Lofoten dag 1 – ”en lättsprungen jogg runt sjön”…

Vi ska mjukstarta vår vecka i Lofoten. Säger han. Första dagens schema innehåller en blandning av löpning och vandring. Löpning på den lättsprungna vägen runt Ågvattnet, och därefter en tur över berget ner till sandstranden på andra sidan. Kanske ett dopp innan lunch och sen samma väg tillbaka. Bara 10 kilometer….

Det regnar när vi tar våra första löpsteg. Världens bästa löparväska sitter fortfarande som en smäck och jag förvånas varje gång hur lite den känns. Joggar förbi några vandrare och känner mig spänstig.

Efter 400 meter slutar vår karriär som löpare. Det som i min fantasi varit en grusväg visar sig vara stenar, grenar, vatten och lera. Vi snackar kilometrar som går på 28 minuter, och då är det ändå platt. Men humöret är på topp ända till sjöns bortre ände där vi efter 90 minuter stannar för en frukost-focaccia. Då har vi kommit tre kilometer på vår ”lättsprungna jogg”.

I sällskap av två hungriga fiskmåsar inmundigar vi världens smarrigaste focaccia från Å bakeri. Fredrik tappar en liten bit fänkål som får fiskmåsarna att gå bananas. Vem kunde ana att fänkål var grejen för en fiskmås?

Vi ska nu lämna sjön för att ta oss upp över bergskammen och sedan ner på andra sidan. Det är 1 km upp till Stokkvikskaret och vi får stora skälvan när vi ser hur högt vi ska. Vi snackar 40% lutning men det är vi just då lyckligt omedvetna om.

Jag tror att jag ska skutta upp och att Fredrik ska komma släpandes efter och gnälla på att det är jobbigt. Som på Borgahällan för ett par år sedan. Men det blir inte så. HAN skuttar upp, och jag tycker det är jobbigt. Mest för att stenblocken formar trappsteg som är typ 1 meter höga. Min benlängd räcker liksom inte till och jag får ingen kraft i stegen. Det känns som jag har maxpuls men klockan visar 85. Och Fredrik pinnar på…

Varje steg är ett beslut. Var ska jag sätta ner foten? Var får den plats och var blir vinkeln minst konstig i fot och knä. Men så länge det går uppför är det ändå ok. Förtränger tanken på hur det ska kännas på nervägen sen…

Vi kommer ifatt tre brittiska killar. Den ena ser döende ut. De andra två väntar tålmodigt. Vi går förbi och får njuta av toppen ensamma ett par minuter innan de dyker upp. Fast nu ljög jag. Njuta är fel ordval. Det regnar, stormar och blåser småspik. Vi har varit skyddade av berget men nu möter vi vinden precis som den är. Hård och kall. Kliver till sidan och gömmer oss bakom en klippa. För att diskutera fortsättningen!

Vägen ner mot sjön kommer innebära vinden rätt i ansiktet. Det är dimmigt, grått och ruggigt. Vi fryser.

Det gör britterna också. De beslutar sig för att vända. Vi velar fram och tillbaka. För en sekund tittar solen fram och vi är på väg att fortsätta enligt plan. Men vi ångrar oss igen. Går tillbaka ner. Det var kanske århundradets bästa beslut.

Vägen ner är värsta tänkbara. Brant, halkigt, stenigt och eländigt.  Den som följt mig ett tag, vet att sånt kan få mig att tappa humör, och det gör det även idag. Jag hör mig själv sucka, men jag biter ihop. Sen börjar svära i mungipan. Jag som typ aldrig svär. Fötterna hamnar i sneda vinklar, det känns som jag smygstukar dem om och om igen. Samma med knäna, de pekar liksom åt olika håll, i vinklar som inte är normalt för ett knä. Bara för att de där jäkla stenarna är så sneda och vinda och omöjliga att sätta ner foten på.

Så pang. Jag ligger på rygg. Trots ett fenomenalt grepp i mina skor har jag halkat. Fredrik tror jag har slagit mig, för jag går inte upp. Men jag  tycker mest det är skönt att slippa gå.  Sen brister det och jag börjar böla på en sten.  Det här är inte kul. Bara elände. Jag vill se utsikter men inte behöva vricka fötterna i 4 timmar för att nå dit. Feedback till guiden inför morgondagens tur!

Hundra år senare når vi platt mark och det är dags för lunch. Jag har drömt om min lins-och couscousgryta sedan den sjuttifjärde fotvrickningen och nu visar det sig att Fredrik fått med sig chili med bönor. Anna 12 år tjurar en aning medan Fredrik tappar tändaren och för en sekund också tappar besinningen. Jag erbjuder honom nötter men han behöver starkare grejer. SÖTT ska det vara. Och fort.

Det här är en lektion i blodsocker. Och en kvart senare när maten landat i magen är vi båda på bättre humör. Vi tar oss fram sista biten längs den ”lättsprungna stigen längs sjön”, som dagen till ära mer framstår som en bäck än en stig. Vi stannar och dricker vatten i bäck och tvättar fötterna i sjön varje gång vi tror det leriga partiet är slut. Men det är aldrig slut.

När vi kommer ut på asfalt vill jag springa sista biten till vår hytte. Men det vill inte Fredrik. Och med tanke på att han väntat på mig de senaste 4 timmarna och 37 minuterna känns det elakt att springa iväg.

I morgon har jag beställt utsikt, och mer vandringsvänlig stig….

Dagens utflykt är reklamerad till ARN pga vilseledande marknadsföring av Reseledaren. Han blev dömd till att tvätta mina skor, mina strumpor, göra cappuccino och snoppa jordgubbar. Och ett vite på minst tre par snoffsiga löparskor.

Men det var en GRYM utsikt!