Semestern lider mot sitt slut och vi energiboostar i det lilla formatet. En tvådagarsutflykt till Halland ska visa sig rena dundermedicinen för humöret!

Anledningen till att vi ens hamnar i Halland är att jag ska inkassera min personal shopping-upplevelse hos On Your Mind. Två timmar senare kommer jag ut med fyra kassar människokläder (!)  men de ska bli liggande i bilen, för vi har löpning i sikte!

Vi styr mot Åkalla och dess fantastiska skogar. Två rundor är planerade innan lunch och vi utgår från Ästad Vingård. Passerar hotellet där rummen har bastu och egna badbryggor.
Passerar skyltar som leder till spa:t och andra som pekar till Michelinrestaurangen Äng. Det kittlar i magen men tyvärr ingår inte just detta i planerna. Inte den här gången! Så nära men så långtifrån. Som att sitta med munskydd framför en perfekt semla.Typ.

Första rundan blir Älvasjöstigen 5,7 km. Den är lättsprungen på grusväg runt sjön. Perfekt som uppvärmning för den kuperade Skogsbostigen som väntar därefter. Skogsbostigen mäter 5,4 km men vi har en liten transportsträcka dit. Som blir lite längre än tänkt eftersom vi springer ett par kilometer åt fel håll först…

När vi äntligen hamnat rätt knockas vi av trailchock. Från snäll grusväg via asfalt till galna stenar, rötter och backar till himlen på bara någon kilometer.

Nu är det Fredrik som får briljera. Från att jag har fått stanna och vänta in är rollerna ombytta. Han skuttar ner och tant kommer haltandes efter.  Men det är så fint att allt är förlåtet. Och nu vankas lunch!

På mysiga Öströö Fårfarm äter vi lunch inlindade i två filtar vardera. Servering utomhus i blöta löparkläder i svensk sommarkyla…

Vi har sprungit 16 km och har en runda kvar efter lunch. När vi inser att vi inte kommer att hinna till våfflan på Strömma Farmlodge om vi ska springa först, stuvar vi om i schemat. En våffla med namnet BÄRDRÖM får man liksom inte missa…

På plats i Strömma är vi glada över vår möblering i schemat. Vilket ställe!  Mysiga butiker, cafée, bar, glasskiosk och en helt fantastisk utemiljö. Och så våfflan. Bilden får tala…

Våfflan med den perfekt vispade grädden ska visa sig precis vad trötta ben behöver. Sista rundan kombinerar vi Bergarundan och Slottstigen, får grusväg, stig och 9 nya kilometer.  Löparlycka strålar ur mina öron. Och semestern känns liksom redan fullbordad fast vi inte ens kommit halvvägs.

På Åkulla Outdoor Resort har vi hyrt tältplats och efter en lång varm dusch lagar vi middag på stormkök innan vi kryper till kojs. I förhoppning om att de Pytonormar som florerar i området inte dras till röda tält….

Dag 2 på mikrosemestern inleder vi med morgondopp i 17 friska grader. Sjön är så blank att till och med jag vågar mig ut på simmande äventyr till närliggande flytbrygga. 50 meter tantsim får räcka som dagens motion.
Efter utomhusgröt och en liten historielektion om Bockstensmannen fortsätter jakten på gott kaffe, delikatessbutiker och ett mysigt lunchställe!  Vi får Bingo på allt!

Kaffe på Kassett:

Lunch på Spiseriet:

Men även den kortaste utflykten har ett slut. Bilen har förvandlats till ett kaos av snygga människokläder i piffiga påsar, svettiga träningskläder på tork, påsar med disk vi inte orkade diska, och gå-bort-presenter till en fest flera veckor fram i tiden….

Att tömma bilen kommer kräva minst en semesterdag. Men det var det värt!

Fredrik är i Sportstugan och jag är home alone. Vad passar bättre att fördriva tiden med än ett långpass? Tänker att jag ska testa om jag orkar springa 30 kilometer – min längsta distans sedan Odense marathon i september. Det ska visa sig gå alldeles ypperligt. Det är som att jag kommer ihåg hur man gör, men har glömt allt det andra. Som att det nästan tar en hel arbetsdag….

Det tar ett tag att komma iväg förstås. En lång och lugn frukost i min ensamhet. Och en cappuccino som tar tre försök att lyckas med. Leta vätskeväst som det visar sig att Fredrik av välvilja packat med sig till sportstugan, och komma på en backup-plan för långpass utan vätska. Massage av vader och insmörjning av liniment. Solkräm. Byte från t-shirt till linne och komplettering med mera solkräm pga mindre kläder. 100 gånger på toan för säkerhets skull. Nu så. All set. Och klockan är typ 11…

Springer med medhavd plastmugg. Hittar vatten i Sibbarp (9 km) och sveper två muggar. Sen är det slut med vattenlyxen. Tänker att jag är en kamel och att det borde gå, men vid 20 kilometer är jag toktörstig. Och svettig om händerna så att jag inte kan öppna min bar. Får ta till tillhygge i form av husnyckel och borra hål på förpackningen. Klämmer ur baren som är både smält och följsam ur ett pyttelitet hål. Men mest av allt vill jag ha vätska att skölja ner den med. Börjar drömma om Nordic Wellness toalett och dess vattenkran…

Det går fort nu. Benen har vattenkranen i sikte och driver upp tempot. Det känns som ökentorka i munnen, men snart är vi där. Trär på ett par blå plastöverdrag och smyger in på toan. Sveper fyra muggar direkt och tänker att jag kommer att klucka hela vägen hem. Men det är bara 4 kilometer kvar. Till hallgolvet. Längtar.

Och det är när jag sätter mig på hallgolvet jag inser hur skönt det är att ingen är hemma. Jag kan sitta där hur länge som helst utan att behöva vara social. Efter 20 minuter orkar jag resa mig för att preppa en resorb. Sen sätter jag mig igen. Glömmer bort resorben och upptäcker den 20 minuter senare.

Gör en reel och kastar den. Postar på insta. Ingen som stressar och tycker jag är associal. Ingen som har väntat med lunchen och är tokhungrig när jag kommer hem 14:30…

Kravlar mig upp. Brer en macka och sätter mig ner. Kollar Strava. Blir belönad med en fyra minuter snabbare förväntad marathontid. Tar av mig strumporna. Det har gått en timme. Borde äta lunch fast klockan är 15:30. Orkar inte duscha. Inte än.

Slösurfar när jag äter och ingen pratar om att vi måste gå och handla. Och städa toan. Jag har all tid i världen. Måste bara bli människa först.

Ska precis ta en promenad till kaffebaren när jag inser att den snart stänger. Klockan närmar sig fem och jag har inte gjort ett dugg.

Att springa långpass är tamejtusan ett heltidsjobb. Och det är underbart att få vara hur slö som helst efteråt. Men i morgon ska det bli trevligt att ses igen!

Ibland faller det sig så att allt roligt händer på samma gång. Därför blev det dubbellöpning och dubbeldopp så här på en fredag.

Fredag morgnar är sedan mars förra året nästintill lika med KOKO-löpning. KOKO står för Keep on keeping on, och har alltså inget att göra med att dess medlemmar skulle vara bakom flötet. Vi är en falang av Malmö Gerillalöpare som gillar att springa och dricka kaffe på fredagmorgon. Och i sommartid även klämma in ett bad. Gruppen består av extremt trevliga människor och varje uteblivet KOKO-tillfälle innebär en stor portion av FOMO. Därför springer jag i dag KOKO även fast jag vet att jag ska springa mer, bara några timmar senare….

Enda nackdelen med dubbelspring och dubbelbad är att det går åt miljoner med träningskläder. Så där så jag nästa behöver klicka hem en större garderob. Hinner precis svida om, slänga i mig morgongröten och en extra cappuccino innan det är dags att åka vidare mot dagens andra dejt. Vi ska träffa Ingmarie för en löptur i Saxtorpsskogen. Följt av en simtur för de som är lagda åt det hållet.

I skogen hittar vi chips och gosedjur men inte alltid stigen. På träden finns prickar av alla regnbågens färger, ibland inga färger alls, och ibland samma färg åt många håll samtidigt. Men vad gör det när man inte har någon tid att passa. 15 kilometer senare är vi tillbaka vid bilen och simmarna hoppar i sjön. Själv springer jag ett extra varv runt sjöarna innan jag ansluter för dopp.

På Bruket äter vi sedan lunch innan det har blivit dags att göra det som var själva anledningen till vår dejt – hämta våra katter som huserat i Helsingborg senaste tiden.

En typiskt bra dag!

Bloggen har legat lite nere på sistone. Förutom fancy utflykter på Lofoten då. Men vardagsbloggen. Det där jag gör på dagarna. Mest för att Body Pump aldrig känts särskilt spännande att skriva om. Och den där andra träningen jag gjorde när löpningen låg i träda. Men nu börjar saker ordna upp sig.

Ja, jag har fortfarande känningar i foten när jag går. Speciellt barfota. Men oftast springer jag helt smärtfritt. Så jag försöker balansera det där… springa så mycket jag vågar utan att vardagsontet ska bli ondare. Och söndags testade jag på långpass!

Vi är ett gäng från Malmö Gerillalöpare som ska springa från Malmö till Lomma för bad och glass. Därefter finns möjligheten att fortsätta tillsammans till Lund. En möjlighet jag såklart nappar på. För nu har jag ju hunnit glömma att jag inte sprungit 25 kilometer på MYCKET länge.

Det är 27 grader i luften men det bekommer mig inte. Jag är så lycklig över att ÄNTLIGEN kunna utflyktsspringa igen. Ni som någon gång varit skadad förstår säkerligen vad jag menar!

Efteråt var foten trött men inte värre än att den kändes redo för tröskelintervaller två dagar senare.

Så idag på lunchen rev jag av 3×10 minuter tröskel. I sånt där härligt pre-åskväder.

Jag svettas som en gnu, men känner mig stark. På tider som inte ens är i närheten av fornstora dagar. Men tider är inget. Det är känslan. Känslan av att sakta men säkert smyga sig tillbaka.

Jag har inget mål med 2025. Jag ska bara njuta mig igenom resten av året. Göra det bästa av de förutsättningarna som finns. Balansera.  Så tar vi målen till 2026, för då jäklar är det mitt år! Peppar peppar…

(Och på tal om Body Pump. Igår pratade instruktören så mycket att vi inte hann med maglåten. Är det ens lagligt? )