Fake it till you make it

Vet inte vad som flög i mig men jag bestämde mig för att testa Body Combat. Det var minst fem år sedan sist, men hur svårt kan det vara?

Sist det begav sig blev jag pikad av instruktören. Min bakgrund som aerobicnörd lös tydligen igenom. Jag såg tydligen SÖT ut när jag försökte slåss. Inte hård, våldsam och cool…

Anyway. Kommer in i salen och möts av en instruktör och EN deltagare. Det framgår ganska fort att det här är en stammis som går på ALLA pass. Och att hon liksom blivit tjenis med instruktören. Jag som tänkte smälta in och låtsas rutinerad får genast frågan om jag tränat BC tidigare. För instruktören vet minsann att vi aldrig setts. (Önskar att jag själv hade sånt ansiktsminne!)

Jag säger att jag gått på Body Combat men att det var ”ett tag sedan”.
-Då har du inte kört den här releasen? fortsätter hon.
Nej. Den är ju typ två månader gammal. ”Ett tag sen” är minst fem år. Men det säger jag inte. Jag svarar bara nej.
-Men du kan alla stancer? Och terminologin?
-Ehhh. Ja. Äsch det löser sig. Hostar jag upp med ett självförtroende som plötsligt bara flyger i mig. Vaddå löser sig? Jag vet väl inte vad cat stance är. Eller hur man skiljer på en jab och en cross?

Upp till bevis nu snäckan. Bara häng på och låtsas som det regnar.

Fem år har gått och jag har inte blivit coolare. Jag slår vilt omkring mig. Oftast i takt och åt rätt håll, men riktigt glänser gör jag bara när jag får hoppa jacks. Aerobics när det är som bäst.

Och mina taffliga slag skulle inte fått en enda person att tappa balansen. Men jag hade i alla all kul.