Jag har gjort det igen. Tagit mig i mål på världens vackraste målraka. Åttonde gången och fortfarande med i gänget som gjort ALLA maror i Helsingborg. Här är rapporten från dagens äventyr.
Precis som förra året ska dottern springa halva och jag hela. Den tuffaste uppgiften tillfaller därmed Fredrik som ska lyckas klona sig, heja på båda – helst överallt- samt laga våfflor i målgång. Han fixar såklart biffen. Vi också.
Skickar i väg dottern 9:30. Då har jag exakt en halvtimme på mig att värma upp, springa på toa, tappa bort min mobiltelefon, mingla i startområdet och få slut på vatten. När bajamajaköerna är som längst är jag lyckligt lottad som känner en vän som känner en toalettinnehavare på bara 50 meters avstånd från starten.
I startfållan får jag kriga mig fram pga sen ankomst, men väl framme vid ”mina” ballonger möter jag all världens kändisar. Det är tydligen 3:30-gruppen som gäller och jag tänker att det här kommer att bli trevligt. Och det blir det också.
Vägen till Råå är mest en transport. Rakt fram på cykelvägar som piffas upp av peppigaste dagisgänget och lite allmänt mingel. Det här är gänget som ska hänga nu. Jättelänge. Vi har tre farthållare varav bara den ena ska hålla hela vägen. Tur att han går all in vad gäller pepp, information och instruktioner. Det finns liksom ingen chans att tveka eller tappa fart.
I Råå glädjer det mig att ÄNTLIGEN få höra Råå-ramsan som varit försvunnen sedan de första årens succé. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå!” Man tackar. Nu kan det bara bli bra!
Efter att ha sprungit detta lopp 7 gånger tidigare vet jag vad som väntar. Och nu drömmer jag om klacken i Ramlösa Brunnspark. Där jag alltid får gåshud och känner mig stark. Fast just i år hade någon lagt dit en backe och jag fick liksom trycka på lite för mycket för att hinna njuta. Tur att jag har en ny höjdpunkt som väntar redan inom några kilometer. Kollegan som offrat sina kräftskiveförberedelser för att ta sig ut och heja. Så här glad blir man då…
Jag satsar dessutom allt och gör ett akrobatiskt hopp som tyvärr inte fastnar på bild. Glad ändå att jag varken fick kramp eller ramlade och slog mig. Det sista kommer jag dock göra senare, vilket jag naturligtvis är lyckligt ovetande om i Jordbodalens prunkande grönska..
Det är någonstans efter arenan det händer. Jag snubblar på en obefintlig sten och plötsligt hittar jag mig själv flygandes horisontellt i luften. Hinner tänka miljoner tankar på hur ont det kommer att göra innan jag slutligen slår i marken. Jag hinner knappt landa innan jag är uppe igen. Killen närmast bakom drar upp mig och innan jag hinner blinka springer jag igen. Med saftiga skrapsår på knä, fotknöl, handflator och skinka. Hur man nu lyckas landa på knät och rumpan samtidigt??? Mig veterligen sitter just de kroppsdelarna på olika sida av kroppen…
Fredrik hejar fortfarande på Alva och jag får klara mig utan min personliga klack. Men det finns en annan tjej ute på banan som heter Alma. Hennes klack är så stor att den räcker och blir över. De är överallt och vi suger åt oss av energin. Idag vill ALLA i 3:30-gruppen heta Alma.
Allt flyter på enligt plan och farten är precis lagom för mig. Inte för lätt men inte för tufft. Tänker att jag kanske kan försöka dra ifrån lite på slutet, men mest vill jag nog ligga kvar. Det är ett härligt gäng det här. Dessutom ska vi ju ta målfoto tillsammans…
Publiken är grym där ute och vi får både muntlig pepp och skrivna skyltar. Jag älskar skyltar, får hur mycket energi som helst av humorn i dem!
Run now. Poop later. Never trust a fart…
Humorn efter kilometer 30. Eller nått. Mer ovisst är hur budskapet ”Du ska bli pappa” i asfalten mottages…. I 3:30 gruppen är vi överens om att det inte rör någon av oss. TIll skillnad från killarna i gruppen kan jag i alla fall vara stensäker!
Kilometerna tickar på. Har en vag krampkänning i vaden som oroar mig, men det klarar sig. Överlever gruset genom Sofiero och gläds åt att äntligen komma ut på asfalt när bara de sista 4 kilometerna återstår. Nu går det nerför. Jag tänker att jag ska lämna mitt gäng. Jag kan ju vänta in dem i målgång för det där omtalade gruppfotot. Ökar.
Det går bra nerför backen.
När vi kommer ner på platten återstår 2500 meter. Det borde vara plättlätt. Om det inte vore för vinden som första gången någonsin ligger åt felhåll på målrakan. Jag får kämpa och känner tröttheten smyga på i baksida lår. Men alltså, det är en tjej i gult linne som verkar vilja ta hem den här fajten. Och plötsligt från ingenstans får jag horn. Jag som inte ens äger några horn.
Jag lyckas dra ifrån och går först över mållinjen. Men kan inte låta bli att kolla resultatet sen. På sekunden lika. Rafflande…
2500 meter har aldrig känts så långa, men i vanlig ordning tar de faktiskt slut till slut.
Glömmer målgesten. Pillar på klockan när fotografen trycker på knappen. Allt som vanligt alltså. Utom tröjan. Och helt ärligt. Jag saknade min rosa tur-tisha varje meter av banan.
En vit tröja utan passform kommer inte hända igen. Men den räckte till 3:28:56 och en sjätteplats i veteran-SM och Skånskt mästerskap. Så det fick väl vara värt!
Tack Helsingborg marathon för ännu ett fantastiskt lopp. Tack Fredrik för outstanding simultanhejande och underbara våfflor i målgång. Tack Helsingborg för ett helt stort fantastiskt hav att doppa sig efteråt. Även om det sved gott i alla sår…
8 gjorda. 22 to go!
