2025 – Årets som inte blev som det skulle men som blev ganska bra ändå (del 1)

Jag önskar att jag kunnat sammanfatta året med rekordmånga mil och rafflande personbästan, men 2025 hade andra planer för mig…

Jag börjar året med löpvila. Foten gör ont och enligt ultraljud är senan under foten tok-tjock. Fyra till sex månader ska det ta och jag börjar misströsta. Återupptar min karriär som gymråtta och går på alla möjliga och omöjliga gruppträningspass. Nöter massor av pass i spinningsalen och lyckas att behålla i alla fall någon form av kondition. Det är vinter ute och jag märker det knappt. Vädret i spinningsalen är alltid precis likadant…

I mars åker jag på löparresa till Portugal, fortfarande nästan helt oförmögen att springa. Jag sparar mig till Bergspasset och Hanging Valleys. Russinen i kakan. I övrigt cirkeltränar jag mig trött, njuter av lite vårvärme och hoppas komma hem minst dubbelt så stark som innan.

I april är de dags för Österlen Spring Trail. Jag är anmäld till 60 km och den stora frågan är hur långt jag ska byta ner mig? Jag chansar på 14 kilometer och det håller. Därefter börjar jag mitt liv som startplatsförsäljare. Säljer min plats till både Göteborgsvarvet och Köpenhamn marathon. Men Broloppetbiljetten håller jag hårt i. Jag vill inte missa detta jubileum. Det mest hajpade loppet of all times i Malmö. Och alla ska dit. Jag med.

Hur det gick med loppet rent arrangörsmässigt vet nog de flesta. Annars finns min fullständiga rapport här. Men oavsett kaoset som blev hade jag inte velat ha det ogjort. Även 6 månader senare tänker jag på loppet varje gång jag ser eller passerar över bron. Tänk att jag sprungit här! Tänk att de inte kunde sätta kilometermarkeringarna i rätt ordning….  Det blir en annorlunda upplevelse. I alla fall för låren.

Jag ställer mig nämligen i en startfålla helt baserad på gamla meriter. Springer på samma gamla meriter och det går förvånansvärt bra. Förutom den lilla detaljen att låren krampar ihop fullständigt på kilometer 19. De två sista kilometerna är jag så fokuserad på att hålla krampen under kontroll att jag inte ser den enda publiken på banan. Men jag är glad, för jag slipper i alla fall köa för att gå i mål…

Att jag ens kan gå på foten efter målgång . Jag börjar ana ljuset. Känner pepp och är sugen på att börja bygga upp igen. Men först ska vi fira 25-årig bröllopsdag.

Vanliga människor firar kanske inte så här, men när jag får smaka på ordet Brölloppet inser jag att vi måste ha ett springkalas. 25 år översätts rakt och linjärt till 25 kilometer. Problemet är att varken bruden eller brudgummen är i form för detta, bara en vecka efter Broloppet. Vill ju inte utmana den där foten som för en gångs skull inte skriker.  Vi lånar en lådcykel och sätter planen. Tre rundor på vardera 8, 9 och 8 kilometer. Varav Fredrik ska skjutsa omkring mig och en högtalare på mittenrundan. En lysande idé. Festen är ett faktum!

Av alla sätt att fira så är löpfirande återigen det bästa. Vi har en fantastisk dag och jag är så in i Bängen glad när vi är klara. För alla som valde att titta förbi. För alla hejarop vi fick längs vägen. Och för den finaste bröllopsbilden:

Två dagar senare blir det bröllopsresa. Till Lofoten. Stay tuned…