Aktuellt

Med ett uns av sorg är sista långpasset inför Helsingborg marathon gjort.

Jag älskar långpass. Det är egentid när den är som bäst. Men också bästa sättet att umgås. Idag kör jag solo och lyxar jag till det med Finjasjöleden. Gläds åt vetskapen att vårt fritidshus kommer att stå nästan PÅ leden.

Det blir ett underbart sista långpass. Nu väntar två veckor med mindre träning och mer tid över. Det är förvisso skönt, men med ett hyfsat stort inslag av långpass-saknad och klättrande på väggar.

Jag behöver en ny hobby. Kanske är det är nu lägenheten blir städad…

Cykelrundorna har blivit färre sedan vi flyttade till Malmö. Det är inte lika enkelt att ta sig ut och det finns inga alternativa väderstreck om man vill parera motvind. Det går ju liksom inte att cykla ut i havet….

Därför får man alltsom oftast motvinden sist. Ett skräckupplägg för den som är allergisk mot motvind. Första halvan är jag i toppform, kungen av cykling och odödlg. Sen är det dags att vända…

Härligt ändå att komma ut. Man vet aldrig hur många pass det är kvar därute. Innan höststormarna och mörkret tar vid. När besväret att klä på sig är större än nöjet att cykla. Tidpunkten inträffade i november 2020 och i september 2021. Återstår att se när 2022 drar ner rullgardinen!

För ja, jag är en solskenscyklist. Men lyckligtvis en allväderslöpare! Hur gör du med träningen när det blir mörkt och kallt?

Fick upp fina minnen på Facebook. Det är visst fem år sedan jag sprang Ultravasan. I morgon är det dags för de tappra som ska ta sig an årets upplaga. Jag är nostalgisk och avundsjuk på en och samma gång. Drabbad av big time FOMO. Så jag läser min race report. Och minns.

Jag minns regnet. Det är omöjligt att förtränga. Ösregnet från start till mål. Utom för Fredrik som vägrade gå i mål innan solen kom fram….

Medan han harvade sin sista mil tvingade Andreas mig över den bro som går över målrakan. Den kändes som fyra Mount Everest hög. Jag hade ont ÖVERALLT och kommer nog aldrig att förlåta honom…

Dagen till ära höll Wayne’s coffee öppet extra länge. Jag som hade stressat på sista milen för att hinna dit innan stängning. Helt i onödan liksom!

Och mannen som tuppade av på bussen tillbaka till Sälen. Där det inte fanns en enda människa som orkade tänka ut vad som behövde göras.  Det måste vara det sämsta sällskapet att må dåligt på. Utlämnad till ett gäng halvdöda löpare med blodsockret i knävecken….

Till alla som springer i morgon. Njut. Och se för 17 till att hinna i mål innan Wayne’s stänger. Oavsett när det är.  Ta lite extra med fika också. Ifall någon skulle tuppa av på bussen…

Helsingborg marathon är förutom världens bästa marathon även arrangör för det svenska mästerskapet för veteraner 2022. Och det är ju coolt. För jag är ju veteran, även om det låter mer som en gammal bil än som en glad löpare med rosa tröja…

Anyway. Att vara med i ett svenskt mästerskap låter ju jättecoolt. Även om man skulle komma sist. Det är ju något att skryta om för sina barnbarn. Men det finns en hake. Man måste springa i klubbtröja.

Min klubb har vita kläder. Det är sämsta möjliga för hejarklacken och försämrar oddsen att bli hejad på med ungefär en miljon.

Jag har en t-shirt och ett linne i klubbens färger. T-shirten är snäppet för tight och lite för tät i tyget, i fall värmen skulle bli tuff. Oskönt alltså.

Linnet har en skärning därbak som blottlägger min sport-bh och avslöjar att jag inte köpt någon ny på den här sidan seklet. Jag måste alltså shoppa. Och hinna provspringa….

Min rosa tröja är min turtröja. Jag har haft den på ALLA Helsingborg marathon utom 2017. Och då gick det jättesakta! Möjligen beroende på Ultravasan i benen, men mest troligt pga att tröjan var turkos. Och tänk om vit är ÄNNU långsammare!

Jag kan faktiskt nästan inte tänka mig att springa utan den rosa. Den rosa färgen gör sig dessutom superbra på bild tillsammans med den guldiga målgångsfilten. Tröjan är liksom så färgglad att den fått pryda både Helsingborg marathons hemsida och årets presentkort.

Vasd säger ni, ska jag offra tröjan för att kunna titulera mig mästerskapslöpare…?