Broloppet rycker närmare och alla forum och sociala kanaler svämmar över av frågor. Det är 15 år sedan senast det begav sig och såklart är det ett helt gäng som ska ta sig till fots över bron för allra första gången. Och funderingarna är många!

Med ett minne som en guldfisk funderar jag själv också. Säkert minst lika mycket. Försöker komma ihåg utan att lyckas. Men till skillnad från de andra har jag svaren i min alldeles egna blogg.

Därför behöver jag inte oroa mig.

För jag vet att man vågar ta tåget till starten om man inte orkar vänta 4 timmar i startområdet (som lär bli resultatet om man åker med de bussar som erbjuds).

Jag vet också att tunneln är klaustrofobisk och att ljuset i slutet av den är efterlängtad. Även om det innebär starten på en lång backe!

Vad jag också känner till är att backen inte ens märks om vi får samma vind som senast det begav sig. 15 m/s i ryggen skojar man inte bort!

Här kan du läsa mer om hur det kan vara att springa Broloppet. Den kan såklart vara på miljoner andra sätt och jag ställer inga garantier på Skånetrafiken!
Men jag hoppas i alla fall få en tid när jag går i mål. Det fick jag inte senast. Här kan ni läsa mer om det traumat!

Läs och ladda. Om en månad  springer vi. Jag också. Hoppas jag…

Jag skulle sprungit på danska gator, hängt med ”tre tredive”-ballongerna och njutit av en fest som den danska publiken i vanlig ordning står för.  Av det blev inget. Men det fanns ett substitut, med upplägg som gjort för en skadad fot. Vi snackar Skogsbackyard i Skrylle.

Konceptet är enkelt. 3 km med start varje halv timme. Loppet startar klockan 9 och slutar efter tio starter. Max 30 kilometer alltså. Om man inte väljer att tjuvstarta klockan 8, fortsätta en timme till på slutet. Kanske ta en extra kilometer varje varv, eller helt enkelt hoppa över några varv för att hinna äta så mycket banankaka som möjligt.

Skrylle Skogsbackyarden anordnas av bästa Per och Anna-Karin, och det är egentligen inget lopp utan bara en härlig dag i skogen. Där man gör lite som man vill. Eller som foten vill. Eftersom jag och foten inte alltid vill samma hade jag satt reglerna från början. Gärna 4 varv och som allra mest 5.  Därefter hade jag gett Fredrik befogenhet att lyfta bort mig från banan men muskelkraft eller – om så skulle behövas – lyftkran.

Det är bitande kallt i starten. Jag har rotat fram långa tightsen fast jag egentligen lagt dem på vinterförvaring. Väljer också bort t-shirt till förmån för långärmat men glömmer vantarna. Något som ska komma att ångra under de första varven.

Första varvet går undan. Jag råkar hänga på Mats för att få svar på en klockteknisk fråga och rycks med i hans tempo. Får skäll av Fredrik och ställer mig längst bak nästa varv.  Foten har lovats jogg och man ska hålla vad man lovar. Även till fötter.

Byter samtalspartner för varje varv och hinner därför socialisera med ganska många trots min förhållandevis korta närvaro i loppet. Efter tredje varvet börjar det regna och vi får chansen att umgås ännu närmre då så många som möjligt söker skydd under det 3×3 meter stora tältet som är tänkt som fikatält.

Under varv fyra lyser solen upp och det börjar bli varmt i långbenat och långärmat. Men jag orkar inte svida om. Det är ju bara ett varv kvar.

15 km och klockan utropar distansrekord. Och då vet man att man varit skadad så länge att ens gamla maror och ultror inte längre räknas. Snöpligt.

Vi firar distansrekordet med frystorkat i solen innan det är dags att bege sig hemåt. Nöjd med en förmiddag i skogen. Men såklart hade det varit ännu roligare att vara med hela dagen. Springa någon extra runda före och efter, och kanske lite bonusloopar på mitten. Vi sparar det till nästa år!

Det kan vara min mest väldokumenterade löpsträcka. Och det kan hända att ni upplever mig tjatig. Men alltså sträckan mellan Landskrona och Rydebäck går inte att tröttna på. Den är fin i alla väder men allra finast i sin knallgula version…

Vi inser att idag är enda dagen att springa sträckan om vi vill se rapsen. Helgerna framåt är uppbokade på annat och snart är rapsen överblommad och förbi. SMHI lovar mulet och regn, men är det enda chansen så är det. Lite regn har ingen dött av.

Tar tåget till Rydebäck för att springa tillbaka till Borstahusen. Lite bakåfram jämfört med vad vi brukar, men idag väljer vi taktiskt. Om det ändå ska regna är det skönare med vinden i ryggen än regnet piskande i ansiktet. Gott så.

Himlen är mörkblå på gränsen till svart. I bland tittar solen fram och lyser upp havet nedanför. Färgar det i turkosa toner. Och så rapsen. Så gul och självlysande.

Det är så fint så man dör en smula. Och till råga på allt är det vår första gemensamma löputflykt på åratal. En pangsöndag alltså.

Så här. Om du inte har en väldigt bra ursäkt. Åk dit. Det här VILL du inte missa.

Jag gav upp behandlingen av min fot eftersom inget verkade hjälpa. Tänkte att ”time will heal”, men det gjorde den uppenbarligen inte. Så jag började greppa halmstrån och hamnade hos en osteopat. Det var en spännande timme…

När jag går över golvet säger han direkt att det ser konstigt ut. Vinklar är fel och underbenen ser olika ut i förhållande till respektive fot. Även i liggande faller fötterna olika och har olika stopp i sina rörelseomfång. Han säger att foten är felställd och i ”stukat läge”.

Sen tar han tag om min fot och tystnar. Det är tyst i säkert fem minuter. Först tror jag att han tänker, men sen förstår jag att han ändå gör något omärkbart med ett ben i foten. Sen byter han grepp och fortsätter stå still i tystnad.

Han stannar till vet ett ben som tydligen fel,  men det är inte orsaken bara en kompensationsgrej. Letar vidare. Ben för ben. Minuterna tickar under tystnad. Ibland hummar han lite. Som en bekräftelse om att han är något på spåret.

Han gör några mikroskopiska saker även i höft och rygg. Nästan helt omärkbart. Och jag undrar om jag är med i dolda kameran.

Sen är det klart. Han säger att jag kan få ont i någon dag men att allt bör ha löst sig om 4-5 dagar.

Men en fot som varit dålig i fem månader är jag benägen att tvivla. Det låter ju för bra för att vara sant.

Går hem. Känner mig förvirrad. Vet inte om jag ska vara skeptisk eller hoppfull.

När jag lägger mig i sängen på kvällen burrar det i hela foten. Känns som jordens aktivitet pågår.

Jag vet inte vad han gjorde eller hur det kommer att bli. Men alltså. Felställd fot i stukat läge. Varför har ingen annan sett det?