Race report: Berlin marathon 2025

Vaderna bultar och alla hjärnceller är ännu inte återfunna, men jag ska göra mitt bästa för att leverera en rapport från Berlin Marathon – min 2:a major och min 22:a mara!

Dagen börjar med strul. När jag ätit tre tuggor av min gröt säger Fredrik STOPP. Den medhavda havremjölken är visst sur! Jag har i min morgonkoma inte märk något men tydligen stinker den skurtrasa och smakar ungefär samma. Paniken är ett faktum, jag kommer bli magsjuk på loppet, säkert göra i brallan också.

Men vad nästan värre är, är att jag inte har nån havremjölk till kaffet! Fredrik offrar sig och skyndar ner i hotellcaféet. Det finns cappuccino. Med tysk havremjölk som smakar blomvatten. Nåja, det får gå. Men mår jag inte lite illa…?

Vi hoppar på ett tåg till Hauptbahnhof och följer efter en turistgrupp vid namn SUB3-travel för att hitta till starten. Vissa oklarheter i gruppens namnval dock, vi hittar både tanter och äldre farbröder i gruppen.

Fredrik ska vara springande hejarklack och har en egen bana på 21 km att följa. Enligt plan ska vi ses på kilometer 7, 14, 21, 35 och i mål. Gott så. Jag bär rosa av synlighetstekniska skäl. Och för att jag gillar rosa…

Fredrik säger CIAO när vi skiljs och jag lämnar in en protest. Hals und beinbrochen (???) ska det ju vara enligt familjetradition! Hur ska jag annars komma i mål?

Jag ställer mig i bajamajakön och tar mig hela vägen fram på bara en halvtimme. Problemet är att det saknas toapapper och jag får vara lite kreativ, men jag besparar er detaljerna! DET var den enda missen på dagens lopp. Toapappertorsk innan klockan 8:30. I övrigt flyter allt!

Sammanstrålar med Johanna och Jesper från Malmö Gerillalöpare innan vi ska in i fållorna. Det är nu det ska ske. Vi ska springa Berlin. De andra två är rutinerade, det är bara jag som har premiär!

Väl inne i fållan inser jag att jag inte knutit skorna på riktigt. Bara lite löst. Att böja sig ner mitt i en sardinburk av löpare blir dagens första utmaning. Minst 15 rumpor i huvudet senare är jag redo. Let’s do this!

Först springer snabbisarna och vi promenerar fram i sakta gemak. 15 minuter senare är det min tur. Jag håller höger för att inte missa Fredrik, men det gör jag ändå. Han ser inte mig heller! Ny chans om 7 km.

Det går rakt fram på asfalt. Min favoritcombo. Kanske är det därför benen sticker i väg lite väl fort. Men hela samlingen håller liksom den här farten och det är svårt att sakta ner. Vill inte ha 50000 löpare över mig…

Allt känns över förväntan och kilometrarna tickar fort. Mina egna mycket fortare än de officiella. Det kommer bli en lång mara nu igen!

Jag har en person framför mig som ska dyka upp från och till under hela loppet. Att jag ens lägger märke till honom är för att hans lösa shorts flyger upp hela tiden och blottar hans beiga kalsonger av oklar modell.

Jag har sprungit många maror men det är i Berlin det händer. Det är här jag gör första gången får uppleva plastmuggkaos i vätskestation. Ljudet av miljoner kraschade muggar kan ge tinnitus hos vem som helst, och konsten att hoppa mellan muggarna och försöka landa på muggfri mark ska visa sig kräva skills på en helt ny nivå.  Jag  klarar mig undan både tinnitus och muggvurpor men får kämpa med sportdrycken som gjort marken glashal!

Ser Fredrik enligt plan både vid 14 och 21 och allt känns finemang. Peppen längs banan är bra, men då vet jag inte vad som komma skall. Det här är bara en mjukstart! Sista milen börjar Festen 2.0.

Men först ska vi få Maurten gel. Jag är kräsen när det gäller gels. Specialbeställer från England den enda sort jag inte får kväljningar av.  Maurten klarar kriteriet ”inte slajmigt söt” men faller på konsistensen. Geléklumpar liksom. Som att tugga det där som kommer upp efter långvarig lunginflammation. Jag dör men fortsätter springa!

Värmen blir påtagligare. Jag har inte ont nånstans men benen går inte fortare!  Fast nu ljög jag. Jag har ont men inte i benen. Det är min Marathon-nacke från Köpenhamn Marathon 2023 som gett sig till känna. Huvudet väger ett ton och fäller jag det bakåt känns det som det kan lossna. Blicken på fötterna framför för att inte bli huvudlös mitt i Berlin!

Oklart om nacken påverkar benen eller om det är humöret som får en törn. Jag har milen kvar och det känns som en evighet! Har jag ens någonsin orkat springa en hel mil?

Peppen längs banan är crazy nu! Musik, trummor, skyltar, ljud, skrik, allt! Och det är nog det som ändå får fötterna att röra sig i hyfsad fart. Utan detta ljudliga fyrverkeri hade jag nog frestats in i en söndagsjogg.

När Brandenburg Tor uppenbarar sig vet jag att det är nära! Att den 22:a marthonmedaljen snart är min. Till tonerna av Avicii och helt utan att se Fredrik passerar jag under den ståtliga portalen och vidare mot den blåa skapelse som säger ZIEL!

Jag är i mål. Jag har bockat av den andra av höstens tre maror. Den tredje orkar jag inte tänka på ännu. Nu är jag bara lättad att det gick vägen.  Glad över att  ha upplevt Berlin. Insupit feststämningen och hajfajvat halva stan!

3:38:47. inte där jag var men där jag är. Tack kroppen!

I ett annat inlägg ska ni få läsa om min målgångsbanan. Men nu har jag slut på skrivmuskler…

Och ni kanske ändå har somnat…?