Aktuellt

Jag har åttahundra kronor kvar på mitt friskvårdsbidrag och panik. Av rädsla för att låta det brinna inne klickar jag hem en startplats till Köpenhamn marathon i maj. Utan någon som helst tanke på om jag ens vill eller kan springa det.

Nöjd och glad knappar jag in uppgifterna på Actiway som är vår friskvårdsportal. Det står att organisationsnummer måste framgå på kvittot. Det gör det inte. Jag googlar och hittar något CVR-nummer. Det får funka. Knappar in i numret organisationsnummerfältet men får felmeddelande. Det är fel antal siffror och jag kan inte registrera kvittot.

Så här sitter jag och har slösat 1000 kronor som jag ändå inte kan få friskvårdsbidrag för.  Nu måste jag hitta något svenskt att anmäla mig till. Med organisationsnummer på kvittot. Och det ser man ju liksom inte förrän det är försent.

Det kan bli mycket springa nästa år….

Vi slog världsrekord i luciatåg i Stävie ikväll. Över dubbelt så många lucior, tomtar och lussebullar som sist det begav sig.

Och som alla andra år, helt makalöst coolt att se pärlbandet av ljus i skogen. Som en levande heat map över Stävie Trail. Lite glögg, pepparkakor och lussebullar på det. What’s not to like!?

Gårdagens långpass gick inte till historien som det mest spännande men jag halkade i alla fall inte och slog ihjäl mig…

Det handlar inte om någon utflyktslöpning på vackra stigar utan snarare om överlevnad. Att inte halka och slå ihjäl sig. För underlaget är värsta tänkbara, glashal barmark. Dvs inga skor är bra skor. Icebugsen som helst inte nöter asfalt blir snällt kvar i hallen. Medan jag försöker pricka av de få gruskorn som någon välvillig helt slumpmässigt hällt ut på cykelvägarna.

Det går bra mellan Kävlinge och Hög, sen har grusbilen strejkat. Genom Hög får man trippa på tå och försöka landa på någon grästuva som eventuellt kan uppbringa lite friktion under sulan. På väg mot Lödde kommer åter spår av grus och jag kan slappna av en aning. Och fundera på logiken i att grussträngen i ett helt ologiskt mönster byter sida från höger och vänster hela tiden.

Det går varken snabbt, smidigt eller är speciellt inspirerande. Allting är liksom svartvitt ute.  Men då behövs det å andra sidan bara en färgglad tunnel för att man ska bli lite glad i själen:

Även om jag nog skippar grodorna till middag…

Utmanad på jobbet och oförmögen att stå emot…

I plurret igen alltså.

Tre grader är inte många grader och kylan skär som knivar genom underarmarna. För av någon anledning är det där jag fryser mest.

Målet med mina dopp är att sitta kvar tills andningen lugnat sig. Att inte bara tvärdoppa mig och hoppa upp lika fort igen. Den här gången tar det tid. Jag kippar efter luft en bra stund innan det går att andas normalt. Sitter kvar lite till innan jag reser mig och sveper in mig i världens största handduk.

Det går ilningar genom kroppen och jag kan inte bestämma mig om det är varmt eller kallt. En konstig feeling som jag nog tänker utforska lite närmare. Måste bara tina först…