Jag skulle sprungit på danska gator, hängt med ”tre tredive”-ballongerna och njutit av en fest som den danska publiken i vanlig ordning står för.  Av det blev inget. Men det fanns ett substitut, med upplägg som gjort för en skadad fot. Vi snackar Skogsbackyard i Skrylle.

Konceptet är enkelt. 3 km med start varje halv timme. Loppet startar klockan 9 och slutar efter tio starter. Max 30 kilometer alltså. Om man inte väljer att tjuvstarta klockan 8, fortsätta en timme till på slutet. Kanske ta en extra kilometer varje varv, eller helt enkelt hoppa över några varv för att hinna äta så mycket banankaka som möjligt.

Skrylle Skogsbackyarden anordnas av bästa Per och Anna-Karin, och det är egentligen inget lopp utan bara en härlig dag i skogen. Där man gör lite som man vill. Eller som foten vill. Eftersom jag och foten inte alltid vill samma hade jag satt reglerna från början. Gärna 4 varv och som allra mest 5.  Därefter hade jag gett Fredrik befogenhet att lyfta bort mig från banan men muskelkraft eller – om så skulle behövas – lyftkran.

Det är bitande kallt i starten. Jag har rotat fram långa tightsen fast jag egentligen lagt dem på vinterförvaring. Väljer också bort t-shirt till förmån för långärmat men glömmer vantarna. Något som ska komma att ångra under de första varven.

Första varvet går undan. Jag råkar hänga på Mats för att få svar på en klockteknisk fråga och rycks med i hans tempo. Får skäll av Fredrik och ställer mig längst bak nästa varv.  Foten har lovats jogg och man ska hålla vad man lovar. Även till fötter.

Byter samtalspartner för varje varv och hinner därför socialisera med ganska många trots min förhållandevis korta närvaro i loppet. Efter tredje varvet börjar det regna och vi får chansen att umgås ännu närmre då så många som möjligt söker skydd under det 3×3 meter stora tältet som är tänkt som fikatält.

Under varv fyra lyser solen upp och det börjar bli varmt i långbenat och långärmat. Men jag orkar inte svida om. Det är ju bara ett varv kvar.

15 km och klockan utropar distansrekord. Och då vet man att man varit skadad så länge att ens gamla maror och ultror inte längre räknas. Snöpligt.

Vi firar distansrekordet med frystorkat i solen innan det är dags att bege sig hemåt. Nöjd med en förmiddag i skogen. Men såklart hade det varit ännu roligare att vara med hela dagen. Springa någon extra runda före och efter, och kanske lite bonusloopar på mitten. Vi sparar det till nästa år!

Det kan vara min mest väldokumenterade löpsträcka. Och det kan hända att ni upplever mig tjatig. Men alltså sträckan mellan Landskrona och Rydebäck går inte att tröttna på. Den är fin i alla väder men allra finast i sin knallgula version…

Vi inser att idag är enda dagen att springa sträckan om vi vill se rapsen. Helgerna framåt är uppbokade på annat och snart är rapsen överblommad och förbi. SMHI lovar mulet och regn, men är det enda chansen så är det. Lite regn har ingen dött av.

Tar tåget till Rydebäck för att springa tillbaka till Borstahusen. Lite bakåfram jämfört med vad vi brukar, men idag väljer vi taktiskt. Om det ändå ska regna är det skönare med vinden i ryggen än regnet piskande i ansiktet. Gott så.

Himlen är mörkblå på gränsen till svart. I bland tittar solen fram och lyser upp havet nedanför. Färgar det i turkosa toner. Och så rapsen. Så gul och självlysande.

Det är så fint så man dör en smula. Och till råga på allt är det vår första gemensamma löputflykt på åratal. En pangsöndag alltså.

Så här. Om du inte har en väldigt bra ursäkt. Åk dit. Det här VILL du inte missa.

Jag gav upp behandlingen av min fot eftersom inget verkade hjälpa. Tänkte att ”time will heal”, men det gjorde den uppenbarligen inte. Så jag började greppa halmstrån och hamnade hos en osteopat. Det var en spännande timme…

När jag går över golvet säger han direkt att det ser konstigt ut. Vinklar är fel och underbenen ser olika ut i förhållande till respektive fot. Även i liggande faller fötterna olika och har olika stopp i sina rörelseomfång. Han säger att foten är felställd och i ”stukat läge”.

Sen tar han tag om min fot och tystnar. Det är tyst i säkert fem minuter. Först tror jag att han tänker, men sen förstår jag att han ändå gör något omärkbart med ett ben i foten. Sen byter han grepp och fortsätter stå still i tystnad.

Han stannar till vet ett ben som tydligen fel,  men det är inte orsaken bara en kompensationsgrej. Letar vidare. Ben för ben. Minuterna tickar under tystnad. Ibland hummar han lite. Som en bekräftelse om att han är något på spåret.

Han gör några mikroskopiska saker även i höft och rygg. Nästan helt omärkbart. Och jag undrar om jag är med i dolda kameran.

Sen är det klart. Han säger att jag kan få ont i någon dag men att allt bör ha löst sig om 4-5 dagar.

Men en fot som varit dålig i fem månader är jag benägen att tvivla. Det låter ju för bra för att vara sant.

Går hem. Känner mig förvirrad. Vet inte om jag ska vara skeptisk eller hoppfull.

När jag lägger mig i sängen på kvällen burrar det i hela foten. Känns som jordens aktivitet pågår.

Jag vet inte vad han gjorde eller hur det kommer att bli. Men alltså. Felställd fot i stukat läge. Varför har ingen annan sett det?

På mindre än 24 timmar har Fredrik gått från hjärtflimmer till start på Hässleholmsloppet. Själv har jag lyft mig från mental härdsmälta till en fjärdeplats på samma tid. Men vi tar det från början…

Hässleholmsloppet är det finaste lopp som finns och varje gång förundras jag att inte fler verkar känna till det. Tävlingsområdet ligger vid Hovdala slott, bara tre-fyra kilometer från Sportstugan. Vi är på plats 40 minuter innan start och hämtar ut nummerlapp till tonerna av ”Just idag är jag stark”.  Men idag är känslan faktiskt inte stark. Efter fyra månader av minimal löpning är formen inte på topp och när Garmin säger att träningsberedskapen efter gårdagen ligger på stabila 32, är det lätt att tveka på sin förmåga. Jag beslutar för att ta det som ett träningspass med nummerlapp. Inte slöjogga, men ta i lite lagom utan att dö. Fredrik vars hjärtflimmer gick tillbaka utan elchock ska ta det ännu lugnare och gå i backarna.

Starten går. Den första biten är på grus och jag håller igen. Vet att backen som snart uppenbarar sig fullkomligt dödade mig förra gången. Jag ska vara pigg när jag kommer dit och slöjogga upp. Skapa förutsättningar för en behaglig tur därefter.

I backen kollektivandas vi och hyperventilerar i takt. Det finns ingen som skuttar oberörd upp. Möjligen de längst fram som redan hunnit över krönet och försvunnit. Men vi andra plågas ihop. Jag hittar en rygg att spänna blicken i och är tacksam för att just den ryggen tar det lugnt och fint uppför.

Sen börjar bergochdalbanan. Det går ner och det går upp men det går väldigt sällan platt. Jag känner mig mindre stolpig tekniskt än sist det begav sig och känner att jag kan rulla på helt okej nerför. Ganska snart har jag funnit min plats i ledet och det är väldigt få ändringar av placeringar längs banan. Någon gång blir jag omsprungen och någon enstaka springer jag förbi.

Det är prime time för vitsippor och skogen är helt magisk. Vita sluttningar, en porlande å. Jag tänker att vi måste gå tillbaka sen och fota, för jag vill inte pausa och tappa flyt. För det flyter i alla fall ibland. I uppförsbackarna dör jag varje gång. Men jag springer, trots att backarna definitivt kvalificerar som gå-backar.

Banan är märkt till perfektion och det finns inte en enda gång jag tvivlar. Så skönt att inte fundera utan bara springa på. Speciellt som jag hamnat själv och behöver lite på min egen uppmärksamhet. Jag som tittar mest i backen och teoretiskt skulle kunna missa en elefant på stigen.

Sista kilometern är nerför. Då vet man att man överlevt den här gången med. Att resten är en fest. Jag blir omsprungen av mannen som legat mig i hasorna sista biten men orkar inte svara. Foten protesterar lite i de tokbranta nerförsbackarna och vill inte utmana den.  Rullar ner, över slottsgården, in i målfållan och över de sista grästuvorna när jag hör mitt namn i högtalaren. Går i mål och får en medalj runt halsen, i kategorin ”kul att ta en bild med, men sen hamnar den mest troligt i soporna”. Loppets enda minus. I övrigt är det bara så fint!

En fjärdeplats och 52 sekunder fortare än 2023. Hur det nu gick till. Men nu behöver fossingen lite kärlek…

Nästa år hoppas jag vara redo för 21K. Och hoppas på lite fler kändisar på startlinjen. Jag kanske får locka med finkaffe i Sportstugan. Det borde locka även den som inte knockas av vitsippor!