Aktuellt

Jag ska springa Lund Runt i helgen och idag fick jag nummerlappen och en karta i min hand…

Att få en karta i sin hand är lite oroväckande. Speciellt som det finns gps-filer att ladda ner. Kan det vara så att snitslingen är otillräcklig? Att banan inte är Anna-certifierad. Studerar kartan med lupp och försöker memorera,  men är vilse redan efter första grusvägen. Det enda jag med säkerhet vet är att rundan INTE passerar kaffebaren. Och att det finns en betydande risk att doften av kaffe kommer att utöva någon slags centripetalkraft på mig. Att jag liksom dras in mot mitten och missar hela grejen….

Anyway. Det ska bli kul med lite lopp i tillvaron, lite nummerlapp på magen, lite klädångest och lite race report att skriva.  Någon fler som förgyller helgen med lopp?

Man kan tycka vad man vill om Facebook men ibland pluppar det upp gamla minne som man kan glädjas åt igen. Idag läser jag:

2010 var året allt hände och det här var en av höjdpunkterna. Ultraintervaller, i form av en mil var tredje timme under ett helt dygn.

Jag hade samlat ihop ett helt gäng med glada vänner för att vi liksom skulle peppa varandra att ladda om, gång på gång. Vi huserade på det lokala gymmet, vilade ihop, åt ihop, rullade foamroller ihop, led och skrattade ihop. En mage efter den andra ballade ur och mot slutet var det inte jättemånga som mådde hallon. Och lukten i lokalen förvandlades stegvis till en härlig mix av liniment och svettiga löparbrallor.

Sova var det nog ingen som kunde trots att hela lokalen var fylld av liggunderlag. Det var ett galet upptåg men det krävde sin återhämtning mentalt för att ens fundera på att göra det igen. Men nu känner jag att tiden är mogen. Jag hade älskat att göra det igen.

Jag hade velat känna känslan nu när jag är mycket mer ultratränad. Se om det kanske inte gör riktigt lika ont…

Men jag behöver sällskap. Ni kan väl läsa min ”race” report från när det begav sig och fundera om ni hade kunnat tänka er att göra mig sällskap? Fatta så kul vi hade haft.

Nu tror ni jag har fått löparknä, meniskproblem eller bara allmän artros. Att jag sprungit för mycket och glömt att vila. Att bloggen ska förvandlas till en skadeblogg igen. Som tur var har ni fel. Jag har bara gått in i en dörr. Eller så var det dörren som gick in i mig.

Jag tar traditionsenligt min tisdagsmorgonjogg i ett yrvaket Malmö. Benen har jag uppenbarligen glömt på tåget för de tar mig liksom inte framåt. Det känns som någon fyllt dem med betong. Efter fyra kilometer tänker jag att jag kanske borde klippa mig och skaffa mig ett jobb. Avbryta rundan och lufsa tillbaka. Plötsligt skruvar någon på motorn och allt känns som vanligt igen.

Och har det tagit fyra kilometer att vakna måste man ju få ha det skönt i åtminstone det dubbla. Annars vore det ju ovärt. Efter avverkad njutarrunda studsar jag på pigga ben mot gymmet där jag ska byta om. Ser ett gäng komma mot dörren från insidan och tänker att jag ska se lite morgonspänstig ut. Liksom visa hur pigg och friskus man är som löpare i arla morgonstund. Med rosiga kinder och naturblåst hår. Och utan att ens ha druckit en Nocco. I min iver att se spänstig ut glömmer jag att akta benet när jag drar dörren mot mig. Och mitt piggaste jag drar den med kraft. TJODONK. Rätt in i knät.

Jag rör inte en min. Och börjar inte halta förrän jag kommer utom synhåll. Nu har jag ett blått knä som matchar min löparjacka, men hoppas slippa skriva skadeblogg. Alltså det finns ju inget dystrare.

Hoppas ni har haft en fin tisdag och glöm inte: försök inte se spänstigare ut än du är…

Jag sitter i min stol och fullkomligt bubblar över av inspiration. Jag vill springa långt och på fantastiska platser. Jag vill leva mina drömmar och testa gränser. Jag vill uppleva. Klockan är 16.00 och efter en hel dags föreläsningar är det bara ett löppass som återstår av Spring Dreams 2018.

Min samåkare och chaufför ska åka hem innan löppasset. Att själv stanna kvar och springa innebär att jag behöver trixa med tåg, passa tågtider och komma hem sent.

Samtidigt vet jag att om jag åker hem och ens visar mig i dörröppningen kommer jag aldrig att komma ut igen. Jag kommer att luras i cappuccino-fördärvet. Dricka kaffe och börja prata. Råka blogga lite och liksom aldrig komma iväg. Min nyvunna inspiration kommer att bli kvävd under en filt. Det är inget alternativ.

Plan A blir att hoppa av bilen i Lund och springa hem. Låta väskan samåka, och hämta upp den efteråt.  I teorin en gyllene idé om det inte vore för mörkret. Utan pannlampa kommer jag inte hitta vägen över de becksvarta åkrarna.

Plan B. Åka med bilen till gymmet där jag har min cykel parkerad. Byta om och springa en runda där, och sen ta mig hem. Mikael, som också samåker och förstår dilemmat med att komma hem, hänger på min plan. Problemet är att han är nöjd efter sex kilometer. Det är jag också egentligen. Tror jag.

När vi avslutat passet och jag sitter på cykeln hem känns det som att sex kilometer blev lite kort. Jag har ju ändå lyssnat på Johan Steene. Sex kilometer springer han ju innan han knutit skorna. Det måste i alla fall bli tvåsiffrigt.

Fortfarande vet jag att jag inte kan visa mig hemma. Därför stänger jag cykellamporna 100 meter hemifrån, smyger upp på uppfarten, duckar bakom bilen så jag inte ska synas och lämnar av mig väska och jacka utanför garageporten. Sen tassar jag iväg i mörkret. Fyra kilometer för att putsa siffrorna.

Jag känner mig hemligast i hela världen.