Aktuellt

Plötsligt glömmer jag att det bara är en vecka till Köpenhamn marathon och tror att det är två. Någon lägger ut om långpass och jag tänker att det är perfekt, så här två veckor innan. Eftersom jag inte följer något program och dessutom alltid glömmer hur jag brukar lägga upp det går jag in på Strava för att se vad jag gjorde den här helgen förra året…

2+10 km. What?

Tänker så hjärncellerna kokar innan jag inser att loppet faktiskt är NÄSTA helg. Och skippar långpasset…

Men vägen till maran är inte spikrak. Mycket konstigt ska hända innan dess.

Onsdag: blodomloppet i Malmö. Vann en startplats. En sista genomkörare. Lite för nära men lite kul ändå.

Fredag: 150-års fest med jobbet i Köpenhamn. Bussen tillbaka till hotellet går 01:30. Minst fyra timmar för sent för en marathonlöpare. Har redan gjort klart för alla kollegor att jag INTE kommer att ha högklackat. Dels för att jag knappt äger några, men framför allt för att jag vägrar få ont i fötterna, klämda tår eller träningsvärk i vaderna 36 timmar innan start!

Lördag: Ta mig tillbaka hem med tåg som med all sannolikhet är inställda pga lokförarstrejk.

Söndag: Tåget igen…. ser bara kaos. Ett helt gäng löpare som trängs på alldeles för få ersättningsbussar och alla missar starten.

Plan B. Övertala Fredrik om den där hotellövernattningen. Tyvärr har han blivit av med sina spenderbrallor. Någon som har sett dem?

10 dagar till Köpenhamn marathon och den stora förkylningsnojan börjar kicka in. Det var därför jag kanske inte uppträdde helt normalt på morgonens Corepass…

Bredvid mig utanför salen ställer sig en tjej. Hon har mer snor i näsan än självaste Östersjön. Hon snörvlar och fräser. Jag lämnar min plats nästan längst framme vid dörren och ställer mig på behörigt avstånd. Typ halvvägs in i skohyllorna!

När vi släpps in i salen snurrar hon mest omkring, utan att välja en plats. Därför måste jag chansa. Var är det MINST troligt att hon vill stå? Ställer mig längst fram, nästan framför instruktören, det brukar vara safe. Men inte, ska det visa sig!

När jag ska hämta matta är hon där så jag ändrar helt obemärkt riktning mot gummibanden. Går en omväg till vikterna, och ställer mig sedan och tittar upp i taket en stund innan det är fri väg till mattorna…

Hon har parkerat snett bakom mig. Och om jag inte parerar det bra hamnar vi ibland ansikte mot ansikte. Därför snurrar jag omkring på min matta. Ligger åt ett håll där jag inte kan se instruktören utan får gissa vad jag ska göra…

Jag måste ha verkat hur konstig som helst men förkylda människor är superläskiga. Sen säger någon att det säkert var pollen. Ingen tränar väl tokförkyld?!

Och då skäms jag lite…

Morgonpasset idag:  5 km uppvärmning. 5 minuter buskjakt. 4 kilometer marafart. 3 km nerjogg. Direkt från sängen utan att passera en hårborste…

Jag har lite bråttom för att få ihop morgonlogistiken och hinner inte få igång magen innan jag måste gå hemifrån. Det straffar sig. Under uppvärmningen vaknar den och gör ett par kullerbyttor. Jakten på en toalett (läs: buske) kan börja.

Jag har en kilometer på mig att hitta den, innan klockan piper för ökat tempo. För även om jag tillåter mig att stanna miljoner gånger under ett löppass, så är det INTE okej att stanna i en intervall. Busken måste hittas nu, och jag befinner mig i centrala Malmö. Alla buskar jag ser ligger utanför flerbostadshus med tända lampor i alla köksfönster. Här kan jag liksom inte sätta mig och förstöra folks morgonstund.

Springer lite till och hittar ett jättebuskage. Inhängnat tillsammans med gungor, rutschkanor och sandlådor. Att göra nummer 2 på en skolgård…. njae.

Till slut ger jag upp. Tänker att jag får stanna till på toaletten längs Ribban. Mitt i intervallen. Nöden har ingen lag.

Drar upp tempot. Och den där signalen från magtarmkanalen upphör att ljuda. Magen kommer i balans. Jag kommer i balans. Jag slipper leta buskar och kan fokusera på mitt löpsteg.

Hinner med både photoshoot (EFTER intervallen), och en extralång nerjogg utan att någon olycka sker.

Och Malmös skolgårdar är fortsatt ogödda. Tur ändå.

Vi brukar få startplats i Vårruset via jobbet, men i år blev det visst inget av den saken. Därför visste jag inte ens att det var idag. Förrän musiken drog igång lagom till eftermiddagscappuccinon på balkongen!

Och nu snackar vi Askungar på bal. Vårruset är verkligen inget lopp jag drömmer om. Då hade jag såklart anmält mig själv. Men när man hör peppen och musiken, och hela parken osar av nervositet och förväntan, så växer fjärilar i magen även hos den som sitter på balkongen. Som plötsligt vill slänga sig ut som Tarzan i en lian. Landa i närmsta träd, springa till startlinjen, roffa åt sig någons nummerlapp på vägen och sen bara köra när startskottet går.

Istället läser jag min race report från förra året. Skrattar en aning åt ett ganska roligt inlägg och tröstar mig med att 5 kilometer är en apjobbig distans.  Dessutom är picknicken ändå inte någon höjdare jämfört med en cappuccino på en balkong.

Springer du Vårruset i år?