Spring dreams – fortsättningen

Jag sitter i min stol och fullkomligt bubblar över av inspiration. Jag vill springa långt och på fantastiska platser. Jag vill leva mina drömmar och testa gränser. Jag vill uppleva. Klockan är 16.00 och efter en hel dags föreläsningar är det bara ett löppass som återstår av Spring Dreams 2018.

Min samåkare och chaufför ska åka hem innan löppasset. Att själv stanna kvar och springa innebär att jag behöver trixa med tåg, passa tågtider och komma hem sent.

Samtidigt vet jag att om jag åker hem och ens visar mig i dörröppningen kommer jag aldrig att komma ut igen. Jag kommer att luras i cappuccino-fördärvet. Dricka kaffe och börja prata. Råka blogga lite och liksom aldrig komma iväg. Min nyvunna inspiration kommer att bli kvävd under en filt. Det är inget alternativ.

Plan A blir att hoppa av bilen i Lund och springa hem. Låta väskan samåka, och hämta upp den efteråt.  I teorin en gyllene idé om det inte vore för mörkret. Utan pannlampa kommer jag inte hitta vägen över de becksvarta åkrarna.

Plan B. Åka med bilen till gymmet där jag har min cykel parkerad. Byta om och springa en runda där, och sen ta mig hem. Mikael, som också samåker och förstår dilemmat med att komma hem, hänger på min plan. Problemet är att han är nöjd efter sex kilometer. Det är jag också egentligen. Tror jag.

När vi avslutat passet och jag sitter på cykeln hem känns det som att sex kilometer blev lite kort. Jag har ju ändå lyssnat på Johan Steene. Sex kilometer springer han ju innan han knutit skorna. Det måste i alla fall bli tvåsiffrigt.

Fortfarande vet jag att jag inte kan visa mig hemma. Därför stänger jag cykellamporna 100 meter hemifrån, smyger upp på uppfarten, duckar bakom bilen så jag inte ska synas och lämnar av mig väska och jacka utanför garageporten. Sen tassar jag iväg i mörkret. Fyra kilometer för att putsa siffrorna.

Jag känner mig hemligast i hela världen.