Aktuellt

Man ska kanske inte drömma om helgen redan på torsdag men alltså, det är en kalashelg som väntar. Jag är så taggad att det pirrar i magen. Det ni.

På lördag ska jag springa från Malmö till Skanör tillsammans med Malmö Gerillalöpare. Jag sällar mig till chillargruppen och snackar mig de 32 kilometrarna till mål. Ursprungsrundan är 42 km men vi tänker gena lite med tanke på att det bara är två veckor till Köpenhamn marathon. Det ska vara sol och nästan medvind. Enda smolket i glädjebägaren är att det inte finns en kaffebar av rang längs vägen.

På söndag ska jag vila mig i form inför måndag. Det betyder att jag kan ägna mig helhjärtat åt att släpa grenar till majbrasan som ska hållas vid sportstugans badplats. På måndag kommer jag därför ha träningsvärk i hela kroppen när det är dags att besöka Ingmarie och göra Åhus osäkert. Där är både spring, bad och mat inplanerat. Och sällskap förstås.

Men först var det visst fredag….

Det är marathonintervaller på schemat. 4-3-2-1 km i ”lite-snabbare-än-marathon”-fart. Jag är, som alltid när det vankas fart, snornervös. Traktorn skakar. Men mest är jag brydd över vädret.

Solen skiner samtidigt som det blåser iskallt. Fredrik (som uppenbarligen är i klimakteriet) säger shorts och t-shirt. Han har varit svettig sen han spinnade i förrgår…

Jag tittar ut på löparna i Pildammsparken. Det passerar bara fem stycken, men alla har långa tights, tjocktröja och huvudbonad. Några har dunväst och några har festat till det med vintertights. Jag huttrar i mina korta tights, men Fredrik tror stenhårt på sin sak. Dessutom ser det ju MYCKET sportigare ut. De där påpälsade löparna är inga snabbisar. Och jag låter mig övertygas. Vem vill inte se snabb ut liksom….?

1,5 kilometer in på uppvärmningen är jag fortfarande stelfrusen. Då börjar det hagla. Hagelkornen letar sig in under tröjan och en isande känsla sprider sig i hela överkroppen. Jag får ta skydd på en toalett på Stadion, samtidigt som jag passar på att lätta lite på trycket. När man springer intervaller är det inte läge att bli toanödig.

En bit in på första intervallen kommer värmen så pass att jag inte håller på att frysa ihjäl. Jag släpper tankarna på att gå hem och klä på mig och fortsätter passet enligt plan.

Till skillnad från förra veckan dör jag inte av marathonfart. Och de tre sista intervallerna är ca 15 sekunder snabbare per kilometer än så…

Kan det vara shortsen…?

Jag köpte mitt Spi-belt för hundra år sedan. Det har rest över världen med mig, sprungit i alla väder och överlevt sig själv alldeles för länge. Därför har jag inte köpt ett nytt, trots att det i takt med att mobilerna blivit större och större, blivit allt svårare att krångla ner dem….

Jag har svurit över mobilskal som trasslat in sig i tyget och på klämda fingrar. Jag har gråtit över en avaktiverad mobil när ett perfekt kodak moment uppenbarat sig. Bara för att jag kommit åt olämpliga knappar i mitt försök att korva ner en mycket stor mobil i ett mycket litet mobilfack.

Tillslut fick Fredrik nog av mitt gnäll och köpte ett nytt till mig. 350 kronor. Det är ÅTTA cappuccinos…

Anyway. Efter morgonens photoshoot vid havet, när jag trots halvt sönderfrusna fingra pillar ner mobilen i bältet på en millisekund inser jag att det var värt det. Att man kanske inte alltid behöver vara snålast i stan….

Storleksskillnad…

Medaljer är ett känsligt ämne. Vissa vill ha och andra tycker det är skrot. Jag tycker olika från gång till gång, beroende på medaljens utseende och vilket lopp det är.  På ÖST häromveckan fick man välja om man ville ha medalj eller låta plantera ett träd. Hedervärt. Och jag skäms lite för att jag valde medaljen. Men den var så fin….

Jag blir glad varje gång jag ser den. Den ligger på skrivbordet för beskådan flera timmar varje dag. Medaljen från Hässleholmsloppet gick ett annat öde till mötes och hamnade i medaljskrot utan att ens bli fotograferad.

Men den stora snackisen den här veckan är ändå Köpenhamn marathons nya medalj. Som ser ut som något man nyligen grävt upp ur jorden…

Att läsa kommentarerna under inlägget där medaljen presenteras är förstaklassigt nöje. Den har verkligen upprört känslor och jag har lärt mig nya danska ord som kedelig och sølle…. (tråkig och usel)

Folk är så arga att Cph marathon fått gå in och bikta sig. Lova att ta hänsyn till feedback nästa år. Undrar om det gäller t-shirten också…

Vad säger du? Hiss eller diss på medaljen?