Brölloppet 2025 – det perfekta firandet!

Två  veckor efter Broloppet hade turen kommit till Brölloppet, och det stora firandet av vår 25-åriga bröllopsdag. Och låt oss säga så här. Ska du fira silverbröllop, please tryck copy paste. För alltså, det blir inte bättre!

Vi ska springa tre rundor som naturligtvis summerar till 25 K . Rundorna är döpta enligt tema: Bröllopsmarschen, Vigseln och Festen. Allt för den rätta stämningen.

I god tid innan Bröllopsmarschen samlas vi för bubbel och jordgubbar. Jag har shoppat loss på en springvänlig ”brudklänning” för 81 kronor på Sellpy och Fredrik har hittat en snoffsig t-shirt med tryckt smoking, skjorta och fluga. Han ska så klart gubbgnälla lite över att det inte är funktionsmaterial, men vad vet han om att springa i KLÄNNING?

En av bröllopsgästerna levererar en AJABAJA-brudbukett, tjuvplockad på vägen, som får följa med under alla rundor och sprida rätt feeling längs Malmös gator. Vi är redo. Let’s do this.

Vi slingrar oss genom Pildammsparken på nästan alla stigar som går att uppbringa. Men viktigast av allt: på Kärleksstigen! Jag springer längst fram och försöker hitta vägen. Det går så där. Någon påpekar att jag är ovanligt tyst, men hallå, jag kan inte hitta och prata samtidigt! Jag kan inte ens hitta när jag är tyst. Tur att Fredrik finns någonstans längre bra och kan skrika till med bestämd röst när jag sätter av åt fel håll med brudbuketten i högsta hugg.

Eftersom både brud och brudgum fightats med skador har vi lånat en lådcykel till andra rundan. Den är pimpad enligt konstens alla regler, och utrustad med högtalare. Vi cruisar ner mot havet med ett löpande brudfölje som är långt mycket längre än originalet för 25 år sen. Brudgummen väljer att förvirra hela följet med att ta rundan baklänges, trots protester nere från lådan. Man slutar inte med att vara Besserwisser bara för att man varit gift i 25 år!

Anyway. Partyfeelingen är på topp på cykeln och för en som aldrig åkt lådcykel förr är detta som värsta bästa Liseberg. Sen kommer den. Låten. Boten Anna. Partyfeelingen går överstyr. Bruden slänger sig ur lådan och börjar springa. I glädje och eufori. Och den äldre dottern ser sin chans. Hoppar i lådan och gör sig hemmastadd. Den platsen ser man aldrig mer igen….

Men foten samarbetar och klarar biffen galant. När vi kommer in i Bröllopsområdet efter andra rundan är paniken ett faktum. Det har stormat lokalt på vår gård och tältet har tydligen både lyft och vält. Svärföräldrarna tampas med vädrets makter medan chipsen yr i kastvindarna. Men det är bara den första utmaningen för markpersonalen. För när vi ger oss i väg på tredje rundan ska bröllopstårtan monteras. Och det ska visa sig vara snäppet klurigare än tänkt…

 

Tredje rundan går genom city, för att Kärleksgatan råkar ligga just där. Jag tänker att döttrarna ska skämmas ögonen ur sig men de visar i alla fall inget. Människor vi passerar, hejar, skrattar, surar och låtsas som ingenting. Precis som folk i allmänhet. Vissa är glada till sin natur och andra upprörs över att under två sekunder behöver gå till sidan eller stanna.  Jag blundar för surisarna och vinkar åt de andra med min brudbukett, som nu börjar likna en vissen sopkvast.

Vi snoffsar genom några varv runt tältet. 25 år kan ju inte landa på 24,5 kilometer. Det hade ju varit fail. Men för mig som tjuvåkt lådcykel är det ändå inte jämnt, så det kvittar. Men 22,5 får duga denna gång. Ändå typ längd rekord för denna fot i år.

I mål väntar pizzaslajsar från den lokala pizzerian, men den utlovade tårtan lyser med sin frånvaro. Tiden går och enligt rapport är svärfar högröd i ansiktet i sin tårtmonteringsverkstad. Men till sist kommer den. Levererad av världens bästa döttrar. Men originalbrudparet på toppen.

Sen återstår det svåraste. Hur man äter bröllopstårta enligt konstens alla regler. Dottern som ska gifta sig nästa år har koll och instruerar allt om armkrokar men gamla hundar fattar inte så lätt. Ska vi mata varandra eller äta själv?  Det blir nog inte enligt regelboken men den satt fint ändå.  Fredrik som tror att vi ska få två av tre tårtor över uppmuntrar till tårtfrossa,  och på den punkten sköter sig löparna väl.  Vi slipper därmed äta tårtrester hela veckan!

Men än är det inte slut. Brudbuketten ska kastas. Och enligt plan är det äldsta dottern som ska fånga. Ingen av oss har begåvats med bollsinne så det är blir det tuffaste momentet på hela dagen. Jag kastar. Och håller andan. Av erfarenhet av diverse kubbspel vet jag att buketten nu kan finnas framför mig, på en balkong eller snart landa i mitt eget huvud.

Jag ser inte hur det går till. Hur den yngre dottern behöver ducka och slänga sig till sidan för att ge den äldre möjlighet att fånga. Men hon gör det. Och vi ska få gå på bröllop nästa år. Troligtvis helt utan löpning inblandat!

När gästerna gått hem och hallen är full av sopor och disk är jag glad i själen. För att jag har så många löparvänner. För alla fina presenter vi fick. För alla samtal. Och för att mina barn accepterar sitt öde, hänger med, springer och fångar buketter.

Av alla sätt att fira var detta det bästa. TACK alla inblandade!