Aktuellt Race reports

Race report: Berlin marathon 2025

Posted on 21 september, 2025

Vaderna bultar och alla hjärnceller är ännu inte återfunna, men jag ska göra mitt bästa för att leverera en rapport från Berlin Marathon – min 2:a major och min 22:a mara!

Dagen börjar med strul. När jag ätit tre tuggor av min gröt säger Fredrik STOPP. Den medhavda havremjölken är visst sur! Jag har i min morgonkoma inte märk något men tydligen stinker den skurtrasa och smakar ungefär samma. Paniken är ett faktum, jag kommer bli magsjuk på loppet, säkert göra i brallan också.

Men vad nästan värre är, är att jag inte har nån havremjölk till kaffet! Fredrik offrar sig och skyndar ner i hotellcaféet. Det finns cappuccino. Med tysk havremjölk som smakar blomvatten. Nåja, det får gå. Men mår jag inte lite illa…?

Vi hoppar på ett tåg till Hauptbahnhof och följer efter en turistgrupp vid namn SUB3-travel för att hitta till starten. Vissa oklarheter i gruppens namnval dock, vi hittar både tanter och äldre farbröder i gruppen.

Fredrik ska vara springande hejarklack och har en egen bana på 21 km att följa. Enligt plan ska vi ses på kilometer 7, 14, 21, 35 och i mål. Gott så. Jag bär rosa av synlighetstekniska skäl. Och för att jag gillar rosa…

Fredrik säger CIAO när vi skiljs och jag lämnar in en protest. Hals und beinbrochen (???) ska det ju vara enligt familjetradition! Hur ska jag annars komma i mål?

Jag ställer mig i bajamajakön och tar mig hela vägen fram på bara en halvtimme. Problemet är att det saknas toapapper och jag får vara lite kreativ, men jag besparar er detaljerna! DET var den enda missen på dagens lopp. Toapappertorsk innan klockan 8:30. I övrigt flyter allt!

Sammanstrålar med Johanna och Jesper från Malmö Gerillalöpare innan vi ska in i fållorna. Det är nu det ska ske. Vi ska springa Berlin. De andra två är rutinerade, det är bara jag som har premiär!

Väl inne i fållan inser jag att jag inte knutit skorna på riktigt. Bara lite löst. Att böja sig ner mitt i en sardinburk av löpare blir dagens första utmaning. Minst 15 rumpor i huvudet senare är jag redo. Let’s do this!

Först springer snabbisarna och vi promenerar fram i sakta gemak. 15 minuter senare är det min tur. Jag håller höger för att inte missa Fredrik, men det gör jag ändå. Han ser inte mig heller! Ny chans om 7 km.

 


Det går rakt fram på asfalt. Min favoritcombo. Kanske är det därför benen sticker i väg lite väl fort. Men hela samlingen håller liksom den här farten och det är svårt att sakta ner. Vill inte ha 50000 löpare över mig…

Allt känns över förväntan och kilometrarna tickar fort. Mina egna mycket fortare än de officiella. Det kommer bli en lång mara nu igen!

Jag har en person framför mig som ska dyka upp från och till under hela loppet. Att jag ens lägger märke till honom är för att hans lösa shorts flyger upp hela tiden och blottar hans beiga kalsonger av oklar modell.

Jag har sprungit många maror men det är i Berlin det händer. Det är här jag gör första gången får uppleva plastmuggkaos i vätskestation. Ljudet av miljoner kraschade muggar kan ge tinnitus hos vem som helst, och konsten att hoppa mellan muggarna och försöka landa på muggfri mark ska visa sig kräva skills på en helt ny nivå.  Jag  klarar mig undan både tinnitus och muggvurpor men får kämpa med sportdrycken som gjort marken glashal!

Ser Fredrik enligt plan både vid 14 och 21 och allt känns finemang. Peppen längs banan är bra, men då vet jag inte vad som komma skall. Det här är bara en mjukstart! Sista milen börjar Festen 2.0.

Men först ska vi få Maurten gel. Jag är kräsen när det gäller gels. Specialbeställer från England den enda sort jag inte får kväljningar av.  Maurten klarar kriteriet ”inte slajmigt söt” men faller på konsistensen. Geléklumpar liksom. Som att tugga det där som kommer upp efter långvarig lunginflammation. Jag dör men fortsätter springa!

Värmen blir påtagligare. Jag har inte ont nånstans men benen går inte fortare!  Fast nu ljög jag. Jag har ont men inte i benen. Det är min Marathon-nacke från Köpenhamn Marathon 2023 som gett sig till känna. Huvudet väger ett ton och fäller jag det bakåt känns det som det kan lossna. Blicken på fötterna framför för att inte bli huvudlös mitt i Berlin!

Oklart om nacken påverkar benen eller om det är humöret som får en törn. Jag har milen kvar och det känns som en evighet! Har jag ens någonsin orkat springa en hel mil?

Peppen längs banan är crazy nu! Musik, trummor, skyltar, ljud, skrik, allt! Och det är nog det som ändå får fötterna att röra sig i hyfsad fart. Utan detta ljudliga fyrverkeri hade jag nog frestats in i en söndagsjogg.

 

När Brandenburg Tor uppenbarar sig vet jag att det är nära! Att den 22:a marthonmedaljen snart är min. Till tonerna av Avicii och helt utan att se Fredrik passerar jag under den ståtliga portalen och vidare mot den blåa skapelse som säger ZIEL!

 

Jag är i mål. Jag har bockat av den andra av höstens tre maror. Den tredje orkar jag inte tänka på ännu. Nu är jag bara lättad att det gick vägen.  Glad över att  ha upplevt Berlin. Insupit feststämningen och hajfajvat halva stan!

3:38:47. inte där jag var men där jag är. Tack kroppen!

I ett annat inlägg ska ni få läsa om min målgångsbanan. Men nu har jag slut på skrivmuskler…

Och ni kanske ändå har somnat…?

 

Race reports

Race report: Vånga Mountain Xtreme 2025

Posted on 14 september, 2025

Mitt emellan Helsingborg marathon och Berlin marathon tyckte jag uppenbarligen det var smart att lägga in en slalombacke. Och idag var det dags. Här är rapporten om att mitt under pågående lopp komma på att det skulle vara jättedumt att stuka foten en vecka innan Berlin. Men också om slingriga stigar, FRÄCKA löparklubbar och om att bli slagen av sin egen man…. (just det där sista lät inte så bra, men ni fattar!)

Vi har en timmes bilresa från Sportstugan till Vånga och det regnar hela vägen. Av någon outgrundlig anledning har jag failat fullständigt med packningen. Jag har varken överdragsbyxor, regnjacka, eller ens en vanlig jacka att ha på mig före och efter. Jaja, man kan väl hänga i bilen ända fram till start?

Det kan man, men det kommer inte att behövas. Lagom tills vi kommer fram sätts regnet på paus och vi kan i godan ro mingla omkring i startområdet utan att bli blöta. I vanlig ordning är startfältet litet och två minuter innan start känns det som vilket busshållplatshäng som helst. Ingen kan ana att det är ett lopp som är på gång att starta. Men alla ser slalombacken…

Som omväxling ska Fredrik springa. Efter två år av DNS är det hans tur att chockas av slalombacken och äntligen testa den bana han tror han kommer att älska. Startskottet går, och vi är på väg. Som vanligt längtar jag efter att första person ska börja gå, så jag också kan börja gå. Man vill ju inte vara först liksom…

Fredrik är 10 meter framför mig i toppen av backen. Det är nu loppet börjar. Det som skulle kunna vara en fejd makar emellan. Men alltså, vi snackar trail. Jag har gett upp redan innan vi startar.

I toppen av backen har jag en känsla av att benen domnat. Kanske lossnat? Eller bara inte finns mer? Det är en läskig känsla och jag får ta det lite lugnt ett tag för att säkerställa att de liksom fortfarande är med mig.

Vi snirklar oss fram på stigar som precis aldrig går vare sig flackt eller rakt. Som den trail-analfabet jag är får jag anstränga mitt huvud till max för att inte snubbla på rötter och stenar. Och här någonstans slår det mig att jag ALDRIG springer trail sista månaden innan marathon. För att det med stor sannolikhet resulterar i en stukad fot. Men den här ”regeln” har jag visst glömt. Och nu när jag kommer ihåg den finns inget alternativ annat än TOKFOKUS.

Första gången jag ser Fredrik är han långt framför mig. Han har hunnit kringla iväg och tillbaka igen medan jag stolpat omkring. Han är långt framför, och jag vet att han myser. För även om jag inte tävlar med honom, tävlar han med mig.

Loppet är så litet att jag mestadels springer själv. Jag älskar det. Slipper bli stressad av att stoppa upp startfältet, eller av någons flåsande i nacken. Ibland kommer någon ettrig orienterare och det är bara att kliva till sidan så är det lugnt igen.

Orienterare förresten. Vet inte vad deras fotleder är gjorda av eller hur de bär sig åt, men de kan alltså springa ifrån mig med flera hundra meter på bara några sekunder. Som i den branta nerförsbacken över ett kalhygge. Släpper förbi en kille på toppen, springer 10 steg och när jag tittar upp igen är han liksom i botten av backen. Flög han? Jag är ju fortfarande nästan högst upp.

Det finns ett kort parti platt mark innan vi ska upp igen. Eftersom jag nästan gått nerför är jag pigg som ett troll och kan maxa den lilla vägen innan det bär uppåt igen. Det är skönt på att få känna lite fart under galoscherna. Lite valuta för maxpulsen.  I uppförsbackarna får man inte mycket fart för pulsslagen. Det handlar mer om överlevnad…

Efter upp kommer ner. En kladdig teknisk historia och nu hör jag någon komma upp bakom. Någon som vill fram och förbi och som kommer att spurta ifrån mig så fort tillfälle ges.

Lägger på ett kol när vi äntligen är på plattmark men på grästuvorna in mot mål får jag se mig omsprungen.

Fredrik har hunnit gå i mål, springa till bilen och hämta min mobil och stå redo för en målgångsbild när det äntligen är min tur. Det går inte att säga annat än att jag dresserat honom väl.

När jag passerar målet utropar speakern ”Anna Nystedt från den FRÄCKA klubben Malmö Gerillalöpare”. Fräckt alltså.

7,5 kilometer på 55 minuter. Det är bambi i terrängen. Men det räckte till en femteplats. Fredrik var 6 minuter snabbare.

Han frågar om det retar mig. Han har ju typ inte sprungit på flera år. Men nej, det retar mig inte. Det är som att han skulle vinna över mig i att byta däck eller skruva trall. Det är tävling på olika villkor och gills liksom inte. Men den dagen han vinner över mig i marathon….

Aktuellt Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2025

Posted on 6 september, 2025

Året 2025 började och fortsatte med plantar fasciit. En seg skada som reducerade löpningen till ett minimum. Jag har haft identitetskris extra allt och saknat mitt liv som löpare. Det var först efter Broloppet i juni som jag vågade börja hoppas på att kunna trappa upp löpningen igen. Och idag mina vänner hände det.  Jag sprang ett marathon. Världens bästa marathon. För elfte gången i Helsingborg. I’m back. Jag är en marathonlöpare igen!

Planen för dagen är att springa med 4:00-ballongerna. Jag vill njuta av loppet och inte slita mer än nödvändigt på de ben som precis blivit skadefria och som dessutom ska springa marathon i Berlin om bara två veckor. Jag är fast i min övertygelse, även om alla som känner mig vet att jag kommer att få feeling och inte alls hålla mig till planen. Men det får stå för dem, jag är FAST besluten.

Jag är stirrig i starten. Mest för att jag behöver bära runt på mobiltelefon och hörlurar till en livesändning längre fram. Som gör att jag inte får plats med mina gels. Vill liksom inte cruisa runt Helsingborg med rullväska. Logistiken att lösa detta överstiger min tankekapacitet, men Fredrik  lovar att byta gels mot teknisk utrustning och tillbaka till gels längs banan. I två preppade midjebälten. Nu gäller det bara att han hittar mig i rätt tid till sändningen och kanske ännu viktigare i synk med min blodsockerkurva. Högst olämpligt att behöva äta mina hörlurar när blodsockret dippar för lågt..

Jag är så stirrig att jag glömmer att jag ska ställa mig i startfållan. Kommer in någonstans vid 5:15-ballongerna och inser att jag har en lång väg av armbågande fram till mina ballonger. Jag lyckas en bit men inte hela vägen. Startar någonstans vid 4:30-ballongerna och behöver springa ikapp. Något som ska komma att påverka själva utfallet av den här dagen!

När startfyrverkeriet färgar himlen turkos är det dags att ge sig av. Äta sig fram i startfältet och smälta in i klungan bakom 4:00-ballongerna. Det är lättare sagt än gjort. Det är folk och fötter överallt. Jag kommer inte förbi. Får riskera lårbenshalsen genom omkörningar på kullerstensbelagda refuger, gropiga grässlänter och allehanda trädplanteringar.  Tillslut är jag i fatt och njuter av sällskapet i klungan. Fast det ska bli kortvarigt.

Plötsligt kommer mina instafriends Charlotta och Peter upp bakifrån. De har den farten som jag precis behövt hålla för att jaga ifatt ballongerna, dvs lite snabbare än vad jag tänkt. Farten känns bekväm men framförallt är sällskapet outstanding. Peter får igång varenda millimeter av publiken och vi andra bara suger åt oss. Snackar oss fram genom Råå. Jag vet att det går för fort men jag lovar mig själv att slå av på farten efter livesändningen vid 11 kilomter. Tänker att livesändningen blir roligare med sällskap, men sen ska jag ramla bak. Jo tjena.

Det gör jag inte. Efter livesändningen taktar det liksom bara på. Det känns lätt och vi har kul.  I Ramlösa laddar vi för fest och i Jordbodalen vinkar vi glatt till min kollega som i vanlig ordning kommit ut för att heja. Peter skämtar med poliser, tvingar ungdomar att ta upp händerna ur fickan för att klappa, och ropar högt när jag passerar en tjej med K35 på ryggen, att hon minsann blir omsprungen av en som är 15 år äldre…

Medan han håller låda börjar jag smida en plan. Tänk om jag orkar smygpejsa Charlotta till pers. Utan att hon vet om det. Problemet är jag redan lyckats glömma vad perset var, även fast jag frågade för mindre än en timme sen. Men jag tror 3:45 fixar biffen. Och där någonstans i fjärran börjar ballongerna torna upp sig. Vi ska mata oss dit. Sen ska vi ligga bakom deras ryggar och låta dem ta motvinden. Och sen, sen sticker vi.  I alla fall i min värld. Vad hon själv tänker vet jag inte, men hon känns stark.

Vi har nu tappat Peter. Det märks för att det blivit tyst. Tyst för att han inte jagar igång publiken, och kanske lika mycket för att vi har börjat fokusera lite.

Våra steg är synkade och jag faller in i en underbart flow. Gemensamma steg och en andning som känns lätt och rytmisk. Alla ställen som var pest förra året känns lättare i år. Backarna flackare, grussträckorna kortare.

Plötsligt passerar vi Sofiero. Det återstår en uppförsbacke och sen är det dags för efterrätten. Nerförsbacke och den fantastiska målrakan. Den där jag ska få se mitt namn målat i marken.

Den fantastiska målrakan är förvisso fantastisk men också lång. Benen trummar på i ett bra tempo men nu börjar ändå suget efter att komma i mål infinna sig. Och de där markeringarna var hundrade meter kommer så sällan.

Jag tänker att Charlotta kommer att sticka och vet att jag aldrig någonsin har en spurt. Men tänker också att det hade varit kul att springa över mållinjen tillsammans. Och så blir det.

Utan att ha sett mitt namn pga full fokus framåt står mållportalen plötsligt där. En oklar målgest senare får vi äntligen medaljen om halsen. Hon har persat och jag har bockat av mitt elfte Helsingborg på raken, och återerövrat min identitet som marathonlöpare. DEN glädjen går inte att ta miste på! Därför fnittrar vi oss genom en hel målgångsintervju, innan jag öser beröm över den stackars Chocolattepersonalen och berättar för tävlingsledaren att det tamejtusan var det bästa marathonet ever. För ja, precis så kändes det.

Tack igen Helsingborg marathon. För att ni bara blir bättre och bättre och bättre! Det är nästan sorgligt att jag bara ska springa 19 gånger till….

Aktuellt

When life gives you elephants – run!

Posted on 31 augusti, 2025

Jag har knappt landat efter gårdagens Midnattslopp innan klockan ringer för mera löpning. Bara 12 timmar efter målgång, och med en träningsberedskap på ETT, är det tydligen dags igen. Det vankas Elefant-löpning…

Jag vet inte om det kan klassas normalt, men tanken på att springa en elefant kittlar i magen. Uppenbarligen är jag inte ensam om det, då vi är 40 pers som dyker upp till eventet, bara ett halvt dygn efter Midnattsloppet. Till och med självaste SVT finns på plats för att dokumentera händelsen. Bland alla tråkiga nyheter i världen tänker jag att ett inslag om vuxna människor som springer en elefant kommer att kännas upplyftande för folk!

Anyway. Vi börjar med tungan. Springer oss upp till ansiktet och sen är jag lost. Jag koncentrerar mig allt vad jag kan för att lista ut om det är ett öra vi springer, en snabel eller kanske en buk. Allt som oftast tror jag att det är ett ben, men efter minst åtta ben inser jag att mitt lokalsinne vad gäller elefanter är minst lika dåligt som det vanliga. Antatomi är jag bättre på, jag vet att de bara har fyra ben och att det förmodligen bara är två som syns i profil!

Mina egna ben är lite stappliga efter gårdagskvällen men vi håller ett skönt tempo som passar även för de med träningsberedkap 1. Någon har tagit med högtalare och vi har peppen med oss längs hela elefanten. Det drar såklart uppmärksamhet till sig och folk verkar glada av att se oss. Ingen kan nog ana att vi ritar en elefant med våra klockor.

Jag vågar inte stanna klockan vid rödljus som jag brukar. Livrädd för att glömma sätta på den. Idag är det extra viktigt att allt blir rätt. Att komma hem med en elefant utan snabel skulle minst sagt kännas lite retsligt!

När vi stannar klockorna efter 10,5 kilometer är det med spänning jag tittar på Strava. Har det verkligen blivit en elefant? Eller en bläckfisk med åtta ben? Men jag kan vara lugn. Allt är i sin ordning och elefanten är där, i all sin glans!

Nu blir det spännande att se hur SVT framställer oss. Som kompletta galningar eller bara som det fantastiska gäng vi är. Elefant alltså. Nu är jag lite nyfiken på Giraff. Och bläckfisk…