Långpasslycka!

Ibland är det svårt med gemensamma långpass. För jobbigt om det går för fort, men minst lika jobbigt om det går alldeles för långsamt. Lagom är helt enkelt bäst och igår prickade vi precis rätt!

Vi är ett gäng blandat folk och jag har träffat nästan alla sedan tidigare. Vi ska ses i Kävlinge då byns löpande bagare har utlovat fika efteråt.  Då är det lätt att välja bort kustnära löpning med dopp,  som annars hade känts mer naturligt på en av sommarens sista soliga dagar. Fika alltså. Smäller högt.

Det tar någon kilometer innan vi kalibrerat farten och sen går vi som ett tåg. Roterar nästan som i en cykelklunga och 31 kilometer senare har nog precis alla pratat med alla. Framför allt är det nog ingen som vet var tiden blev av. Hur kilometerna staplades på hög utan att vi egentligen inte märkte det. En nostalgirunda i mina gamla hoods, med mina gamla löparvänner och ett par nya bekantskaper. I rätt takt och med förstklassig avslutning.

För bagaren har förutom att förbereda smörgåsar till oss bakat toscakaka och blåbärstårta. Men trots den långa distansen är det ingen som orkar längre än toscakakan. Blåbärstårtan delas upp och föräras diverse barn därhemma. En försäkran om att mamma och pappa kommer få tillstånd till fler långpass framöver. Ett taktiskt drag…

När jag tagit mig tillbaka till Malmö är jag helt upplyft av min dag. Pirrig i magen nästan. Ett perfekt löppass på alla sätt och vis. Vill liksom inte gå in till disken och tvätthögen. Stannar på en parkbänk och suger på karamellen.  Älskar att foten tillåter det här nu! Tack foten!