Dök upp ett minne på fejjan. Med kommentaren ”Öva, öva, öva. Hur kan det vara så svårt?” Bilden är tagen 2015. I en sekund av balans innan vågskålen tippar över.
2015 alltså. Och då är det ju lite knäckande att inse att jag åtta år senare fortfarande inte lärt mig. Precis lika lite som jag lärt mig pull-ups och chins.
Det där med tålamod är liksom inte min grej. Jag vill kunna allt på en gång. Annars kan det vara.
Som mitt första huvudstående. På en yogaklass i Thailand. Stod som en fura på första försöket och behövde aldrig öva. Underbart ju! Varför funkar inget annat så?
Nöta mil efter mil i löparskor har jag däremot oändligt tålamod till. Det är värre med rehab…
Var finns ditt tålamod?
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
23 januari, 2023 kl 23:28Exakt samma här! Fortfarande inte klarat en enda chins utan gummiband! Men det kan ju bero på att jag tröttnar halvvägs… Vad är det för gen vi har!? haha!
Jag har dock tålamod med målandet. Märkligt…
Anna
26 januari, 2023 kl 14:22Och jag kan lägga pussel i evigheter utan att tröttna. Och lösa korsord. Men be mig inte virka….
Marina
24 januari, 2023 kl 12:13Samma här, kan springa ute i alla väder – men har inget tålamod med chins, har tänkte lära mej i 4 år minst. Tröttnar alltid och kommer inte längre än gummibandshjälp…
Anna
26 januari, 2023 kl 14:23Nej och skillnaden mellan gummiband och utan är typ 18 miljoner. Så det känns liksom inte att man kommer närmare att klara det utan hur mycket man än tränar… Fast då har jag ju sällan tränat mer än ett par gånger förståss…