Race report: Midnattsloppet Malmö 2025

Jag brukar aldrig springa Midnattsloppet för att det oftast ligger samma dag som Helsingborg Marathon. Men när det nu skiljde en helg fick man passa på. När årets tröja dessutom är rosa…

Vi bor exemplariskt till. 1,97 kilometers uppvärmning från starten. Så nära att vi kan ta det sista toabesöket hemma och slipper köa för bajamaja. Dessutom passerar vi delar av banan på väg dit och har nöjet att se lite behind the scenes när funktionärer kommer på plats och ljusslingor monteras bara någon halvtimme innan start.

Stortorget lyser illrosa när vi anländer och musiken pumpar. Det här är min typ av party. Jag som slutade klubba innan det ens hette ”att klubba”…  Sköna kläder och foträta skor liksom, och massa kända ansikten. Ska det visa sig sen. Innan start hittar vi bara en – Maria från Kävlinge. Vi hänger i startfållan ihop och diskuterar upplägg. Hon ska springa lite fortare än jag (tror att jag) kan. Så vi släpper varandra i starten. Med resultatet i hand hade vi nog kunnat pejsa varandra och haft gott sälle längs vägen. Fast jag var nog ändå inte så social på mitt party!

Starten. Nedräkning, och fyrverkeri som värmer upp sensommarluften ännu lite till. Vi är iväg. Tumultet börjar direkt. Folk skriker till, gör tvära sidosteg till höger och vänster. Mitt i fållan är koner uppradade och vi är nog många som är på väg att stå på öronen redan efter några meter. Lyckas undvika både konerna och orkester-statyn innan vi svänger av mot lilla torg.

Det flyter fint och alldeles för fort. Jag ser inte klockan i mörkret men när den blippar för första kilometern visar den 4:27. Och där är jag inte efter skadan. Andra blippar på 4:17. Jag försöker bromsa men det är svårt när jag ställt mig lite för långt fram och fältet liksom går i den här farten. Till slut bromsar kroppen åt mig. Men inte tillräckligt mycket för att det ska bli helt behagligt. 10 kilometerslopp är ju sällan det!

På klaffbron skriker jag efter svärmor och svärfar som står och letar efter en rosa tröja. Så som de ju alltid gör. Strategin funkar bättre på andra lopp än det lopp där alla bär rosa. Har heller inte lyckats få på mig något annat utmärkande som de kan spana efter och får alltså skrika till men en röst som mer liknar en stämbandsopererad kråka. Fältet vänder sig om och jag försöker se oskyldig ut…

I Västra Hamnen passerar vi en park som inledningsvis är mörk. Jag ser min chans att sakta ner. Vill inte snubbla på nått. Även om risken för rötter kanske är minimal i en krattad parkgång. Jaja, det var en bra ursäkt och faktiskt lite skönt!

Spanar efter nästa klack precis innan vi lämnar Västra Hamnen och hinner få med mig lite pepp på vägen till Slotts/Kungsparken – lär mig aldrig vilken som är vilken!

Första delen är helt mörk innan marschallerna kommer. Någon i hejarklacken har en pannlampa som lyser upp lite men i övrigt får man lita på sitt öde. Marschallerna ger ett härligt sken när vi kommer dit. Leder oss genom parken på grus som aldrig är jobbigt i vanliga fall, men ALLTID när det vankas lopp. Och den där bron över kanalen. Bergis brantare än i Idre just idag.

Vi har passerat hälften nu och nu är det mina vanliga kvarter som ska bockas av. Nästan komma hela vägen hem. På Ferssens väg står en man som upplyser om att ”nu blir det jobbigt ett tag”. Lite anti-pepp så där på väg mot värsta musikstationerna. Vad det jobbiga bestod i vet jag inte. Möjligen de många svängarna på vägen till partyt.

Hoppar över sista drickan trots att det är öken i munnen. Tänker att jag överlever sista 2 kilomterarna utan, för nu vill jag bara i mål. Hejar på folk på uteserveringarna för att få lite pepp tillbaka och det funkar. Sommarkvällar i augusti gör gott för humöret och här suger jag in folks energi för att överleva kullerstenarna som väntar på slutet.

Slingrar sista biten genom stan, över Gustav, och någonstans halvvägs på upploppet piper klockan till och tänds: LÄGGDAGSPÅMINNELSE!

Det hade varit underbart att lyda. Att bara lägga sig ner. Gärna på en sån där kudde som skulle finnas längs banan, som en lott i ett lotteri om hotellvinst. Hittar ingen kudde och får snällt springa vidare. Ser när klockan tickar men kan inte öka för att stoppa dess framfart.

46:21 och mitt personsämsta på milen. Men jag är glad ändå. För att jag springer igen. Och en tredjeplats i tantklassen kan man inte klaga på. Men ändå. Jag kan inte motstå att plocka fram ålderskalkylatorn och jämföra med mitt pers från 2011. Det motsvarar 47 minuter idag. Där satt den!

Fast mest är det nog Fredrik som briljerar. Under 50 minuter för första gången sedan stenåldern. Var hittade han den farten? När vi springer tillsammans börjar han ju gnälla när det närmar sig 6:15-fart….