Aktuellt

Efter att ha läst alla Ingmaries inlägg om Hittaut, blir jag sugen på att testa. Tar med mig mannen, myten och orienteraren för en tur i Tyringeskogen. 24 kontroller i varierande svårighetsgrad.

Vårt första problem är att få tag i en karta. Appar i all ära, men i skogen vill jag ha papperskarta! Den skulle ha delats ut med tidningen till alla boende i fredags, men eftersom vi varken har tidning eller ens brevlåda i Sportstugan fick vi såklart ingen. Och på utlämningsställena skakar de på huvudet. De har inte fått några kartor. Trots att Hittaut-säsongen startade den 28 april enligt hemsidan. Jag blir sur. Fredrik går till granne och lånar en… Problemlösning på olika nivå.

Anyway. Med kartan i hand ger vi oss av. Jag tänker att det är löpning med skattjakt jag ska ut på. Men det visar sig vid första kontrollen att det är klättring över och under trassliga grenar. Det tar två minuter att springa dit och 10 minuter att trassla sig fram till kontrollen. På köpet två upprivna underben.

Jag stannar klockan för att inte få 4 timmars träningstid för 10 kilometers löpning. Så får man inte göra säger orienteraren. Sen skuttar han iväg över det skruttiga underlaget medan jag i sakta mak tar mig ut på stigen igen.

Vår arbetsfördelning är tydlig:

Jag väljer färdväg. Gärna omvägar för att casha in lite kilometer, men framför allt för att få lättsprunget och skönt underlag. Och för att det är lättare att hitta längs en stig än någonstans mitt ute i spenaten.

Fredrik dubbelkollar mitt färdvägsförslag innan avfärd. Och rättar mig när jag tror att det är en elledning jag ska leta vid fast det är en stenmur.

Jag springer före för att jag har spring i benen. När jag springer för långt av bara farten är det Fredrik som visslar så jag stannar. Ibland springer jag förbi ett helt stängsel innan jag upptäcker att jag ens kommit till stängslet…

Jag bär vätskeväst med hans vatten. För att han inte kan korva i sig i storlek small och för att jag tänker att jag har lite tillgodo då. I besvärliga situationer!

Som när kontrollen är rätt inne i värsta taggbuskarna. Då får han offra sig. Medan jag tittar på… Rättvist ändå. Jag bär ju ändå hans vatten.

Vi hittar alla 24 kontroller, men mest av allt hittar vi en ORM. Jag är faktiskt lite rädd fortfarande.

Summa summarum. En kul söndagsutflykt på en måndag. Men det är nog tur at jag inte blev orienterare. Jag är nog lite för bekväm för de knöligaste kontrollerna. Stigkorsningar är min melodi . Gör inte ens lite ont på underbenen….

Efter gårdagens 33-kilometrare var planen för dagen huspyssel och fix. Återhämning för kroppen och ett tillfälle att liksom få något gjort som omväxling….

Men så är det ju Valborg. Och nere vid badplatsen lockar våra nya grannar med bål och grillning. ”Har ni ris över till brasan, så kom och lämna…”

Ris och grenar är det enda vi har på vår grusplan till tomt. Så vi bestämmer oss för att släpa bort lite till bålet. Det ska bli mitt jobbigaste maxpulspass of all times. Det finns inga burpees i världen som kan mäta sig med att dra en presenning med grenar till en majbrasa.

Vi drar vår last en lyktstolpe i taget. Det är tillräckligt för att undvika att topplocket går. En kort vila och sen på det igen.  Vi har 17 lyktstolpar med en distans på ca 30 meter mellan varje.

Lasten är så tung att jag behöver gå nästan horisontellt för att ta mig fram. Armarna tar slut efter första försöket och jag behöver lägga över all vikt i rygg och ben för att ta mig fram. Hamstrings skriker när jag stångar mig fram. Trettio meter i taget.

I änden av varje intervall är min puls så hög att det dånar i kroppen. Och den där dunjackan jag tog på mig orsakar nu överkokningstillbud. Svetten lackar…

Nästan framme vid badplatsen behöver vi ändra strategi, byta arbetande muskler.  Vi provar att gå baklänges och dra. För omväxling. Då hamnar jobbet i framsida lår och det går långsammare.  Vänder tillbaka för de sista fyra. Osäkra på om vi någonsin kommer att komma fram, men det gör vi så klart.

Det tar kanske en kvart att gå. Men känslan i kroppen är att jag kört värsta HIIT-passet. I minst en timme.

Så vill ni spara in på gymkortet, testa Valborgsintervaller.

Jag kommer vara sjukt stolt över elden ikväll. I morgon kommer jag ha ont. Överallt.

Det här är ingen race report för Peterssonmaran är inget race. Det är ett fantastiskt event som kan vara en mara men precis lika gärna exakt vad du själv önskar. Du kan starta med gruppen och hoppa av när du är nöjd. Eller hoppa på längs vägen och ta sista biten mot målhänget. Eller både ta starten och målet och gena lite på vägen. Det blev min melodi.

Starten går vid Stadion klockan 10. Lyxigt att ha gångavstånd till start, även om jag tog en liten omväg för morgonkaffe…

Det är ett helt gäng samlat, och hela inför-start-minglet handlar om vem som ska springa hur långt och i vilken fart. Jag teamar upp med chillargänget. Vi ska springa i 6 min-fart med undantag av två femkilometrare i 5:30. Bekvämt. Men allt blir inte som man tänker sig….

För efter den första femman börjar jag snacka med en tjej med väldigt pigga ben. Trots att hon persade på Boston marathon för bara 12 dagar sedan. Tempot går upp.

En stund senare ansluter Sara, som just avverkat en supersnabb femma, och ändå har spring i benen. Tempot går upp lite till. Som ett tåg tutar vi fram genom det skånska landskapet, genom Höllviken City och mot den vätskekontroll som jag faktiskt börjar längta lite efter.

Efter 25 km blir det paus. Ölpaus. För alla utom hon som aldrig fattat det goda med öl. Vi vilar länge och väl. Väntar in de som kommer bakifrån. Snackar med de som redan hängt här hur länge som helst. Laddar inför de sista 8 km som vi lovar varandra ska gå lugnt och fint. För som det blir ibland hade visst alla trott att det var ”de andra” som drog upp tempot, och liksom bitit ihop lite…

Målgången är i Skanörs hamn och målrakan kantas av uteserveringar. Det spelas hårdrock och tutas i tuta för var och en som närmar sig mål. Folk på uteserveringarna undrar vad som händer och några modiga kommer fram och frågar.

Har vi sprungit från Malmö???? Och varför har alla en svart väst som putar ut därbak? Som ett helt gäng sköldpaddor…

Vi avslutar med mat innan det är dags för mig att traska i väg till bussen.

På busshållplatsen upptäcker jag att den är tillfälligt flyttad 700 meter och jag får… SPRINGA! Kanske inte favoritsysselsättningen med 33 km i benen, men orkar inte vänta på nästa buss…

På plats vid den ersättningsbusshållplatsen med någon minuts marginal. Ett gäng löpare ansluter och vi får se bussen blåsa förbi utan att stanna. Med en busschaufför som rycker på axlarna när vi viftar…

För ordinarie busshållplats är tydligen öppnad. Utan att de tagit bort ”tillfälligt flyttad”-skyltarna eller ändrat infon i appen. Heja Skånetrafiken!

Men inte ens det kan göra mig bitter efter typ världens härligaste dag. Till nästa år ska jag dock ta med mig handduk. Havet skrek efter mig…

Det var en gång ett par löparskor som blivit köpta i för liten storlek. Efter åtskilliga rundor med ömmande tår degraderades de (efter en runda i tvättmaskinen) till innegympaskor. Skorna var knallorange/rosa i sin karaktär och ägaren kände sig omodern bland gymfolkets vita och svarta fotbeklädnader. I smyg drömde hon om att de skulle gå sönder så att hon kunde köpa nya. Hon var nämligen snål, eller det som numera klingar lite bättre: miljömedveten!

En dag glömde hon så sina skor på gymmet. Man kan tro att det var med mening, men så var inte fallet. Hon var bara lite mer förvirrad än vanligt.

Tiden gick och när hon kom tillbaka till gymmet några veckor senare för en titt i kvarglömtlådan fanns inga knalliga skor. Som upplagt för shopping alltså, men tro tusan att hon inte hittade några oanvända race flats i garderoben som tog över rollen som inneskor. Snåltarmen jublade och drömmen om ett par diskreta skor förblev en dröm.

Ett halvår senare kliver jag in på samma gym igen. I skohyllan står mina skor och med tanken på det ovanliga slitaget under lilltårna är jag bergsäker på att de är mina. Tar dem under armen och går hem.

Först några timmar senare slår det mig att någon kanske tagit dem ur kvarglömtlådan och sålt dem. Och att någon stackare nu får gå hem utan skor…

Måste nog ringa och berätta om mitt tilltag. Att jag tjuvat mina egna skor. Ifall någon tjuvat dem före mig…