Fredrik är i Sportstugan och jag är home alone. Vad passar bättre att fördriva tiden med än ett långpass? Tänker att jag ska testa om jag orkar springa 30 kilometer – min längsta distans sedan Odense marathon i september. Det ska visa sig gå alldeles ypperligt. Det är som att jag kommer ihåg hur man gör, men har glömt allt det andra. Som att det nästan tar en hel arbetsdag….

Det tar ett tag att komma iväg förstås. En lång och lugn frukost i min ensamhet. Och en cappuccino som tar tre försök att lyckas med. Leta vätskeväst som det visar sig att Fredrik av välvilja packat med sig till sportstugan, och komma på en backup-plan för långpass utan vätska. Massage av vader och insmörjning av liniment. Solkräm. Byte från t-shirt till linne och komplettering med mera solkräm pga mindre kläder. 100 gånger på toan för säkerhets skull. Nu så. All set. Och klockan är typ 11…

Springer med medhavd plastmugg. Hittar vatten i Sibbarp (9 km) och sveper två muggar. Sen är det slut med vattenlyxen. Tänker att jag är en kamel och att det borde gå, men vid 20 kilometer är jag toktörstig. Och svettig om händerna så att jag inte kan öppna min bar. Får ta till tillhygge i form av husnyckel och borra hål på förpackningen. Klämmer ur baren som är både smält och följsam ur ett pyttelitet hål. Men mest av allt vill jag ha vätska att skölja ner den med. Börjar drömma om Nordic Wellness toalett och dess vattenkran…

Det går fort nu. Benen har vattenkranen i sikte och driver upp tempot. Det känns som ökentorka i munnen, men snart är vi där. Trär på ett par blå plastöverdrag och smyger in på toan. Sveper fyra muggar direkt och tänker att jag kommer att klucka hela vägen hem. Men det är bara 4 kilometer kvar. Till hallgolvet. Längtar.

Och det är när jag sätter mig på hallgolvet jag inser hur skönt det är att ingen är hemma. Jag kan sitta där hur länge som helst utan att behöva vara social. Efter 20 minuter orkar jag resa mig för att preppa en resorb. Sen sätter jag mig igen. Glömmer bort resorben och upptäcker den 20 minuter senare.

Gör en reel och kastar den. Postar på insta. Ingen som stressar och tycker jag är associal. Ingen som har väntat med lunchen och är tokhungrig när jag kommer hem 14:30…

Kravlar mig upp. Brer en macka och sätter mig ner. Kollar Strava. Blir belönad med en fyra minuter snabbare förväntad marathontid. Tar av mig strumporna. Det har gått en timme. Borde äta lunch fast klockan är 15:30. Orkar inte duscha. Inte än.

Slösurfar när jag äter och ingen pratar om att vi måste gå och handla. Och städa toan. Jag har all tid i världen. Måste bara bli människa först.

Ska precis ta en promenad till kaffebaren när jag inser att den snart stänger. Klockan närmar sig fem och jag har inte gjort ett dugg.

Att springa långpass är tamejtusan ett heltidsjobb. Och det är underbart att få vara hur slö som helst efteråt. Men i morgon ska det bli trevligt att ses igen!

Ibland faller det sig så att allt roligt händer på samma gång. Därför blev det dubbellöpning och dubbeldopp så här på en fredag.

Fredag morgnar är sedan mars förra året nästintill lika med KOKO-löpning. KOKO står för Keep on keeping on, och har alltså inget att göra med att dess medlemmar skulle vara bakom flötet. Vi är en falang av Malmö Gerillalöpare som gillar att springa och dricka kaffe på fredagmorgon. Och i sommartid även klämma in ett bad. Gruppen består av extremt trevliga människor och varje uteblivet KOKO-tillfälle innebär en stor portion av FOMO. Därför springer jag i dag KOKO även fast jag vet att jag ska springa mer, bara några timmar senare….

Enda nackdelen med dubbelspring och dubbelbad är att det går åt miljoner med träningskläder. Så där så jag nästa behöver klicka hem en större garderob. Hinner precis svida om, slänga i mig morgongröten och en extra cappuccino innan det är dags att åka vidare mot dagens andra dejt. Vi ska träffa Ingmarie för en löptur i Saxtorpsskogen. Följt av en simtur för de som är lagda åt det hållet.

I skogen hittar vi chips och gosedjur men inte alltid stigen. På träden finns prickar av alla regnbågens färger, ibland inga färger alls, och ibland samma färg åt många håll samtidigt. Men vad gör det när man inte har någon tid att passa. 15 kilometer senare är vi tillbaka vid bilen och simmarna hoppar i sjön. Själv springer jag ett extra varv runt sjöarna innan jag ansluter för dopp.

På Bruket äter vi sedan lunch innan det har blivit dags att göra det som var själva anledningen till vår dejt – hämta våra katter som huserat i Helsingborg senaste tiden.

En typiskt bra dag!

Bloggen har legat lite nere på sistone. Förutom fancy utflykter på Lofoten då. Men vardagsbloggen. Det där jag gör på dagarna. Mest för att Body Pump aldrig känts särskilt spännande att skriva om. Och den där andra träningen jag gjorde när löpningen låg i träda. Men nu börjar saker ordna upp sig.

Ja, jag har fortfarande känningar i foten när jag går. Speciellt barfota. Men oftast springer jag helt smärtfritt. Så jag försöker balansera det där… springa så mycket jag vågar utan att vardagsontet ska bli ondare. Och söndags testade jag på långpass!

Vi är ett gäng från Malmö Gerillalöpare som ska springa från Malmö till Lomma för bad och glass. Därefter finns möjligheten att fortsätta tillsammans till Lund. En möjlighet jag såklart nappar på. För nu har jag ju hunnit glömma att jag inte sprungit 25 kilometer på MYCKET länge.

Det är 27 grader i luften men det bekommer mig inte. Jag är så lycklig över att ÄNTLIGEN kunna utflyktsspringa igen. Ni som någon gång varit skadad förstår säkerligen vad jag menar!

Efteråt var foten trött men inte värre än att den kändes redo för tröskelintervaller två dagar senare.

Så idag på lunchen rev jag av 3×10 minuter tröskel. I sånt där härligt pre-åskväder.

Jag svettas som en gnu, men känner mig stark. På tider som inte ens är i närheten av fornstora dagar. Men tider är inget. Det är känslan. Känslan av att sakta men säkert smyga sig tillbaka.

Jag har inget mål med 2025. Jag ska bara njuta mig igenom resten av året. Göra det bästa av de förutsättningarna som finns. Balansera.  Så tar vi målen till 2026, för då jäklar är det mitt år! Peppar peppar…

(Och på tal om Body Pump. Igår pratade instruktören så mycket att vi inte hann med maglåten. Är det ens lagligt? )

Under våra dagar på Lofoten fick jag massor av frågor hemifrån. Har försökt sammanfatta mina upplevelser nedan!  Är det något ni fortfarande funderar på, så bara hojta!

Hur reste vi?

Lofoten ligger galet långt bort och vi valde att ta flyget för att få semesterdagarna att räcka. Det går direktflyg från Köpenhamn till Bodö och därifrån kan man flyga propellerplan till Svolvaer eller Leknes. Det går även båtar till olika ställen på Lofoten.

Propellerplanet är ganska litet och jag var aningens nervös. Själva resan tar ca 20 minuter innan man landar på en superliten flygplats. Vi hade nöjet att få en sjungande flygvärdinna, och fördrev den korta flighten med norska sommarsånger. För sommaren hade ju kommit till Lofoten, sas det…

På Svolvaer flygplats hämtade vi en hyrbil som vi hade under hela resan. Ett smidigt sätt att ta sig runt om man vill se olika delar av Lofoten.

Hur bodde vi?

Vi hade fyra olika boenden på ön. I samhället med det gulligaste namnet – Å – tillbringade vi de tre första nätterna. Här bodde vi i hytter alldeles vid vattnet, med cool utsikt över det bistra vågorna.

Från baksidan kändes det möjligen som att hytterna var lite utslängda på en random återvändsgränd men det glömde man snabbt när man kom runt på andra sidan med havet framför. Huset hade hela fronten i glas, och speglar inomhus, så det gick liksom inte att missa havet. Det var också med havet på armlängds avstånd vi avnjöt morgonkaffet varje morgon.

Från Å utgick vi för de första två dagarnas vandring: skräckrundan och den fantastiska turen till Munken.

Alltid med matsäck från Bakeriet i Å, som levererade förstklassig foccaccia och fantastiska blåbärsbullar. Kanelbullarna fick dock se sig slagna i Fredriks kanelbulletest…

På vägen från Å till resans andra boende i Ballstad, rev vi av vår trapptur till Reinebringen.
Byn Reine är ett större samhälle än Å och med betydligt fler vandrare, husbilar och turister. Dock inte i några mängder som störde. Att få plats på byns bästa kaffebar var inga problem alls. Gott kaffe och enligt kanelbulleexperten snäppet bättre bulle.

I Ballstad bodde vi på Hemmingodden Lodge, i en liten lya med sovalkov. Ballstad är en by som nästan inte  innehåller något spännande alls, och anledningen att vi hamnade här var bara för att ha nära hem efter vår silverbröllopsmiddag på Lofoten Food Studio. Det visade sig vara en bra idé. Wine pairing, just saying…

Har skrivit om Lofoten Food Studio tidigare men det är värt att nämnas igen – så himla gott. Vi hade en 8 rätters avsmakningsmeny tillsammans med 6 st andra random utvalda.  En avslappnad och uppsluppen kväll, trevliga samtal och igen – supergod mat! Vad vinet anbelangar hade jag svårt att hålla tempo och eftersom Fredrik tyckte det var synd att slänga, såg han sig tvungen att hjälpa till…

Därför är han inte det minsta sugen på att hänga med mig på löprunda dagen efter när jag för första gången ser chansen att springa på platt underlag. Men någon ska ju packa ihop bohaget. Vi är på väg till Unstad!

Unstad beach är en populär strand för surfing, och för den som sett TV-serien Twins, så är det bland annat här den spelats in. Vi bor ett stenkast ifrån. I en stuga jag helst inte lämnar tillbaka.

Stugan är rödaste röd med ett jättegrönt berg på baksidan. På framsidan den mjukaste gräsmattan, och på andra sidan den lilla grusvägen har vi beachen med det turkosa vattnet. På tomten finns även en bastu och grill. Vi känner oss som hemma.

Bara ett par hundra meter längre ner på grusvägen finns parkering för husbilar och ja, de står faktiskt lite överallt. Bilar med surfare och med vandrare som ska gå den fina turen till Eggum.

Unstad är surfing, därför är surfingcafé det enda naturliga. Kaffet är helt okej, men vi har bättre inom räckhåll. Kanelbullen är ENORM. Den väger typ två kilo och ska tas med på vår nattvandring till Himmeltinden. Men ändå, det är en skön stämning på stället. Och maten ser enkel men god ut.

Från Unstad kan man gå en midnattsolsvandring till Eggum, men vi väljer Himmeltind för att komma högre upp. Den startar från Haukland Beach, ca 30 minuter bilresa från Unstad. Vår stugvärd tipsar om en annan fin vandring direkt från huset, som inte lika många känner till. I efterhand kanske den hade varit ett bättre alternativ då solen där ligger på från rätt håll hela vandringen. Ska du dit kan jag berätta. Annars låter vi den vara lite hemlig…

Trettio minuter från Unstad ligger Leknes, som är ett större samhälle. Ifall man behöver proviantera, shoppa friluftskläder (eller en rosa träningsjacka fast man egentligen inte behöver…). Eller om bara är sugen på kaffe! Kaffet är otippat bra på Lofoten och går alltid att få med havremjölk för den som är lagd åt det hållet. Vilket osökt leder oss in på nästa fråga:

Vad åt vi?

På våra vandringar åt vi medhavd frystorkad mat, och på kvällarna lagade vi oftast middag hemma, då samtliga boenden hade kök.  Övrig lunch och kaffe åt och drack vi på någon av alla de mysiga ställen vi hittade. Här är ett par godingar ni inte får missa om ni är i krokarna:

Husets kaffebar i Leknes för en riktigt bra cappucino! Här ramlade vi in många gånger. En gång var vi där två gånger…

Gott kaffe finns även på Bringen i Reine och Lauras café i Svolvaer.  Eftersom vi flög både till och från Svolvaer råkade vi hamna på Lauras både när vi kom och innan vi åkte hem. God lättare cafélunch, men den superhungriga kan behöva komplettera med kaka…

Bästa lunchen hittade vi på Trevarefabrikken i Henningsvaer. En supercool lokal med jättegott kaffe och en lunch helt i min smak!

Och så var det ju silverbröllopsmiddagen i Ballstad. Men den har jag ju redan tjatat om!

Vad gjorde vi mer?

Det är stressigt med semester. Att vandra, springa, äta och dricka kaffe upptog nästan all vår tid. Men sista dagen betalade benen för att slippa röra sig. Vi tog en båttur till Trollfjorden och tittade på bergen nerifrån som omväxling. Försökte även fota alla örnar som flög ovanför, utan att lyckas speciellt bra…

Var det jobbigt många turister?

Svar nej. Hade läst att det skulle vara så, och förväntade mig köbildning på stigarna i värsta Lion’s head-anda, men så blev det inte. Mest turister mötte vi på bergen med instavänlig utsikt OCH kort/enkel insats för att ta sig dit. Dvs Reinebringen dit du tar dig via en trappa, och Djevelporten som också nås förhållandevis lätt. I övrigt mötte vi bara fåtalet vandrare och helt ärligt, efter ett par timmar är det rätt skönt att se mänskligt liv.  Stigarna är oftast inte markerade med pilar och färg, utan man har målet där uppe och något hyfsat upptrampat att följa. En levande varelse är liksom ett tecken på att man inte är helt ute och valsar….  Dessutom rätt bra att ta till hjälp om man vill ta en bild på toppen!

Vi upplevde också att det var trångt på många parkeringar för husbilsfolket. Kan tänka att jag själv hade känt lite stress över att inte veta var jag skulle få plats att sova. Men för oss som hade stugor bokade var det inget problem!

Vad hade vi för väder?

Det började lite oroväckande med ösregn dagen vi kom. Första vandringen var det blåsigt med regnskurar. Sen ordnade det upp sig! Standardtemperatur 11 grader, men på våra två bästa dagar hade vi 16 grader och sol! Överlag ganska växlande med alla väder på en och samma dag. Glad för alla soltimmar eftersom sikten blir så mycket bättre och vyerna extra fantastiska. Men såklart inget man kan garantera! Och ruskigt är ju också ganska coolt…

Vilken utrustning behövs?

Vi gjorde bara dagsutflykter och hade därför bara varsin mindre ryggsäck med oss. Med plats för torrt ombyte, första förband, överdragskläder, lunch och gasolkök.
Vädret ändras fort och oförutsägbart så man behöver alla slags kläder med sig. Inklusive regnkläder.

När det gäller skorna är ett bra grepp ett måste!  De behöver fixa blöta stenar, både uppför och nerför. Vi gick i vanliga trailskor och det funkade superbra. Stavar hade varit väldigt behjälpliga i många fall men de lämnade vi efter noggrannt övervägande tyvärr hemma…

Är Lofoten för alla?

Njae. Kanske inte. I alla fall inte om du vill uppleva vyerna uppifrån. Även de vandringar som klassas som ”lätta” är utmanande. Kanske har norrmän en annan definition på vad som är plättlätt, men de flesta vandringar vi gick krävde sin beskärda del av kondition, uthållighet och smidighet. Även fast vi valde ”snälla” vandringar så är man högt upp och höjdrädsla kan bli ett problem på vissa ställen. Man bör ha kollat innan efter om vandringen anses ”luftig”,  dvs där det kan bli farligt om man inte sätter fötterna rätt. Vi valde bort alla ”luftiga” vandringar, men tyckte ändå det blev lite hisnande från och till…

Men såklart finns det annat än att gå i bergen. Att besöka mysiga byar och åka båtutflykt funkar ju absolut om man inte har fysiken att ta sig upp på de höga topparna.

Med tanke på bergens branthet är jag jättenöjd med att vi bara gjorde dagsutflykter med mindre dagpackning. Hade inte velat vara 10 kilo baktung i de partier då jag redan nu klättrade på alla fyra.

Med det sagt. Åk dit vetja. Det var superfint!