Att identifiera sig som löpare…

I Livspussel och Löparskors senaste podavsnitt diskuteras vem som kan och får definiera sig som löpare. Jag gick igång på det ämnet…

De själva vill inte identifiera sig som triathleter trots att de håller på med triathlon. Jag identifierar mig solklart som en löpare. För att jag springer. Men inte som en cyklist. Trots att jag cyklar. Vad är skillnaden?

För att kalla sig löpare behöver man ju springa. Hur ofta, hur långt eller hur sakta är irrelevant. Har du båda fötterna i luften samtidigt springer du, och du kan därmed kalla dig löpare. Men bara om du vill.

Under sommarhalvåret cyklar jag en hel del. I regelrätt klädsel och med solglasögonen utanför remmarna på hjälmen… Som sig bör. (Med undantag av strumporna, vars skaft är i fel längd…). Ändå känner mig som en låtsascyklist. Inte för att jag är toklångsam, för jag är nog rätt normal. Kanske mer för att jag inte kan laga in punka, och inte förstår snack om klingor när jag ska växla. Men mest för att inte hela hjärtat är där. Cykling är ett perfekt substitut för löpning när löpning inte fungerar. Det är ett roligt transportmedel när man vill ta sig ut på långa utflykter. Men det är inte DEN träningsformen. Som får hjärtat att slå volter vid blotta tanken, och inte bara under intervaller.

Jag tänker att den som tränar löpning tvångsmässigt ”för att den borde” inte heller känner sig som en löpare. Den springer förvisso, men utan känslan i hjärteroten. Kan det vara så enkelt?

Att alla som springer FÅR kalla sig löpare. Och borde göra det om de vill. Oavsett fart och förmåga.

Men känner man sig inte som en, då går det alldeles utmärkt att vara en låtsaslöpare också. Precis som jag är en låtsascyklist.

Avdelningen inte regelrätt cykelutrustning….