Oroväckande lätt

Sista passet inför lopp ska kännas tungt. Helst ska det göra lite ont någonstans. Då brukar det bli som allra bäst på själva marathondagen.

Därför blir jag lite orolig när benen springer iväg av sig själva innan frukost. Det går lätt och känns faktiskt inte stelt någonstans. Innan jag vet ordet av har jag avverkat 10 km morgonjogg med dopp på vägen. Passet är taget direkt från det marathonprogram jag följer sedan förra veckan… Doppet hittar jag dock på alldeles själv!

Slänger av mig shorts och tröja och hoppar i. Sen på med allt igen. Vilket gör att det ser ut som jag kissat på mig big time när jag möter grannarna i trappuppgången efteråt…

Men. Till saken. Jag borde vara glad för den sköna känslan men kan inte låta bli att oroa mig. När allt känns bra blir man antingen skadad eller förkyld. Det är sen gammalt. Eller så får man betongben lagom till den stora dagen. För det finns ju faktiskt begränsat med dagar då allt flyter. Och nu slösade jag precis en…

Tre dagar till lopp. Jag stissar omkring som vanligt och fokuserar all min kraft på att inte få Corona. För nu har alla det igen. Och så velar jag mellan att äta min vanliga mat (med massa grönsaker, linser och grejer som kan sätta fyr på vilken mage som helst) eller mer ofibrig mat som gör mig förstoppad och tung. Det lutar åt raketbränslet. För tung vill ingen vara. Men akta dig för att ta rygg…