Snabb i Köpenhamn?

Jag är i såsträsket sedan i november när min baksida började strula. Springer lugnt och fint och utan plan. Och har trivts ganska bra där. Men så börjar hela världen prata om marathonpers och träningsprogram…

Det är tydligen 16 veckor till Köpenhamn och de färdiga marathonprogrammen startade visst denna vecka. Därav allt prat om pers och program. Jag har aldrig tränat för pers. Mest för att jag inte kan hålla ett program mer än två dagar. Men också för att jag värdesätter att få bestämma själv och göra det som känns bra. Vilket resulterar i miljoner 12-kilometerspass i mellanmjölksfart och lugna sköna långpass på helgerna. Och en mål-tid som diffar på en minut hit eller dit om jag hållit mig hyfsat skadefri. No surprises liksom.

Men något inom mig gick igång lite på tanken att springa lite fortare. Inte fort som i 2011, men fortare än mitt pers-i-modern-tid från Köpenhamn förra året. Och då krävs det fartträning. Och jag började redan idag!

3 x 10 minuter tröskel och ett av mina favoritpass. Klockan inställd på tider som fungerade INNAN november 2022. Därför springer jag omkring med en pipande tjatmoster runt armen. Öka säger den. Öka. Men jag kan inte öka.

Första intervallen går i rak motvind. Jag skyller på det när jag ser att jag håller långsammare fart än min MARATHON-fart.

Vän av ordning säger då att nästföljande intervall borde gå räserfort. Med vinden i ryggen och allt. Det gör den inte.

Men det känns bra. Jag känner mig superstark, och hade jag inte sett klockan hade jag varit glad. Därför låtsas jag att jag aldrig tittat på den.

Och tar nya tag. Tänk om man hade fixat 3:25….