Aktuellt

Jag kan inte fokusera. Bredvid mig på Body Pumpen står ett par som tar all mitt uppmärksamhet. Jag försöker värja mig. Koncentrera mig på mina bultande biceps. Men alltså, det går inte…

Tjejens huvudsyfte med träningen är att puta med rumpan. Till och med när hon hänger tillbaka vikterna efteråt putar hon. Dessutom har hon lite ont i axeln och slänger sexiga blickar mot mannen som gladeligen kommer och masserar lite. Plötsligt känns det som det är ett förspel jag bevittnar. Rodnar lite och försöker fokusera på djupet i mina knäböj. Titta åt ett annat håll.

Efter varje låt pussas dom lite.

Alltså pussas? På Body Pump. Jag har fullt sjå att hinna byta vikter på stången och inte missa första repsen på nästa låt för att jag är så långsam. Hur hinner de pussas?

Tittar på Fredrik två rader bak. Tänk om jag skulle springa dit och tigga en puss? Han hade förmodligen svimmat av chock, fått stången över sig och dött. Men lite massage kanske…?

De är uppenbarligen väldigt nykära för de står typ PÅ varandra. Jag har placerat min bräda på lagom avstånd från hennes men såklart ska han trycka ner sin mittemellan.

När man har varit gift i 21 år är det inga problem att stå på varsin kant i lokalen. Men det är bra om man kan ha uppsikt på varandra i spegeln. Inte för att flörta. Men för att kolla in varandras vikter och tävla lite…..

Dessutom behöver jag ju ha koll så han inte börjar puta med stjärten. Det hade ju varit jättepinigt.

Vissa tidningar vill jag läsa som papperstidningar och inte digitalt. Mat-tidningar och Utemagasinet är precis sånna. (Ja, dagstidningen också, men det vågar jag inte skriva för då tycker ni att jag är gammeldags…)
Hursomhaver. Igår damp Utemagasinet ner i brevlådan, som för tillfället annars mest innehåller valsedlar.

Numret innehåller ett vandringsreportage från Lapplandsleden. Från Klimpfjäll till Borgafjäll, där vi precis gått.

Så jag återupplever allt en gång till. Nickar igenkännade. Och mest gillar jag själva avslutningen på hela reportaget:

”Det är med nöjda miner vi summerar våra intryckt från några av Lapplandsledens vildare etapper, i väglöst land och längs krävande stigar. Lite som fjällvandringen var en gång i tiden, konstaterar vi – inte så tillrättalagd och förutsägbar”

Precis så som vi ville ha det. Utan trängsel och nerskräpning. Bara vi och naturen. Och de tre personer vi mötte på fyra dagar…

Vill du läsa reportaget får du köpa tidningen. Annars finns våra egna erfarenheter samlade här:

Klimpfjäll-Borgafjäll, dag 1
Klimpfjäll-Borgafjäll, dag 2
Klimpfjälll-Borgafjäll, dag 3
Borghällan

”Vad säger du när folk kritiserar/klagar/kommenterar ditt val av träningsdos?  Jag vill ha ett svar i bakfickan! Snärtigt svar på tal och ett hållkäftenbra svar. Utan att kränka någon…”

Frågan kommer från en kompis som precis bytt jobb. Och jag får tänka till lite. För det är nog faktiskt aldrig någon som sagt något TILL mig om min träning. Vad som sägs bakom min rygg är jag lyckligt ovetande om.

Men jag vet ju att folk snackar. Om allt. Folk är för smala eller för tjocka. Tränar för lite eller för mycket. Äter för mycket kött, för nyttigt eller för slarvigt….  För att gardera sig från skitsnack ska man nog träna två gånger i veckan. Helst zumba. Äta köpekakor på jobbfikat även fast man är mätt och tycka löpning är trist. Då är man nog helsafe.

Oavsett. Det är trams att kommentera andras val. I alla fall nedlåtande. Man kan intressera sig, vara nyfiken och fråga. Men inte med en underton av att personen i fråga är konstig för att den tränar.

Träning är för de allra flesta en hobby. Det borde inte sticka mer i ögonen än att samla frimärken eller spela trumpet. Så det så. En del spelar lite trumpet, en del spelar lagom trumpet och en del älskar trumpet och spelar jätteofta. Precis som med löpning. Och ingen som spelar trumpet ser ner på folk som inte spelar trumpet. Det gör inte vi löpare heller. Vi bara utövar den sport vi älskar. Utan tanke på att sticka någon i ögonen eller uppröra känslor.

Får du kommentarer om din träning?

Mitt i-landsproblem från förra veckan väckte oväntat stort engagemang. Och helt uppenbarligen finns det två läger:

1. Mästerskapsförespråkarna. De som tycker rosa tröja är underordnat, men som ändå bistår med goda råd hur jag skulle kunna lösa problemet och både ha kakan och äta upp den.
2. Rosa-förespråkarna. Som tycker rosa är viktigast och att mästerskap är trams.

Grupp 1 är i majoritet och jag har därmed förlikat mig med tanken på att min rosa turtröja ska få ligga hemma i garderoben under årets lopp. De förslag som getts som lösning på mitt problem är:

1. Klippa pannband av turtröjan och ha på huvudet.
2. Färga klubbtröjan rosa.
3. Ha klubblinnet utanpå den rosa tröjan.
4. Klipp ut klubbloggan och klistra fast den på tröjan
5. Bär rosa keps och strumpor för att kompensera bortfall av tröja.
6. Lägg i en motion till styrelsen om att byta klubbfärg.
7. Byt klubb till Lunds OK.

Jag tänker att linne på tröja är varmt och knöligt. Och pannband är inte min grej på sommarhalvåret. Inte keps heller. Det är aldrig min grej. Styrelsen hinner nog inte pröva min motion på två veckor och alltså Lunds OK…. jag vill inte behöva ha pösiga orienteringisbyxor! Känns också onödigt att klippa sönder klubbtröjan för att komma åt loggan!

Då återstår att färga linnet eller bära rosa strumpor. Och jag är nog för feg för det första…

Så strumpor får det bli.

En låne-tröja skickas från Båstad i detta nu. Jag har lovat att svettas med försiktighet…