Så här dagen efter grämer jag mig över att jag inte kommer att få några fina rosa/turkosa bilder från årets Helsingborg marathon. Det är så illa att jag tvingar Fredrik att följa med ut i Pildammsparken för att ta några bilder på medaljen med rosa tröjan på.
Jag har identitetskris i den vita tröjan. Vill nästan springa om loppet bara för att få färgglada bilder. Och det ska jag ju. Nästa år. I rätt tröja. Nu är det sluttramsat med mästerskapen.
Dagen efter ett marathon är mycket bättre än dagen efter en vanlig fest. Jag inte ens lite huvudvärk…
Det här är typ den enda dagen om året jag verkligen inte VILL träna utan bara chilla omkring, scrolla instagram, läsa andras rejsrapporter och återuppleva loppet i minnet.
Nu väntar jag med spänning på alla loppbilder och de officiella resultaten i Skånska mästerskapen och Veteran-SM. Fast mest av allt försöker jag reda ut hur många minuter långsammare man kan förvänta sig på ett kuperat marathon i Helsingborg jämfört med ett knallplatt Köpenhamn marathon?
För mig gick det 2:47 långsammare igår. Får man skylla det på backarna, gruset och alla svängar? Eller är det tröjan…?
2 Kommentarer
ingmarie Nilsson
4 september, 2022 kl 21:24Eller tänk om den vita tröjan gjorde att du sprang snabbare än om du haft den trosa? :-D Oavsett var det grymt bra jobbat!
Anna
5 september, 2022 kl 22:00Haha, nej vitt kan omöjligen vara snabbare än rosa, det vet jag med bestämdhet :D