Aktuellt

Som extrem sommarmänniska får man ta tillfället i akt när det plötsligt liknar sommar igen. 26 september och jag springer i shorts. Och badar. Boostad till tänderna för en ny jobbvecka.

Brottsplats: Saxtorpsjöarna. En perfekt mix av 13 kilometer slingerstig och 8 km motionsspår på närliggande Järavallen.
Badtemperatur: skön. Mycket varmare än befarat.
Betyg: 5 badankor av 5.

26 september och jag har alltså badat. Nu ska jag hålla i det här. Minst en gång i veckan så inte chocken blir så stor i december. Precis som med löpningen. Minst en gång i veckan….

Äsch, det sista var ju inte ens svårt!

Simning är inte min grej. Det är blött och kallt. Dessutom har jag lätt till panikkänslor om jag inte bottnar. Som liten ramlade jag i vattnet när jag skulle kliva på en båt och jag har än idag obehagskänslor för djupa vatten (och perronger!).
Det är därför det är extra skönt att det är Fredrik som ska simma 3,3 kilometer i Kävlingeån idag, och inte jag…

Hans uppladdning är total. Eller inte. Han simmade senast för ett år sedan. Då fick han gå upp efter 1,5 minut för att han frös. Han vet knappt var våtdräkten är och om den fortfarande passar. Men han snurrar ett par varv med armarna i köket efter frukost och tänker att det nog ska gå…

Å-simmet bjuder på fantastiskt väder och hejarklacken jublar. Att sitta och vänta på simmare i strålande sol är en perfekt uppgift för den som inte gillar vatten. Starten går och medan Fredrik nästan förfryser ansiktet under de två första minuterna sitter jag och glassar med mitt ansikte vänt mot solens värmande strålar. Rättvist.

Men han vänjer sig och tydligen ska loppet ha gått helt enligt plan. Med en bra känsla. Att vara simmare sedan liten sitter i. Tekniken funkar. Men musklerna får kämpa lite. Och han skakar i armarna när vi äter lunch efteråt.

Men ändå. Soffpotatisen är igångkickad efter fyra veckors ofrivilligt stillasittande. Det ska nog bli människa av honom också!

Det är dags igen. Lidingöloppet i helgen och jag är inte där. Men jag tar mig friheten att frossa loss lite i Lidingö-minnen ändå. Det här är Lidingöloppet för mig.

En beryktad Abborrbacke som inte är hälften så hemsk som sitt rykte.

Karins backe. Helt utan förvarning dyker den upp. Mycket värre än Abborrbacken. Här sprang Fredrik om mig ett år och jag hade inget att sätta emot. Jag har inte smält det än…
Jag sprang om honom ett annat år i samma backe. När han sprang och grät av smärta. 1-1 i omspring.

Två långpromenader runt banan, pga löparknä 2009 och 2011.

Ett barnlopp dagen efter där Fredrik tvingades vara följeslagare till dottern. För han var den som kunde röra sig åtminstone lite…

En släktfejd värd namnet och silvermedalj.

Grönsta Gärde och Koltorp och en total oförmåga att någonsin lära mig vilket som är vilket!

En slalombacke som jag aldrig sett, men som Fredrik påstår att den finns.

Ett tag var Lidingöloppet en tradition lika stark som julafton. Det var på tiden det bara fanns Lidingöloppet, Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Sen blev roligheterna så många att det inte gick att springa samma lopp varje år. Lidingö strök på foten till förmån för allt det nya som poppade upp. Men en klassiker är en klassiker är en klassiker och nu börjar suget komma tillbaka. Kanske ska jag ta mig an Karins backe nästa år?

Har du sprungit Lidingöloppet och vilket är ditt bästa minne? Eller ska du kanske springa i helgen?

Det är så längesen jag anmälde mig till ett lopp att jag knappt kommer ihåg hur man gör. Kanske är det därför jag känner mig helt pirrig inför uppgiften. Jag läser instruktionerna noga. Så jag inte ska göra fel. Anmäla mig till fel år, fel klass eller råka betala pengarna till fel mottagare. Det känns nästan andäktigt.

Lund Runt är loppet som får mina första anmälningspengar på över ett år. 20 november smäller det och jag längtar redan! För jag har så fina minnen från senast det begav sig!

Det är liksom en  snitslad tur i nostalgins tecken. Förbi de där ställena jag bott på och på vägarna jag sprang under min studietid. De enda man egentligen inte får se är Lund City. För det är ju RUNT lund vi springer. Inte genom. Därför kompletteras utflykten förslagsvis med en sväng till centrum efteråt. För en återhämtningskaffe. Och ja, kaffekoppen har man ju med sig….

Har du inget för dig den 20 november så häng gärna på! Löpning och kaffemingel alltså. Blir inte bättre!

Vilket lopp är annars ditt nästa?