Jag ska till Stockholm. Sitter på tåget bakom en man som stinker parfym. Kan inte andas. Men det var inte om honom inlägget skulle handla. Det var om hjärnans tröga förmåga att ställa om…

Att resa i jobbet betyder att Zeeksacken packas med löparskor. Ska det dessutom bli nollgradigt (hej Stockholm, vi andra har vår!) är det underställ, jacka, mössa och vantar som också kräver sin plats. Med nöd och näppe får jag plats med ett ombyte och en dator….

Men till saken. Jag springer ju knappt. Fast det glömmer jag gärna. Packar tonvis med löparutrustning för en försiktig morgonjogg. Kliver upp tidigt och stressar som en tok för att hinna hotellfrukosten innan första mötet. För 5-6 ynka kilometer. Värt? Förmodligen.

Vad ska man annars göra en morgon i en frostig huvudstad?

Jag har mycket att skriva ikapp men tuggar i mig elefanten i bitar och börjar bakifrån. Med Kustpasset och rapporten om löparlycka extra allt!

Jag har sparat mig hela veckan för att inte krascha foten och inte kunna träna alls. Men på resans sista dag kan jag inte hålla mig längre. Trots att  Naprapat-Hasses förmaningar om löpvila fått mig att vackla lite. Jag vacklar tillbaka, blundar och håller för öronen.  Tänker att det är värt att halta på flygresan hem för att få uppleva Seven hanging valleys en gång till!

Vi blir bussade till starten och ska springa 8 km till Carvoeiro. Här kan man välja att stanna eller fortsätta en loop på ytterligare 7 km.  Min plan är såklart att stanna där. Någon måtta får det vara på min inre löparrebell.

Den här delen av Algarve ser helt annorlunda ut jämfört med Monte Gordo där vi bor. Det är så vackert så man dör! Turkost vatten och alla sjuka klippformationer. Kameran går varm. Hur ska jag hinna springa?

Alla klagar på slitna ben men jag som sprungit ynka 5 kilometer under veckan är världspigg! Dessutom pumpar lyckohormonerna och jag hör någon kommentera vilka skruttiga steg jag har. Tro fasen, jag springer ju. Ler. Skrattar. Nästan gråter. Gåshud.

Framme i byn tar vi ett dopp innan vi tar raka vägen till glassbaren. Men glass i hand väntar vi in 15-kilometerslöparna och påbörjar därefter jakten på mat.

Solen gassar. Lyckan är total. Men än är vi inte klara. Det finns ett sista core-pass som också ska bockas av! På en gräsmatta under klarblå himmel plågar vi sönder våra stackars magar. En helt fantastisk avslutning på en annorlunda löparresa.

12:e gången and counting…

12:e året med Springtime i Portugal bjuder på en löparvecka nästan helt utan löpning. Men än har det inte gått någon nöd.

Jag har tränat så galet mycket marklyft att jag kommer att komma hem som Hulken och betala dubbla säten på flyget för min breda ryggtavla!

Jag har balanserat på pilatesboll och försökt dra omkull en främmande människa med ett gummiband. Bränt fötterna på en överhettad yogamatta i solen och överdoserat avokado och apelsiner.

Och på den tredje dagen hoppade jag i löpskorna för en kort jogg till intervallpasset på stadion….

Löpningen dit känns bra. Hänger med på rörlighetsövningarna innan det har blivit dags för intervallerna som jag får beskåda från sidan. Ganska skönt ändå…

När det är dags för hemjogg har Malin sprungit slut på sina ben. Ganska synd att hennes hemjoggskompis precis upplever löparlycka och springer omkring och leker flygplan hela vägen hem.

Jag kan ha varit världens jobbigaste kompis just då. Men har man någon gång känt sig som ko på grönbete vet man att den känslan inte kan stoppas…

I morgon väntar Bergspasset och den som inte springer har mer tid att palla apelsiner…

Sen några år tillbaka är gravel hetaste heta. Inom cyklingen that is. Efter räser och mtb skulle alla plötsligt cykla grusväg. Men jag hade ju springben och brydde mig föga om den trenden…

Nu är läget annorlunda. Foten vill som bekant inte springa och jag har överlevt vintern på ett svettigt gym. Men alltså, när solen börjar titta fram känns den tillvaron allt mindre lockande. Jag vill cykla.

När vi bodde i Kävlinge var landsvägsmöjligheterna oändliga, men varken Malmö eller Sportstugan erbjuder några större variationsmöjligheter. Så jag blev med gravel…   Kring sportstugan växer nämligen grusvägar på träd och mina möjliga rundor ökas med typ miljoner procent på det här viset. Befogat ändå.  Premiären blir efter Portugal. När solen kommit åter!

Gravel alltså. En trend inom cyklingen som Salomon kände att de behövde haka på. Och myntade begreppet Gravel-löpning.

Grusvägslöpning alltså. Och till det en helt ny kollektion. Förvisso ganska snygg, men måste man ha beige för att man springer på grusväg? Funkar inte min vanliga rosa tröja?  Som låtsas-influenser vet jag ju att det blir mycket snyggare bilder med rosa i skogen. En beige löpare kommer ju att försvinna i grusvägen och inte synas alls….

Fast ändå. Det var ju ganska snyggt. Undrar om  kläderna fungerar på asfalt….