Aktuellt

Jag är i såsträsket sedan i november när min baksida började strula. Springer lugnt och fint och utan plan. Och har trivts ganska bra där. Men så börjar hela världen prata om marathonpers och träningsprogram…

Det är tydligen 16 veckor till Köpenhamn och de färdiga marathonprogrammen startade visst denna vecka. Därav allt prat om pers och program. Jag har aldrig tränat för pers. Mest för att jag inte kan hålla ett program mer än två dagar. Men också för att jag värdesätter att få bestämma själv och göra det som känns bra. Vilket resulterar i miljoner 12-kilometerspass i mellanmjölksfart och lugna sköna långpass på helgerna. Och en mål-tid som diffar på en minut hit eller dit om jag hållit mig hyfsat skadefri. No surprises liksom.

Men något inom mig gick igång lite på tanken att springa lite fortare. Inte fort som i 2011, men fortare än mitt pers-i-modern-tid från Köpenhamn förra året. Och då krävs det fartträning. Och jag började redan idag!

3 x 10 minuter tröskel och ett av mina favoritpass. Klockan inställd på tider som fungerade INNAN november 2022. Därför springer jag omkring med en pipande tjatmoster runt armen. Öka säger den. Öka. Men jag kan inte öka.

Första intervallen går i rak motvind. Jag skyller på det när jag ser att jag håller långsammare fart än min MARATHON-fart.

Vän av ordning säger då att nästföljande intervall borde gå räserfort. Med vinden i ryggen och allt. Det gör den inte.

Men det känns bra. Jag känner mig superstark, och hade jag inte sett klockan hade jag varit glad. Därför låtsas jag att jag aldrig tittat på den.

Och tar nya tag. Tänk om man hade fixat 3:25….

Jag haft MÅNGA pass. Men dagens yogaklass går nog ändå till världshistorien som all time kaos. Så här…

Klassen före drar ut på tiden. Jag kommer in i lokalen 8 minuter innan start och hela stället luktar svett. Det är folk överallt och jag försöker smyga igång och tända ljusen medan folk lämnar.

I vanliga fall sitter alla troget utanför och väntar medan jag gör i ordning lokalen och förbereder mig. Men idag är det någon som smyger sig in. Och då följer alla efter. Medan jag försöker tända ljus med en gaständare utan gas kommer folk fram och pratar.

Någon har ont i ryggen och frågar om det går bra att yoga. Någon undrar om den ska lämna passbiljetten framme hos mig. Jättemånga till undrar samma sak. Medan jag försöker få igång ljusen och inte på långa vägar fått på mysmusiken. Stressar omkring medan frågorna haglar.  Ska man ha block? Och sen kommer den. Själva pricken över i:et. ”Kan du ta passet på engelska? Jag förstår inte svenska..”

Då finns det inte mycket yogiskt lugn kvar i denna kropp men jag försöker låtsas. Samtidigt som jag funderar på vad de vanligaste positionerna egentligen heter på engelska. Tur i oturen ändå att Fredrik tvingat med mig på en yogastreak här hemma med sin favorit-yoga-intruktör. Hon pratar engelska. ”Stand at the top of your mat with your feet hipwidth apart” ekar i mitt huvud. ”Hinge forward” är en annan klassiker. Och screaming toe pose, men den tänker jag inte göra…

Trots mina fina svengelska yogakunskaper får jag bara ur mig typ left foot och right arm. Och gärna utan krusiduller, så det blir lite lagom militärisk ordergivning av det hela. Och helt random inbakat i mina vanliga svenska instruktioner, som är lite mer målande till sin natur…

Jag är så fokuserad på right arm up och turn to the vänster att jag så här i efterhand inte har en aning vad vi egentligen gjorde. Men just i balanspositionerna flöt språket så det blev jättemycket sånt.

Helt crazy på en vanlig tuesday liksom.

Dök upp ett minne på fejjan. Med kommentaren ”Öva, öva, öva. Hur kan det vara så svårt?” Bilden är tagen 2015. I en sekund av balans innan vågskålen tippar över.

2015 alltså. Och då är det ju lite knäckande att inse att jag åtta år senare fortfarande inte lärt mig. Precis lika lite som jag lärt mig pull-ups och chins.

Det där med tålamod är liksom inte min grej. Jag vill kunna allt på en gång. Annars kan det vara.

Som mitt första huvudstående. På en yogaklass i Thailand. Stod som en fura på första försöket och behövde aldrig öva. Underbart ju! Varför funkar inget annat så?

Nöta mil efter mil i löparskor har jag däremot oändligt tålamod till. Det är värre med rehab…

Var finns ditt tålamod?

Efter gårdagens Höjdarvandring var det dags att ta sig an Höjdarnas höjdarled i löparskor. Med Ingmarie som bästa sällskap tog vi oss runt båda looparna, 21,2 kilometer och 400 höjdmeter. En söndagsutflykt extra allt.

Vi börjar lugnt och fint på östra loopen. Den som jag vandrade igår och som nästan tog död på mig då. Men ärligt, det är lättare att springa än att gå. Vi studsar upp för de backar jag stapplade uppför igår. Den loop som igår kändes som trehundra mil lång är överstökad innan vi ens hinner blinka. Inte rent tidsmässigt för det tog ju en stund, men i känslan. Allt flyter.

Rundan är precis lika fin som igår men dagen tillära kryddad med solljus. Efter energipåfyllning modell stelfrusen bar ger vi oss ut på västra loopen. Den som delvis ingår i min standardrunda, men delvis är helt ny och outforskad.

Vägen förbi slottet och ner mot Finjasjön går på grus och asfaltväg. Här springer jag ofta. Vi snackar bort någon kilometer innan vi når skogsdungen vars stigar leder oss ner mot vattnet. Knallblått dagen till ära.

Springer längs den översvämmade sjön och får hålla oss uppe på grusvägen för att inte blöta ner oss. Även om Ingmarie säkerligen lika gärna hoppat rakt ut i det blå för en simtur!

Slingan avviker sedan från vattnet och tar oss upp via Dalleröds klack till Trädhuset och dess makalösa utsikt. Vid det här laget har jag blivit immun mot uppför och tänker inte så mycket på att det faktiskt går uppför mest hela tiden.

Men what comes up must come down och nu kommer belöningen, nedfärden ner mot Boketorp och parkeringen.

Ingmarie glömmer att starta bilvärmaren men jag glömmer inte att meddela baristan om att vi är på väg.

Vi avslutar med kaffe och linssoppa i sportstugan, Så som hör till i en sportstuga.

En helt fantastisk dag. Nästa gång testar vi Åhus!