Aktuellt

Av tre dåliga alternativ valde jag ett. Och det blev bra.

Alternativ 1. Springa innan jobbet. Behöver gå upp supertidigt för att få till det. Samtidigt som kroppen skriker efter sömn. Dessutom bara 12 timmar efter superintensiv cykelklass. Den sätter sig ALLTID i löparbenen! Betongben innan frukost låter sådär…

Alternativ 2. Springa på lunchen. Enda chansen till dagsljus. Det hade varit underbart. Om jag jobbat hemma. Bland civiliserade människor behöver man ju byta om efteråt. Och duscha. Det tar ju halva eftermiddagen! Orka…

Alternativ 3. Springa efter jobbet. Mörkt och läskigt. Risk att bli tillfångatagen av min egen soffa innan jag ens kommit ut.

Alternativ 4. Springa världens roligaste tröskelpass med Runacademy. 2 x 7 min, 2×5 min, 2x 3 min och 2 x 1 minut. Precis sånt jag älskar. Men dumt att anstränga min trötta baksida inför loppet på lördag. Alternativet får inte väljas. Även om jag vill…

Jag väljer 3:an. Ger mig ut i mörkret. Klockan är bara 17:30 men känns som midnatt. Jag inser att det inte är yxmördarna, trollen och spökena som är ute så här dags. Det är pappor med barn i cykelsitsar, tanter med hund, kvinnor på väg från jobbet. Och några tonåringar som håller på att cykla på mig för att de kollar tiktok samtidigt. Alltså helt vanligt folk. Jag är inte ens rädd.

Det är faktiskt helt fantastiskt där ute i månskenet. Fullmåne utan en enda varulv i sikte. Lika bra att vänja sig. Det tar ju typ ett halvår innan man kan frossa loss i dagsljuslöpning på vardagarna igen!

Alltså ni vet den där instruktören som hakat upp sig. Som säger samma ord hela tiden. Och när man har börjat reta sig på det kan man inte sluta. Den instruktören är jag…

Jag vet att jag säger YES lite för mycket och försöker begränsa mig. Men att jag säger GÖTT, det hade jag faktiskt ingen aning om.

Det är efter yogan som en kille kommer fram och börjar prata. Han är nyfiken på ordet GÖTT och undrar om jag är från Värmland. Alltså, jag är Norrlänning som bott 29 år i Skåne, hur synkar det med ordet GÖTT?

Jag måste gå på avvänjning. Gött är fasen pinsamt!

Måndag igen. Är det inte alltid måndag? Så här ser min vecka ut:

Lycklig av chokladboll

Måndag:
En helt vanlig måndag. Så vanlig att jag till och med blir kallad stammis på Body Pumpen. Det mest ovanliga är kanske träningsvärken i mina lats. Visste inte ens att jag hade några lats. Eller att man kunde få träningsvärk av att stå och boxas rakt ut i luften…

Tisdag:
Yoga på jobbet. Mina kollegor frågar om jag är nervös. JA! Jag är nervös. Inte för yogan, utan för allt annat. Att lokalen ska vara låst. Att ingen har plockat undan konferensmöblemanget. Att telefonen inte ska koppla upp på högtalaren…

Onsdag:
Världens roligaste tröskelpass på Runacademy, och jag kan inte bestämma mig om det är vettigt att vara med. För att jag har en känning i baksida lår och ska springa Lund Runt på lördag…

Torsdag:
Fysioterapeutbesök. Fast jag envisas med att kalla honom sjukgymnast. Ett desperat försök att få min baksida att kännas mjuk, samarbetsvillig och följsam.

Fredag:
Hämta nummerlapp. Och motstå frestelsen med 20% rabatt på Löplabbet. Jag behöver ju inget. Möjligen ett par trailskor. Behöver förresten alltid trailskor. För att jag aldrig någonsin trivs i de jag köper. Om några hoppar upp och biter mig i näsan kommer jag inte kunna stå emot…

Lördag:
Lund Runt. Jag borde vara pepp och glad och i race-week-mood, fast jag funderar mest på om det kommer göra ont i baksidan. Och om jag borde fokusera på att jogga runt istället. Men jag är sämst på sånt. I så fall behöver jag ragga en långsam kompis. Någon som behöver farthållning i snigelfart?

Söndag: 
Blankt i kalendern. Det får bli ett dopp!

Hur ser din vecka ut?

Vet inte vad som flög i mig men jag bestämde mig för att testa Body Combat. Det var minst fem år sedan sist, men hur svårt kan det vara?

Sist det begav sig blev jag pikad av instruktören. Min bakgrund som aerobicnörd lös tydligen igenom. Jag såg tydligen SÖT ut när jag försökte slåss. Inte hård, våldsam och cool…

Anyway. Kommer in i salen och möts av en instruktör och EN deltagare. Det framgår ganska fort att det här är en stammis som går på ALLA pass. Och att hon liksom blivit tjenis med instruktören. Jag som tänkte smälta in och låtsas rutinerad får genast frågan om jag tränat BC tidigare. För instruktören vet minsann att vi aldrig setts. (Önskar att jag själv hade sånt ansiktsminne!)

Jag säger att jag gått på Body Combat men att det var ”ett tag sedan”.
-Då har du inte kört den här releasen? fortsätter hon.
Nej. Den är ju typ två månader gammal. ”Ett tag sen” är minst fem år. Men det säger jag inte. Jag svarar bara nej.
-Men du kan alla stancer? Och terminologin?
-Ehhh. Ja. Äsch det löser sig. Hostar jag upp med ett självförtroende som plötsligt bara flyger i mig. Vaddå löser sig? Jag vet väl inte vad cat stance är. Eller hur man skiljer på en jab och en cross?

Upp till bevis nu snäckan. Bara häng på och låtsas som det regnar.

Fem år har gått och jag har inte blivit coolare. Jag slår vilt omkring mig. Oftast i takt och åt rätt håll, men riktigt glänser gör jag bara när jag får hoppa jacks. Aerobics när det är som bäst.

Och mina taffliga slag skulle inte fått en enda person att tappa balansen. Men jag hade i alla all kul.