Varför jag skulle bli världens sämsta farthållare

Jag går som en klocka. Vaknar som en klocka. Jag tror till och med jag ÄR en klocka. Jag borde vara farthållaren alla lopp ville ha. De borde skrika efter mig. Fast det gör de inte. Och det är tur. För dem…

Jag har nämligen insett att jag skulle vara värdelös till uppgiften. Jag har ju bara en fart. Och den farten är ingen ballongfart.

För att springa med ballong ska man springa sitt marathon ungefär 30 minuter långsammare än man kan. För att garanterat orka hela, och för att orka peppa klungan man har i sina hasor.

Och det är här skon klämmer. Jag har ju bara en fart och den är inte 30 minuter långsammare än jag kan. Det börjar med att jag snubblar på mina fotknölar. Kommer det dessutom en hejarklack får jag feeling och tappar bromsen. Sånt som liksom inte får hända den som är utsedd till taktpinne.

Jag har bara pejsat en gång. Det var till min egen dotter som ville persa på milen. Tiden beställd till 57:30.

Midnattsloppet 2018. Får feeling av fyrverkerier och partystämningen. Det blir pb med 5 minuters marginal. För att jag dessutom kände oss tvungna att springa om en kollega.

Det blev kanske lite jobbigt. Fast hon har aldrig klagat på den fina tiden…

Så pejsa, det får någon annan göra. Så springer jag. Blir spännande att se vilka stjärnor som ska hålla farten till mig i morgon!