Jag har knappt landat efter gårdagens Midnattslopp innan klockan ringer för mera löpning. Bara 12 timmar efter målgång, och med en träningsberedskap på ETT, är det tydligen dags igen. Det vankas Elefant-löpning…

Jag vet inte om det kan klassas normalt, men tanken på att springa en elefant kittlar i magen. Uppenbarligen är jag inte ensam om det, då vi är 40 pers som dyker upp till eventet, bara ett halvt dygn efter Midnattsloppet. Till och med självaste SVT finns på plats för att dokumentera händelsen. Bland alla tråkiga nyheter i världen tänker jag att ett inslag om vuxna människor som springer en elefant kommer att kännas upplyftande för folk!

Anyway. Vi börjar med tungan. Springer oss upp till ansiktet och sen är jag lost. Jag koncentrerar mig allt vad jag kan för att lista ut om det är ett öra vi springer, en snabel eller kanske en buk. Allt som oftast tror jag att det är ett ben, men efter minst åtta ben inser jag att mitt lokalsinne vad gäller elefanter är minst lika dåligt som det vanliga. Antatomi är jag bättre på, jag vet att de bara har fyra ben och att det förmodligen bara är två som syns i profil!

Mina egna ben är lite stappliga efter gårdagskvällen men vi håller ett skönt tempo som passar även för de med träningsberedkap 1. Någon har tagit med högtalare och vi har peppen med oss längs hela elefanten. Det drar såklart uppmärksamhet till sig och folk verkar glada av att se oss. Ingen kan nog ana att vi ritar en elefant med våra klockor.

Jag vågar inte stanna klockan vid rödljus som jag brukar. Livrädd för att glömma sätta på den. Idag är det extra viktigt att allt blir rätt. Att komma hem med en elefant utan snabel skulle minst sagt kännas lite retsligt!

När vi stannar klockorna efter 10,5 kilometer är det med spänning jag tittar på Strava. Har det verkligen blivit en elefant? Eller en bläckfisk med åtta ben? Men jag kan vara lugn. Allt är i sin ordning och elefanten är där, i all sin glans!

Nu blir det spännande att se hur SVT framställer oss. Som kompletta galningar eller bara som det fantastiska gäng vi är. Elefant alltså. Nu är jag lite nyfiken på Giraff. Och bläckfisk…

Jag brukar aldrig springa Midnattsloppet för att det oftast ligger samma dag som Helsingborg Marathon. Men när det nu skiljde en helg fick man passa på. När årets tröja dessutom är rosa…

Vi bor exemplariskt till. 1,97 kilometers uppvärmning från starten. Så nära att vi kan ta det sista toabesöket hemma och slipper köa för bajamaja. Dessutom passerar vi delar av banan på väg dit och har nöjet att se lite behind the scenes när funktionärer kommer på plats och ljusslingor monteras bara någon halvtimme innan start.

Stortorget lyser illrosa när vi anländer och musiken pumpar. Det här är min typ av party. Jag som slutade klubba innan det ens hette ”att klubba”…  Sköna kläder och foträta skor liksom, och massa kända ansikten. Ska det visa sig sen. Innan start hittar vi bara en – Maria från Kävlinge. Vi hänger i startfållan ihop och diskuterar upplägg. Hon ska springa lite fortare än jag (tror att jag) kan. Så vi släpper varandra i starten. Med resultatet i hand hade vi nog kunnat pejsa varandra och haft gott sälle längs vägen. Fast jag var nog ändå inte så social på mitt party!

Starten. Nedräkning, och fyrverkeri som värmer upp sensommarluften ännu lite till. Vi är iväg. Tumultet börjar direkt. Folk skriker till, gör tvära sidosteg till höger och vänster. Mitt i fållan är koner uppradade och vi är nog många som är på väg att stå på öronen redan efter några meter. Lyckas undvika både konerna och orkester-statyn innan vi svänger av mot lilla torg.

Det flyter fint och alldeles för fort. Jag ser inte klockan i mörkret men när den blippar för första kilometern visar den 4:27. Och där är jag inte efter skadan. Andra blippar på 4:17. Jag försöker bromsa men det är svårt när jag ställt mig lite för långt fram och fältet liksom går i den här farten. Till slut bromsar kroppen åt mig. Men inte tillräckligt mycket för att det ska bli helt behagligt. 10 kilometerslopp är ju sällan det!

På klaffbron skriker jag efter svärmor och svärfar som står och letar efter en rosa tröja. Så som de ju alltid gör. Strategin funkar bättre på andra lopp än det lopp där alla bär rosa. Har heller inte lyckats få på mig något annat utmärkande som de kan spana efter och får alltså skrika till men en röst som mer liknar en stämbandsopererad kråka. Fältet vänder sig om och jag försöker se oskyldig ut…

I Västra Hamnen passerar vi en park som inledningsvis är mörk. Jag ser min chans att sakta ner. Vill inte snubbla på nått. Även om risken för rötter kanske är minimal i en krattad parkgång. Jaja, det var en bra ursäkt och faktiskt lite skönt!

Spanar efter nästa klack precis innan vi lämnar Västra Hamnen och hinner få med mig lite pepp på vägen till Slotts/Kungsparken – lär mig aldrig vilken som är vilken!

Första delen är helt mörk innan marschallerna kommer. Någon i hejarklacken har en pannlampa som lyser upp lite men i övrigt får man lita på sitt öde. Marschallerna ger ett härligt sken när vi kommer dit. Leder oss genom parken på grus som aldrig är jobbigt i vanliga fall, men ALLTID när det vankas lopp. Och den där bron över kanalen. Bergis brantare än i Idre just idag.

Vi har passerat hälften nu och nu är det mina vanliga kvarter som ska bockas av. Nästan komma hela vägen hem. På Ferssens väg står en man som upplyser om att ”nu blir det jobbigt ett tag”. Lite anti-pepp så där på väg mot värsta musikstationerna. Vad det jobbiga bestod i vet jag inte. Möjligen de många svängarna på vägen till partyt.

Hoppar över sista drickan trots att det är öken i munnen. Tänker att jag överlever sista 2 kilomterarna utan, för nu vill jag bara i mål. Hejar på folk på uteserveringarna för att få lite pepp tillbaka och det funkar. Sommarkvällar i augusti gör gott för humöret och här suger jag in folks energi för att överleva kullerstenarna som väntar på slutet.

Slingrar sista biten genom stan, över Gustav, och någonstans halvvägs på upploppet piper klockan till och tänds: LÄGGDAGSPÅMINNELSE!

Det hade varit underbart att lyda. Att bara lägga sig ner. Gärna på en sån där kudde som skulle finnas längs banan, som en lott i ett lotteri om hotellvinst. Hittar ingen kudde och får snällt springa vidare. Ser när klockan tickar men kan inte öka för att stoppa dess framfart.

46:21 och mitt personsämsta på milen. Men jag är glad ändå. För att jag springer igen. Och en tredjeplats i tantklassen kan man inte klaga på. Men ändå. Jag kan inte motstå att plocka fram ålderskalkylatorn och jämföra med mitt pers från 2011. Det motsvarar 47 minuter idag. Där satt den!

Fast mest är det nog Fredrik som briljerar. Under 50 minuter för första gången sedan stenåldern. Var hittade han den farten? När vi springer tillsammans börjar han ju gnälla när det närmar sig 6:15-fart….

Before we start, ingen behöver kommentera upplägget med tre marathon på fem veckor. Jag vet att det är störtdumt. Speciellt när jag precis börjat löpträna igen efter långvarig skada. Men ändå. Schemat blev så…

Bakgrund:

Jag har en tioårig streak på Helsingborg marathon som jag inte har för avsikt att bryta. Därför har målbilden under hela skadeperioden varit att kunna ta mig runt i någon form. Om så krypande. Gott så.
Av en händelse hade jag tur i lotteriet till Berlin marathon. Det händer typ inte. Det är ett av fem största marathonloppen i världen och lyckas man knipa sig en plats då åker man. Även om det bara är två veckor efter Helsingborg.

Två marathon är görbart. Jag gjorde det förra året och persade dessutom på det senare. Men då hade jag massiv träning i ryggen. Det har jag som bekant inte i år.

När jag precis landat i tanken på två marathon  kommer Malmö Marathon och hostar upp ett tredje. Utanför min dörr och arrangerat av min löparkompis. Det är oväntat men efterlängtat. Malmö är liksom en lopplös stad. Lopp har kommit och gått, ofta dåligt arrangerade och inget som har bestått. Malmö behöver ett marathon och hypen blir stor när det väl släpps. Klart jag vill vara med på festen. Även om det bara är tre veckor efter Berlin…

Så ni fattar. Här står jag nu med späckat schema och undrar hur jag ska överleva. Försöker formulera en plan men kommer inte på något vettigt. Idag är tanken enligt nedan. I morgon kan den vara något helt annat!

Helsingborg 6 september:
Genomkörare inför Berlin. Springa lugnt för att kunna njuta av festen. Inga mål. Förslagsvis hänga med någon ballong för att inte riskera att få feeling och skena i väg i en fart kroppen inte är tränad för. Frågan är vilken ballong?
Fast ett mål har jag. Att kliva över mållinjen hel. För att inte riskera Berlin.

Berlin 21 september:
Springa på den nivå jag är just nu. Vad den nu är. Garmin gissar 3:40. Strava är lite mer wild & crazy och gissar 3:33 men det känns orimligt med tanke på historiken. 3:45 kanske är görbart, who knows?

Malmö 12 oktober:
Om jag fortfarande är springbar är det här efterfesten. Efterrätten. Mingelpartyt. Här vill jag bara ha kul. Snacka mig runt banan och hoppas att det blir det kanonlopp som Malmö så väl behöver! Har jag riktigt tur kan jag muta Fredrik att komma ut med en kaffe när vi passerar utanför. Sex timmar maxtid sa ni?  Jag hinner en kaffe till….

9 dagar till Helsingborg…

I Livspussel och Löparskors senaste podavsnitt diskuteras vem som kan och får definiera sig som löpare. Jag gick igång på det ämnet…

De själva vill inte identifiera sig som triathleter trots att de håller på med triathlon. Jag identifierar mig solklart som en löpare. För att jag springer. Men inte som en cyklist. Trots att jag cyklar. Vad är skillnaden?

För att kalla sig löpare behöver man ju springa. Hur ofta, hur långt eller hur sakta är irrelevant. Har du båda fötterna i luften samtidigt springer du, och du kan därmed kalla dig löpare. Men bara om du vill.

Under sommarhalvåret cyklar jag en hel del. I regelrätt klädsel och med solglasögonen utanför remmarna på hjälmen… Som sig bör. (Med undantag av strumporna, vars skaft är i fel längd…). Ändå känner mig som en låtsascyklist. Inte för att jag är toklångsam, för jag är nog rätt normal. Kanske mer för att jag inte kan laga in punka, och inte förstår snack om klingor när jag ska växla. Men mest för att inte hela hjärtat är där. Cykling är ett perfekt substitut för löpning när löpning inte fungerar. Det är ett roligt transportmedel när man vill ta sig ut på långa utflykter. Men det är inte DEN träningsformen. Som får hjärtat att slå volter vid blotta tanken, och inte bara under intervaller.

Jag tänker att den som tränar löpning tvångsmässigt ”för att den borde” inte heller känner sig som en löpare. Den springer förvisso, men utan känslan i hjärteroten. Kan det vara så enkelt?

Att alla som springer FÅR kalla sig löpare. Och borde göra det om de vill. Oavsett fart och förmåga.

Men känner man sig inte som en, då går det alldeles utmärkt att vara en låtsaslöpare också. Precis som jag är en låtsascyklist.

Avdelningen inte regelrätt cykelutrustning….