte busstidtabellen!

Samma kvällsmänniska har också bestämt öppettiderna för områdets toaletter. Före klockan nio är väl ingen kissnödig? Utom jag som ska starta redan 08:30 för att hinna med tåget i Trelleborg klockan 12:07. Allt minutiöst planerat.

Sträckan är 31 km. Lägg till ett par vilsespring, några photoshoots och ett  par kissepauser på det så har jag förhoppningsvis en lagom marginal till tåget går. För allmänt surfande och instagrammande.

De första fyra kilometerna är bokskog, mestadels motionsspår men stundtals lite trailigare. Sen börjar en 27 kilometer lång blandning av grus och asfalt. Trist för en del, men jag gillar ju sånt.

Vad jag inte gillar är otydliga markeringar och från och till är det riktigt dåligt. Det börjar i Svedala där markeringsansvarig plötsligt bytt färg på leden från orange till gul. Fjös-gul that is. Den syns knappt mot den fjösgråa lyktstolpen. Så ja, jag kommer fel.

Det blir bättre i omgångar och sedan sämre igen. I vissa T-korsningar finns ingen vägledning alls och jag ska behöva springa en hel kilometer innan jag får den första bekräftelsen på att jag är rätt. Som tur var har jag MIN KARTA. Appen som Fredrik tvingat mig att ladda ner. Som visar Skåneleden OCH min position i samma bild. Den räddar mig. Minst 28 gånger idag.

Men jag ska inte bara gnälla. Det är en superfin sträcka och solen skiner. Jag unnar mig tre timmar med mig själv och markeringarna till trots har jag det riktigt bra. Pausar för lite medhavd energi vid 23 kilometer och konstaterar att jag har 8 kilometer kvar och en hel timme till tåget går. Vad ska jag ens göra när jag kommer fram??? Kommer ju ha hur god tid på mig som helst!

Fördriver lite tid med att fota ett överblommat rapsfält innan jag ger mig iväg.

Kanske är det för att jag känner mig så lugn och avslappnad som jag helt missar när Skåneleden svänger höger. Fortsätter fram alldeles för länge innan Min Karta får visa mig rätt igen. Det blir ca 2 km omväg och plötsligt är det inte lika lugnt längre. Sista 6 km går på autopilot. Utan drickpaus, fotopaus eller knytasko-paus. Det är bara rakt fram som gäller. Och gärna lite fortare än vad benen vill.  Ett missat tåg innebär 33 minuter på en perrong i Trelleborg….

Men jag hinner. Men sju minuters marginal står jag på perrongen. Det man inte har i lokalsinne får man ha i benen. Eller hur det nu var…

För mer detaljer om etapperna läs mina tidigare inlägg här (Svedala-Fru Alstad) och här (Fru Alstad-Trelleborg).

Jag har två Skåneledenprojekt igång samtidigt. Dels ska jag vandra/springa hela leden med Fredrik och dels samlar jag etapper till löparklubbens gemensamma jakt på Skåneled. Därför blir det en del favoriter i repris. Som gårdagens löpning mellan Foteviken och Falsterbo camping. Jag och Fredrik vandrade den i januari  och fick  både soluppgång och solnedgång. Igår fick jag varken eller, men dopp och jorgubbar är ju inte fel det heller….

Jag tar bussen till Höllviken men äventyret börjar redan innan dess. Jag ska ju HITTA till busshållplatsen också. Den ligger 1,4 kilometer hemifrån och vägen är enligt Google Maps spikrak. Ändå lyckas jag komma vilse. Vägbeskriviningen för att hitta rätt igen går via en gata som naturligtvis är avstängd och belamrad med grävskopor, traktorer och gubbar i gula jackor. Missar jag bussen är det en timme till nästa, och jag får snällt starta dagens långpass med 750 meter maxpuls. Men det var en parantes. Nu till Skåneleden:

Framme i Höllviken promenerar jag ca 800 meter till starten vid Fotevikens vikingmuseum. Man kan ana redan i tunneln dit vart man är på väg…

Irrar omkring i området en stund för att hitta start-skylten. För att få ett bildbevis för att jag faktiskt varit här.

Första vägen till Falsterbokanalen går på cykelväg och är lättsprungen. I övrigt ska rundan visa sig vara oväntat trailig. Även för den som gått den tidigare, men som har något bristfälligt minne…

Den innehåller dessutom både nyfikna får och lite mer skräckinjagande kossor.

Genom passagen i kohagen är jag livrädd. De är bäbis-kossor, beskyddande mamma-kossor och stora tjurar med ännu större horn. Själva definitionen av läskigt. Men jag överlever. Är så skärrad efteråt att jag måste stanna och göra en liverapportering på instagram om vilket äventyr jag just upplevt….

Tar rundan via Knöset och springer på en stig omgiven av nyponrosor på båda sidor. Drömmer om långbyxor samtidigt som taggarna river sår på mina underben. Fast jag väljer att njuta av doften. Nyponros är doften av min första skoldag och en lukt jag aldrig glömmer. Det står över vilka rivsår som helst. Dessutom ska det bli blodigare längre fram,  men det vet jag ju inte nu…

Skanör är precis så där fint som vanligt med alla badhytter i glada färger. Och nu har solen kommit fram. Allt är njutbart just nu.

På väg vidare mot Falsterbo fyr springer jag instängd mellan nyponrosor och elstängsel.  Här behöver jag göra ett val och väljer taggarna. Och nu börjar jag tänka på kvällens restaurangmiddag och kjol med bara ben, det här kommer inte se bra ut…

Med tre kilomter kvar drar leden ner på stranden. Något som jag naturligtvis glömt bort. Första tanken är ”WOW, vad fint”. Stannar och filmar. Njuter. Sen börjar jag springa. Och dör.

Sanden är mjuk och fluffig och jag sjunker ner halvvägs till Kina. Jag springer på stället och kommer faktiskt inte fram alls. De här kommer bli tre långa kilometer! Tar mig ner mot vattnet när sanden är hårdare packad men där marken lutar så att det ändå är väldigt svårt att springa.

Men fram kommer man alltid. Och har man dessutom en dejt som tagit med sig wraps och jordgubbar är det ju värt allt blod på benen och alla stumma vadmuskler.

Att avsluta med dopp är ju dessutom en partyhöjare extra allt. Nu har jag invigt sommaren på riktigt!  Måtte det bli fler sånna här turer!

Det här får bli mitt sommartips till allmänheten. Så himla bäst. Fast överväg långbyxor…

Löparklubben jag är med i har en sommarutmaning: vi ska tillsammans springa alla etapper av Skåneleden. De är hela 119 stycken till antalet och vi har redan börjat ta små tuggor av elefanten. Idag tog jag två.

Jag tar tåget till Lomma för att springa etapperna Lomma-Spillepengen och Spillepengen-Bulltofta. Jag är beredd på att själva utmaningen är att hitta hem från Bulltofta sen, utan guidning av orangea markeringar. Men det skulle finnas fler utmaningar än så…

Första utmaningen är att hitta startskylten i Lomma. Enligt hemsidan ska den finnas på torget utanför biblioteket. Problemet är att det är någon happening i byn och hela torget är fullt av brandbilar, karuseller, korvförsäljning och utklädda maskotar. Att hitta en skylt i kaoset är som nålar i höstackar, omöjligt.

Jag bestämmer mig att starta ändå och följer riktningen som verkar logisk enligt kartan på hemsidan. Men jag hittar inga markeringar. Snurrar runt i 500 meter innan jag hittar rätt. Allt pinsamt dokumenterat och uthängt på strava:

Anyway. Jag hittar skylten till slut och kommer iväg. Det är varmt och somrigt och benen känns som…. betong. Jag är nöjd med att INTE springa Stockholm marathon med benen jag förärats idag, och lufsar fram i sakta mak.

Vägen till Spillepengen är vilsesäker. Inte ens jag kommer fel. Jag känner mig stolt, och självförtroendet är på topp.
Genom Arlöv (eller Burlöv, vem vet ens vad som är vad?) flyter det på. Jag har sprungit här förr och känner igen mig. Tar mig igenom ”skogen” och över åkrarna. Jag har gott om tid på mig och känner ingen stress. Kvällens restaurangbesök är fortfarande långt bort…

Kommer in i Bulltofta och får se den berömda kohagen IRL. Blir sugen på att springa upp för backen en sväng, men vill ju ha en snygg Skåneleden-karta på Strava utan utsvävningar. För att klubbkompisarna ska se att jag skött mig…

I Bulltofta ska etappslutet finnas, och det bör vara nära. Men kilometrarna går. Och går. Plötsligt ser jag en skylt med Östra Skrävlinge och har i bakhuvudet att det ligger på vägen till Torup. Dvs på en annan led….  Plockar fram telefonen och inser att jag sprungit två kilometer åt fel håll. Det blir två kilometer till om jag ska tillbaka samma väg. Och nu börjar jag undra om jag ska hinna duscha innan restaurangen….?

Jag hittar tillbaka till Bulltofta. Därifrån ska jag under en stor väg, ta höger, runda en kyrkogård och sedan hamna på den väg som leder rätt in till stan. Det har Fredrik förklarat av ren självbevarelsedrift, för att slippa gå ensam på restaurang. Det låter lätt i teorin.

I praktiken är Bulltofta liksom omringat av stora vägar och jag tar mig under första bästa och svänger höger. Men där finns ingen kyrkogård. Jag är i tjottahejti och vet inte hur jag någonsin ska komma hem. Börjar bli hungrig också. En kort sekund funderar jag om jag bara ska sätta mig ner och gråta en skvätt. Över min totala brist på lokalsinne och känsla för vilket håll jag ska.

Sen bara kör jag. Driven av hunger och längtan efter cappuccino. Som synes på kartan blev det inte precis närmsta vägen men det blev en väg.

17 kilometer som blev 22.

2 timmar löpning. 2:30 inklusive pauser (nu fattar ni hur ofta jag fick kolla kartan…)

Jag fick stressa ihjäl mig till restaurangen, men jag tog två etapper. Nu har vi bara 114 kvar.