Aktuellt

Jag har två sega långpass bakom mig. De senaste  veckorna har kroppen varit opepp och trött. Jag har släpat mig runt och undrat vad som hänt. Men inget varar för evigt. Inte ens sega ben.

Onsdagen den 19 oktober är dagen då allt klaffar. Jag ska ut på en tröskelrunda: 12-10-8 minuter, och är som vanligt nervös hela eftermiddagen. Trösklar och intervaller har den inverkan på mig. Jag har valt en sträcka helt i min smak. Ribban. The strandpromenad of Malmö. Utan en enda sväng. Rakt fram som i Runner’s high. Bara tuta och köra.

Jag ser ingenting på 12:an och 8:an. Då har jag solen rätt i ögonen och kan med viss mått av tur se små fötter på folk. Då vet jag att jag behöver styra om kursen lite för att undvika kollision. Jag får halvblunda och springa. Kanske är det det som gör allt så magiskt. In i bubblan liksom.  I min fantasi bockar jag av alla Fredrik Zilléns teknik-liknelser. Jag har kajakhöfter, olja i lederna, gravidmage, krokar i låren och vatten i armarna. För dig som eventuellt inte har hört Fredriks tekniktips, misströsta inte. Jag hade flyt helt enkelt. Och ett steg som i min fantasi såg spänstigt och snyggt ut.

Så till den milda grad spänstig att en förbipasserande man peppade från sin cykel.

Ni fattar. Känslan när allt klaffar!

Då glömmer man fort två sega långpass. När får jag springa igen?

Jag vet inte om Fredrik var jättehungrig när han lägger upp min portion, men min middagstallrik sträcker sig nästan upp till taket. Och jag äter till det är slut för jag gillar mat…
Först lite för sent märker jag att jag är PROPPMÄTT och då är det 20 minuter till min yogaklass börjar…

När jag står där i hunden känner jag hur maten är på väg åt fel håll. Behöver slappa till hunden för att rädda situationen och gör förmodligen Sveriges fulaste och yogatekniskt mest inkorrekta hund. Dottern, som förövrigt är lika proppmätt och dessutom med på passet, tröstar med att ingen ser mig ändå, eftersom alla står upp och ner med huvudet åt fel håll. Sant.

Fast när jag försöker lägga mig i barnet blir det ännu värre. Jag ser inte ut som något barn alls. Mer som ett får med artros i höftlederna. Jag behöver liksom space mellan magen och låren. För att förhindra olycka på yogamatta.

2,5 timme senare är jag lika mätt. I morgon ska jag lägga upp min portion själv. Om jag hinner bli hungrig tills dess…

Jag badar fortfarande ute. Senast i lördags svalkade jag mig i den skånska oceanen som för närvarande håller 12-13 grader. Syftet är inte att flasha badbilder på instagram för den trenden har nog redan lagt sig. Syftet är att skaffa mig brunt fett…

Någon sa nämligen att kallbad stimulerar bildandet av brunt fett, och med brunt fett på kroppen ska man visst frysa mindre. Sanningshalten i detta har jag ingen aning om, men som jordens största fryslort greppar jag efter alla halmstrån. Och vet ni. Jag tror jag har blivit brunfet!

Det började med de långa tightsen i lördags. Det kändes fruktansvärt varmt och instängt. Jag som ALDRIG blir varm av att springa så här års. Och hur kan tyget på de 30 cm underben som skiljer trekvartstights från långa tights göra att jag typ kvävdes av min egen värme? Jag började ana oråd…

Och i morse. Klockan är 06:30 när jag går ut i den friska morgonen.  Termometern står på sju grader och jag har tunn långärmad tröja med aningens för korta ärmar, och de numera berömda trekvartstightsen.

Benen registrerar INGEN kyla över huvudtaget. De är fullständigt i balans. På överkroppen och speciellt runt handleder och händer är jag kall. Samma isande kyla som efter ett dopp. Men jag fryser inte. Det känns bara friskt. Liksom härligt.  I ett annat liv hade jag haft  vantar och jacka vid den här temperaturen. Nu tänkte jag faktiskt inte ens tanken.

Så passerar jag ett par i shorts. Och jag blir avundsjuk. DET hade känts ännu härligare.

Antingen är jag brunfet eller så är jag helt ovetandes i klimakteriet. Men jag fryser inte. Och att inte frysa är värt varenda dopp jag tagit den här hösten. Längtar redan till nästa!

Efter en sjuk arbetsvecka förra veckan hade lite ledighet varit på sin plats nu i helgen. Men så satte jag mig med spinningmusiken…

Och det som borde gå jättefort tar som vanligt galet lång tid. För att ingenting funkar, låtarna har olika volym, nerladdningen kraschar och all musik är dålig. Major breakdown innan lunch kräver sin långpromenad i solen för att ladda batterierna.

Ett par timmars arbete till och passet är klart att provköras. Men inte idag. För först måste jag handla reflexfärg, bjuda in sponsorer till Stävie Trail och leta reda på vår buff-leverantör i en mailkorg större än själva solsystemet. Och eftersom inte buff heter buff på norska är uppdraget omöjligt. Googlar man ”buff på norska” blir översättningen Vältränad. Och det blir man såklart när man springer i våra snygga buffar, men det leder mig inte närmare lösningen på var jag ska beställa dem.

Söndag 18:40 och än är jag inte ledig.

Snälla säg att du kommer och springer i Stävie så jag känner att jag i alla fall får lite belöning för mödan….