Race report: Vånga Mountain Xtreme 2025

Mitt emellan Helsingborg marathon och Berlin marathon tyckte jag uppenbarligen det var smart att lägga in en slalombacke. Och idag var det dags. Här är rapporten om att mitt under pågående lopp komma på att det skulle vara jättedumt att stuka foten en vecka innan Berlin. Men också om slingriga stigar, FRÄCKA löparklubbar och om att bli slagen av sin egen man…. (just det där sista lät inte så bra, men ni fattar!)

Vi har en timmes bilresa från Sportstugan till Vånga och det regnar hela vägen. Av någon outgrundlig anledning har jag failat fullständigt med packningen. Jag har varken överdragsbyxor, regnjacka, eller ens en vanlig jacka att ha på mig före och efter. Jaja, man kan väl hänga i bilen ända fram till start?

Det kan man, men det kommer inte att behövas. Lagom tills vi kommer fram sätts regnet på paus och vi kan i godan ro mingla omkring i startområdet utan att bli blöta. I vanlig ordning är startfältet litet och två minuter innan start känns det som vilket busshållplatshäng som helst. Ingen kan ana att det är ett lopp som är på gång att starta. Men alla ser slalombacken…

Som omväxling ska Fredrik springa. Efter två år av DNS är det hans tur att chockas av slalombacken och äntligen testa den bana han tror han kommer att älska. Startskottet går, och vi är på väg. Som vanligt längtar jag efter att första person ska börja gå, så jag också kan börja gå. Man vill ju inte vara först liksom…

Fredrik är 10 meter framför mig i toppen av backen. Det är nu loppet börjar. Det som skulle kunna vara en fejd makar emellan. Men alltså, vi snackar trail. Jag har gett upp redan innan vi startar.

I toppen av backen har jag en känsla av att benen domnat. Kanske lossnat? Eller bara inte finns mer? Det är en läskig känsla och jag får ta det lite lugnt ett tag för att säkerställa att de liksom fortfarande är med mig.

Vi snirklar oss fram på stigar som precis aldrig går vare sig flackt eller rakt. Som den trail-analfabet jag är får jag anstränga mitt huvud till max för att inte snubbla på rötter och stenar. Och här någonstans slår det mig att jag ALDRIG springer trail sista månaden innan marathon. För att det med stor sannolikhet resulterar i en stukad fot. Men den här ”regeln” har jag visst glömt. Och nu när jag kommer ihåg den finns inget alternativ annat än TOKFOKUS.

Första gången jag ser Fredrik är han långt framför mig. Han har hunnit kringla iväg och tillbaka igen medan jag stolpat omkring. Han är långt framför, och jag vet att han myser. För även om jag inte tävlar med honom, tävlar han med mig.

Loppet är så litet att jag mestadels springer själv. Jag älskar det. Slipper bli stressad av att stoppa upp startfältet, eller av någons flåsande i nacken. Ibland kommer någon ettrig orienterare och det är bara att kliva till sidan så är det lugnt igen.

Orienterare förresten. Vet inte vad deras fotleder är gjorda av eller hur de bär sig åt, men de kan alltså springa ifrån mig med flera hundra meter på bara några sekunder. Som i den branta nerförsbacken över ett kalhygge. Släpper förbi en kille på toppen, springer 10 steg och när jag tittar upp igen är han liksom i botten av backen. Flög han? Jag är ju fortfarande nästan högst upp.

Det finns ett kort parti platt mark innan vi ska upp igen. Eftersom jag nästan gått nerför är jag pigg som ett troll och kan maxa den lilla vägen innan det bär uppåt igen. Det är skönt på att få känna lite fart under galoscherna. Lite valuta för maxpulsen.  I uppförsbackarna får man inte mycket fart för pulsslagen. Det handlar mer om överlevnad…

Efter upp kommer ner. En kladdig teknisk historia och nu hör jag någon komma upp bakom. Någon som vill fram och förbi och som kommer att spurta ifrån mig så fort tillfälle ges.

Lägger på ett kol när vi äntligen är på plattmark men på grästuvorna in mot mål får jag se mig omsprungen.

Fredrik har hunnit gå i mål, springa till bilen och hämta min mobil och stå redo för en målgångsbild när det äntligen är min tur. Det går inte att säga annat än att jag dresserat honom väl.

När jag passerar målet utropar speakern ”Anna Nystedt från den FRÄCKA klubben Malmö Gerillalöpare”. Fräckt alltså.

7,5 kilometer på 55 minuter. Det är bambi i terrängen. Men det räckte till en femteplats. Fredrik var 6 minuter snabbare.

Han frågar om det retar mig. Han har ju typ inte sprungit på flera år. Men nej, det retar mig inte. Det är som att han skulle vinna över mig i att byta däck eller skruva trall. Det är tävling på olika villkor och gills liksom inte. Men den dagen han vinner över mig i marathon….