Jag rotar i medaljlådan på jakt efter fem medaljer som betyder extra mycket för mig. Stannar till lite vid var och en. Minns känslan. Kommer i håg loppet. Men så finns det en medalj som inte väcker några minnen alls…

I högen av intrasslande medaljer hittar jag Stockholm marathon 2020 och fattar ingenting. Vet med bestämdhet att jag inte sprungit loppet sedan 2018. Har Fredrik smygsprungit och lagt medaljen i lådan…?

Sen är det något med årtalet som klingar bekant. 2020. Året då nästan alla lopp ställdes in. (Utom Stävie Trail som vi hann hosta ur oss tre dagar innan restriktionerna slog till.)

Kan jag alltså ha varit anmäld till loppet och fått medaljen utan att jobba för den? För någon virtuell mara vet jag helt säkert att jag aldrig utsatte mig för….

Behöver konsultera min egen blogg för att reda ut var medaljen kommer ifrån. Konstaterar att jag SKULLE ha sprungit loppet men att det var inställt! Men något om någon medalj hittar jag inte.  Tydligen var en medalj från ett osprunget lopp så obetydelsefullt att den slank ner i lådan utan att passera medvetandet.

Och så fanns det tappra krigare i årets upplaga som kom i mål och inte fick någon…

Anyway. Jag har ytterligare en medalj från ett osprunget lopp – New York Marathon 2012 som ställdes in pga storm. Men den visste jag i alla fall om!

Vilka är de kostigaste medaljer du har?

Vi har planerat för en tredagars cykelutflykt. Malmö-Ystad-Åhus-Sportstugan. Första etappen till Ystad är ca 8 mil, men vi stöter på patrull innan vi ens hinner börja!

På vägen ut, över den mikroskopiskt låga tröskeln, hoppar cykeln till, skruvar flyger, och pakethållaren med tillhörande cykelväska kraschar hårt i backen…

Det går inte att laga. Och tiden finns inte att panikshoppa en ny. Vi behöver en plan B och den stavas RYGGSÄCK!

Lastar över grejerna i Fredriks ryggsäck och ger oss av. Men det är något med män och ryggsäckar. Lite som mancold extra allt. Det gnälls i lägret.

Den trycker på njurarna (???) och han mår illa. Jag cyklar för fort fast jag inte ens trampar. Jag erbjuder mig att ta väskan men en man med ryggsäck är en tjurig skapelse. Vi fortsätter. Och han är arg.

Efter 50 minuter dumpar han väskan. Det ska göra underverk för äktenskapet. Även om 10 kilo är ett procentuellt ganska stort tillskott för mig som inte väger så många pannor…

Dealen är att vi ska ha delad vårdnad om väskan och nu är det jag som ska överleva 50 minuter. Mina njurar klarar biffen galant. Mitt humör också. Men alltså, 10 kilo känns i innanlåren! Förklara det den som kan!

Jag är beredd att stoppa för lunch efter EXAKT 50 minuter men just då befinner vi oss såklart i skugga. Och med den höstlika våren som råder krävs både sol och vindstilla för en lunch i harmoni.

Sex minuter tar det innan vi hittar ett gammalt ödeskjul att luncha vid. Det kan låta lite men det känns som en evighet för den som är hungrig…

Äter min påsmat och njuter av vetskapen att slippa ryggan ett tag!  Fast lite rädd är jag för njurskavs-utlösta humörsvängningar…

Men maten verkar ha gjort susen även på den man som hävdar att han inte påverkas av lågt blodsocker….

Sista 28 km mot Ystad går som en dans. Vi har Söderberg & Saras öppettider att matcha om vi ska få oss något kaffe. Och sånt kan ju driva på vilka ben som helst!

Slutet gott allting gott. Sen gjorde vi Ystad.

I morgon väntar etapp 2. Ystad-Åhus via lunch och kaffe i St Olof. Och vad jag vet har vi fortfarande ingen cykelväska!

Dags för den utlovade favoriten-i-reprisen. Landskrona-Rydebäck med ett gäng härliga löpare från Malmö Gerillalöpare.  Pga skadeskjutna värdar struntar vi i sista sträckan mot Helsingborg och hittar ett fik i Rydebäck som avslutning. Jag skarvar dessutom lite med buss…

Sträckan från Landskrona station, via Citadellet, till Rydebäck station är 18 kilometer och det känns lite mastigt för fossingen. Speciellt som den ska på 40-års fest med tema Dirty Dancing till kvällen!! Tar första asfaltsträckan ner till Citadellet med buss och kapar tre kilometer. 15 har ju gått förr. På en iskall bro med slottet i bakgrunden får jag sedan stå och skaka tänder till resten av gänget ansluter. Men ändå, foten tackar!

Sträckan som är en favorit i ALLA väder bjuder idag på just det. ALLA väder. Vi har sol, vi har regn, vi fryser och bli för varma. Vi drömmer om bad för att sekunden senare tycka att bad hade varit höjden av hemskt.

Pga olika fartpreferenser har vi delat grupen i två, och jag håller mig till den främre skaran. Men även fast vi springer fortare kommer de hela tiden ikapp. Och det är inte pga att vi  har fler fotostopp, för de redovisar ett betydligt gedignare fotogalleri efteråt. Kanske fikar vi längre eller byter kläder fler gånger för de hinner alltid ifatt Till och med i mål är de före, men just det beror på att vi behövde skarva siffrorna lite…

16 kilometer blev resultatet. Och foten överlevde både det och 40-årskalaset. Men inga hej över några bäckar. En annan dag gör det ont att gå till toaletten. Den här foten är det mest oförutsägbara som finns, men i morgon ska den få träffa osteopaten.

Återkommer med resultatet!

Tredje veckan i rad med jobbresor och efter två soliga veckor i Oslo har det blivit dags för Stocholm. Vädret? Som Stockholm Marathon 2012. Ni som vet, ni vet…

Till morgondagens morgonjogg utlovas 6 grader, regn och starka vindar. Det är förvisso någon grad varmare än på den ökända upplagan av Stockholm marathon, men ändå. Jag hade hellre packat shorts, och sluppit resa hem med blöta skor i plastpåse. Och den lukt som är en oundviklig konsekvens av just det…

Hotellgym, säger någon. Men nej. Jag vill uppleva. Jag  vill se stan. Få och ge medlidsamma blickar till de löpare jag möter.  Känna livet i mig innan frukost.

Och det gör jag inte på ett löpband. Så till vädret där ute: du kan blåsa hur mycket du vill, men du stoppar mig inte. Däremot kanske jag tar en annan runda än tänkt. Västerbron 13 years later. Det är nått kittlande i tanken. Nostalgi när det är som bäst! Let’s do this!