En av de mer rafflande grejerna när man smällt sitt marathon är att titta på målgångsfilmen. För att se vad man egentligen gör när man går i mål…
Normala människor höjer armarna i en segergest, hämtar medaljen och försvinner ur bild. Jag klänger mig kvar i evigheter. Precis som förra gången. Jag förstår att ni har massor med serier på Netflix som ni hellre ser, därför får ni en sammanfattning av filmen, så ni slipper se den. Here goes: (Med start klockan 4:30:00 för er som ändå inte lyckas hålla er borta….)
Jag glider in till vänster i bild. Hyfsat lätta steg. Ser glad ut. Kanske för att jag precis passerat ”tjejen i gult” – Sigrid.
Ler med hela ansiktet när jag passerar mållinjen, men hej – jag glömde målgesten. Igen.
Vinkar till Tävlingsledare Andreas Gartmyr och håller upp båda händerna. Oklart vad jag försöker säga eller hur många fingrar jag visar. Är det 8 fingrar för åttonde gången? Eller 10 fingrar för en dubbelhajfajv som förblir obesvarad? Jag får en kram i alla fall. Gott så.
Försvinner ut i periferin för att prata med farthållar-Malin. Hon farthöll 5:15-gruppen och borde inte alls vara i mål nu. Men det reagerar jag inte på. Hon har brutit och tagit sig till mål. Placerat sig lite för nära målportalen och hamnat framför mig i resultatlistan. Men det vet jag ingenting om.
Samtidigt ramlar resten av 3:30-gruppen in bakom mig, bland annat min kollega som jag haft sällskap med från och till under färden.
4:30:34. Filmens höjdpunkt. En trött Sigrid i gult linne försöker få en målgångskram. Mottagaren av kramen verkar aningens besvärad. Och kollar klockan. Hallå, ge tjejen en kram! Alla marathonlöpare förtjänar kram. Även om vi är svettiga… Själv går jag runt och letar efter någon att prata med.
Hittar en guldfilts-utdelare. Det får duga. Bara jag får prata lite. Samtidigt ramlar någon över mållinjen men det märker jag inte ens…
Försvinner ur bild i flera minuter. Det är då jag av oklar anledning tar av mig skorna. För att min kollega gör det, och jag bara liksom hänger på. Dagens sämsta beslut. Jag kommer få kramp i hela kroppen när jag försöker ta på dem igen sen. Men det vet jag ju inte nu. 4:32:45 och jag är på väg in i bild igen. Två minuter efter målgång är jag redo att ta emot medaljen. Hur stört. Det borde ju vara det viktigaste efter att ha sprungit i en hel evighet???
Och nu är det dags för 3:30-gruppens återförenande och gruppfoto. Det tar en smärre evighet att få ett gäng trötta löpare att titta åt rätt håll och dessutom ha en hyfsat snygg bakgrund. Medan Andreas försöker styra upp situationen och fota oss roar sig proffsfotografen med att fota hela spektaklet. DET kommer blir roliga bilder…
Och till er som gick i mål just då. Sorry men fotografen var upptagen…
Inga kommentarer