Aktuellt

Onsdag och dags att provspringa benen efter helgens marathon. Outfitten är given.

Tröjan har två syften. Dels att smygskryta lite men framför allt att fungera som förklaring ifall någon skulle tycka min löpstil är stolpig.

Men ärligt. Benen är inte stolpiga. Allt går så smooth. Jag bromsar mig själv för att jag är en förnuftig typ. Men benen, de vill bara springa. De vill springa så in i bängen mycket att de går helt bananas när ett ”sista chansen att anmäla dig till Köpenhamn halvmarathon”-inlägg dyker upp i facebooklödet.

Ett halvmarathon om 11 dagar vore grymt oförnuftigt. Jag kedjar fast mig i en lyktstolpe för att undvika dumdristigheter.

Mindre dumt är Runacademys löpargrupper som sätter igång nästa vecka. Du har väl inte glömt att tävla om en plats?

Dagens roligaste bildgoogling: ”löpare med sned nummerlapp”.

Jag äger typ resultatet av den sökningen. Kommer upp hur många bilder som helst på mina sneda nummerlappar.

Men så har jag också ägnat min oförmåga att sätta nummerlappen rakt ett helt inlägg en gång i tiden.

För att inte talat om när jag försökte använda racedots istället för säkerhetsnålar. Ett inlägg som är så roligt att jag skrattar åt det fortfarande. Om man får skratta åt sig själv?

Nummerlappar alltså. Det svåraste som finns. I lördags behövde jag dessutom två. En fram och en bak. Fredrik fick sätta dit båda. Men så blev det också ganska bra. Förutom den där siffran på baksidan. Borde det inte stå 23?

En av de mer rafflande grejerna när man smällt sitt marathon är att titta på målgångsfilmen. För att se vad man egentligen gör när man går i mål…

Normala människor höjer armarna i en segergest, hämtar medaljen och försvinner ur bild. Jag klänger mig kvar i evigheter. Precis som förra gången. Jag förstår att ni har massor med serier på Netflix som ni hellre ser, därför får ni en sammanfattning av filmen, så ni slipper se den. Here goes: (Med start klockan 4:30:00 för er som ändå inte lyckas hålla er borta….)

Jag glider in till vänster i bild. Hyfsat lätta steg. Ser glad ut. Kanske för att jag precis passerat ”tjejen i gult” – Sigrid.

Ler med hela ansiktet när jag passerar mållinjen, men hej – jag glömde målgesten. Igen.

Vinkar till Tävlingsledare Andreas Gartmyr och håller upp båda händerna. Oklart vad jag försöker säga eller hur många fingrar jag visar. Är det 8 fingrar för åttonde gången? Eller 10 fingrar för en dubbelhajfajv som förblir obesvarad? Jag får en kram i alla fall. Gott så.

Försvinner ut i periferin för att prata med farthållar-Malin. Hon farthöll 5:15-gruppen och borde inte alls vara i mål nu. Men det reagerar jag inte på. Hon har brutit och tagit sig till mål. Placerat sig lite för nära målportalen och hamnat framför mig i resultatlistan. Men det vet jag ingenting om.

Samtidigt ramlar resten av 3:30-gruppen in bakom mig, bland annat min kollega som jag haft sällskap med från och till under färden.

4:30:34. Filmens höjdpunkt. En trött Sigrid i gult linne försöker få en målgångskram. Mottagaren av kramen verkar aningens besvärad. Och kollar klockan. Hallå, ge tjejen en kram! Alla marathonlöpare förtjänar kram. Även om vi är svettiga…  Själv går jag runt och letar efter någon att prata med.

Hittar en guldfilts-utdelare. Det får duga. Bara jag får prata lite. Samtidigt ramlar någon över mållinjen men det märker jag inte ens…

Försvinner ur bild i flera minuter. Det är då jag av oklar anledning tar av mig skorna. För att min kollega gör det, och jag bara liksom hänger på. Dagens sämsta beslut. Jag kommer få kramp i hela kroppen när jag försöker ta på dem igen sen. Men det vet jag ju inte nu. 4:32:45 och jag är på väg in i bild igen. Två minuter efter målgång är jag redo att ta emot medaljen. Hur stört. Det borde ju vara det viktigaste efter att ha sprungit i en hel evighet???

Och nu är det dags för 3:30-gruppens återförenande och gruppfoto. Det tar en smärre evighet att få ett gäng trötta löpare att titta åt rätt håll och dessutom ha en hyfsat snygg bakgrund. Medan Andreas försöker styra upp situationen och fota oss roar sig proffsfotografen med att fota hela spektaklet. DET kommer blir roliga bilder…

Och till er som gick i mål just då. Sorry men fotografen var upptagen…

Så här dagen efter grämer jag mig över att jag inte kommer att få några fina rosa/turkosa bilder från årets Helsingborg marathon. Det är så illa att jag tvingar Fredrik att följa med ut i Pildammsparken för att ta några bilder på medaljen med rosa tröjan på.

Jag har identitetskris i den vita tröjan. Vill nästan springa om loppet bara för att få färgglada bilder. Och det ska jag ju. Nästa år. I rätt tröja. Nu är det sluttramsat med mästerskapen.

Dagen efter ett marathon är mycket bättre än dagen efter en vanlig fest. Jag inte ens lite huvudvärk…

Det här är typ den enda dagen om året jag verkligen inte VILL träna utan bara chilla omkring, scrolla instagram, läsa andras rejsrapporter och återuppleva loppet i minnet.

Nu väntar jag med spänning på alla loppbilder  och de officiella resultaten i Skånska mästerskapen och Veteran-SM. Fast mest av allt försöker jag reda ut hur många minuter långsammare man kan förvänta sig på ett kuperat marathon i Helsingborg jämfört med ett knallplatt Köpenhamn marathon?

För mig gick det 2:47 långsammare igår. Får man skylla det på backarna, gruset och alla svängar? Eller är det tröjan…?