Aktuellt

Behöver få upp värmen efter morgonens kallbad och hittar en The Trip-klass med potential att lösa uppgiften. 45 minuter virtuell cykling signerat Les Mills.

Kliver in i salen 7 minuter före start. Det är mörkt och knäpptyst, och jag är alldeles ensam. På den jättestora skärmen visas reklam för energidryck när det istället borde spelats lite peppig musik.

Anyway. Två minuter innan start ramlar två personer in. En annan kommer med en sekunds marginal, och går igen 2 minuter efter…

Nu så. Nu är vi ju i alla fall ett cykelteam. Eller nått.

På skärmen visas värsta bergochdalbanan. Toppar, dalar, och tunnlar. Ingenting är inspirerat från verkligheten utan visar egentlingen bara riktningen. Upp eller ner eller rakt. I flashiga färger och formar, skapade i datorernas underbara värld.

Eftersom ingen instruktör finns, varken på riktigt eller på skärmen, får man ha öronen på skaft. Så man inte missar något ”stand” eller ”sit”. För vi växlar position hela tiden. Som längst får vi göra samma i 30-45 sekunder. Det här är passet för den som gillar omväxling! Men jag är ju en lättroad långdistansare som gärna nöter länge och väl i samma position. Jobbar mig in i tröttheten på ett sätt som gör mig tröttare än att hålla på att växla övning hela tiden.

Eftersom jag inte vet upplägget har jag svårt att veta hur mycket jag vågar ta ut mig. Ett I-landsproblem som såklart löser sig automatiskt efter ett par gånger. Mest förbryllad blir jag över att tiden går så fort. Och att det jag tror är själva uppladdningen inför finalen faktiskt ÄR själva finalen.

Missar därmed att kräma ut det sista och känner mig lite snuvad efteråt.

Men med Lund Runt i benen är det förmodligen bara bra att det blev en lagom njutbar genomkörare istället för en maxinsats.

Har du provat The Trip?

När jag gick och la mig igår hade jag ännu inte bestämt mig om jag skulle starta idag. Inte heller när jag åt frukost, packade väskan och åkte till Lund. Jag avverkade omklädningsrumssnacket och toalettkön utan att veta om jag skulle springa. Tog på mig nummerlappen för att inte missa starten i fall jag skulle bestämma mig för start. 12 minuter innan start bestämmer jag mig. Jag chansar.

Reglerna är tydliga. Jag ska JOGGA. För att ens lyckas med det måste jag hitta någon att prata med. Hittar Cecilia och slår följe. Vi pratar oss genom hela södra Lund med vinden behagligt i ryggen. Kilometrarna tickar utan att jag märker det. Jag har en känning i baksida (såklart!) men det gör inte ont-ont.

Innan vi hinner blinka är det dags att svänga norrut. Nu väntar backe. Konstant uppför mellan Lunds södra och norra delar. För att få något att tänka på ger jag mig tusan på att lära mig bansträckningen. För här kommer jag ALLTID vilse när jag försöker springa banan i min ensamhet. Jag misslyckas kapitalt. Det där med att prata och tänka samtidigt är minst en sak för mycket. Jag vet fortfarande inte hur vi cruisar mellan husen på Östra torn och Linero. I vilken ordning det nu är…

Jag saknar bästa supportern på Linero. Mannen som alltid står i nittiograderssvängen när man precis överlevt uppförsbacken. I år är han inte där.  Istället står en fotograf lite längre fram och jag hinner upptäcka honom i så god tid att jag lyckas se pigg och glad ut. Men det är jag ju faktiskt. Att jogga lopp är verkligen att rekommendera. Man längtar liksom inte hem en enda gång!

När backarna är gjorda väntar motvinden på Norra Fäladen. Och precis när man behöver dem som bäst är alla bredaxlade män som bortblåsta. Men vinden är snäll. Inte alls som förra året. Vi överlever den och får snart njuta nerförsbacken mot mål.

Naprapat-Sara har lite tidigare anslutit till gruppen och när Cecilia tackar för sig vid andra vätskan är det jag och Sara som tar följe sista biten. När det är ”DRYGT 4 KM KVAR” får hon feeling. Insinuerar att vi inte ska stanna och äta chips. Fast det örat lyssnar jag dåligt på. Tar en klunk vätska i alla fall innan vi fortsätter färden i lite snabbare fart. Passerar folk i ett kontrollerat tempo, alltid med tanken att det kanske är dumt att öka. Men jag springer ju med en naprapat, det borde ju vara tryggt… eller…?

När en kilometer återstår börjar loppet. Eller uppförbacken som enligt skylten ska vara den sista. Det är den. Men den tar liksom inte slut.

För att försvåra lite för Fredrik som sitter i den manuella tidtagningen går vi över mållinjen jämsides. På en random plats en bit ner i listan.

Nu är det bara belöningen kvar. Att mingla i målområdet till tänderna skakar. Att stå i kö för de berömda chokladbollarna. Och att äntligen komma fram till kaffepannan precis när kaffet tagit slut…

Lund Runt alltså. Vilken grej. Har du inte provat borde du. Det här är loppet där runtikringet är lika kul som löpningen. Där alla pratar med alla i omklädningrummet. Där toaletterna saknar lås men har informativa skyltar som alla glömmer att vända.

Det är loppet där du går från toaletten direkt till starten när 1 minut återstår och ändå hinner ta en selfie på vägen. Och framförallt är det en otroligt välmarkerad guidning runt hela Lund. På det igen nästa år!

Jag åker till nummerlappsutdelningen på Löplabbet i Lund fast jag med största sannolikhet inte ska springa. Mest för att träffa lite löpare och prata lite. Har ju varit lite ensamt på hemmakontoret när både Fredrik och dottern varit iväg…

Träffar Anna-Karin och får min nummerlapp. Känner att hon får lida konsekvenserna av min dygnslånga ensamhet. Jag pratar nog sönder hennes öron…

Träffar andra löparkändisar och avhandlar blå tånaglar och vilket nagellack som täcker bäst. Ser andra shoppa loss på pannlampa och gels men jag ska inte ha något.

När jag hängt i butiken lite för länge kommer Mats. Han är livsfarlig för ekonomin. Han frågar om jag behöver nått och det gör jag ju inte. Ändå hör jag mig själv prata trailskor. Det hör han också.

Plötsligt svingar han fram ett par nätta, lätta godbitar. De ska passa mig som springer i Brooks Hyperion Tempo. Älskar att löpskopersonal alltid har koll på vilka skor man springer i. De måste ju ha ett minne större än hela världen!

Anyway. Skon är inte ens ful. Jag som förärats en fot som alltid är som mest kompatibel med de fulaste trailskorna blir alldeles till mig. Måste ha.

Så jag shoppar loss. Och lovar mig själv att sälja minst tre par i helgen…

Jag velar inför loppet på lördag. Det sunda förnuftet säger att jag inte ska springa. Men huvudet vill annorlunda. Så klart.

Jag har inte jätteont, men en känning i höger baksida. Och massa rolig löpning i pajpen. Ett lopp på lördag kan sätta käppar i hjul. Men också vara helt underbart! Jag överlåter beslutet till världens bästa fysioterapeut.

Det är tydligen något vajsing i foten. Som kopplat ur en hel kedja muskler. Jag har dessutom ett korsben som slagit knut på sig själv utan att göra benen olika långa. En bedrift bara det, tydligen. Och jag har en semitendinosus som är stel som en fiolsträng. Allt åtgärdat på torsdag.  Men hinner kroppen svara innan lördag…? Två dagar är typ ingenting.

Jag får en beslutsmodell att utgå ifrån.

Om det gör ont att GÅ på fredag: spring INTE på lördag!

Om det inte gör ont att gå, och heller inte känns när jag ligger ner och lyfter benet: PROVSPRING 1 km på fredag. Om det gör ont: SPRING INTE. Annars. Spring.

Så enkelt att till och med jag fattar.