Aktuellt

Vi måste prata skor fast som omväxling inte löparskor. Vi måste prata människoskor….

Jag hatar att ha ont i fötterna och äger knappt spetsiga skor eller skor med klack. Sneakers är min bästa vän, och jag vaknar glad varje dag som sneakersmodet håller i sig. Men nu ska jag ju på fest med dress code ”cocktail chic”….

Och det 1,5 dygn före Köpenhamn marathon. Det är liksom inte läge för skoskav och träningsvärk i vaderna.

Folk jämför klackar och coola skor. Jag drömmer om sneakers men har sträckt mig till platta ballerinaskor. Och kompenserar med världens största örhängen. För öronen springer man inte med.

Nu ska jag bara lyckas ta mig hem från festen innan den slutar kl 02. Helst utan att någon märker det och tycker att jag är en tråkmåns. Jag har ju världens bästa ursäkt men vet inte om den är legitim eller liksom själva definitionen på tråkmåns, för de som inte springer….

Vad säger ni? Är det normalt att tulla lite på partyfeelingen för att kunna springa?

Man vet att det är race week när man blir inbillningssjuk, får låtsasont i random kroppsdelar och nojar över att man nog inte tränat hälften så mycket som man borde…

Men det slutar visst inte där. För nu har jag börjat drömma också. I natt köade jag till Tivoli i Köpenhamn där visst starten skulle gå. Men när jag visade leg i entrén var det ingen som trodde på att det var jag på fotot. Så jag fick inte komma in och inte starta. Men mest ledsen var jag för att jag missade karusellerna….

Och än är det bara måndag. Var ska det här sluta?

Vi ska springa ihop. Sånt som vi gjorde förr. Innan skadorna. Först mina, sen hans. Men allt är glömt, nu är det dags igen, och vi har valt världens finaste led för uppgiften. Jakten på Gullspira, västra loopen.

Jag har sprungit den massor av gånger och alltid hittat runt pga den fantastiskt tydliga markeringen.  Men då har jag inte haft en besserwisser med karta i släptåg…

För Fredrik vill lära sig stigarna, och hur allt hänger ihop. Bli världsbäst på skogen och kunna varenda stig. Kul så. Men just nu är det jag som kan stigarna bäst. För att jag inte varit skadad och sprungit mycket mer.

Plötsligt säger han att markeringen är fel. Ologisk. Och att stigen måste korsa sig själv om det ska gå ihop. Och sånt händer ju aldrig. Vi måste ha missat något. Och den markering vi just står framför tillhör säkert leden fast mycket längre fram…

”Men jag springer ju alltid här….” försöker jag….

Spelar liksom ingen roll. Det är något fel med markeringen.

Jag tycker att han övertänker. Om man bara följer markeringen så kommer man ju rätt. Utan att förvirras av en gammal orienteringskarta som inte alls har leden utritad.

Det löser sig till slut. Han låter sig övertygas (bara en sån sak!) och vi kommer runt. På en runda som är helt magisk så här års. Det gröna nästan bländas. Och vitsipporna. På krypavstånd från vår ytterdörr. Vilken ynnest. Och vilken grej att äntligen kunna springa ihop igen. Fast nästa gång gömmer jag kartan…

Vissa dagar gör man klokast i att lägga pussel och stapla ved. Och hålla tassarna borta från sociala medier. Idag är en sån dag.

För idag sprang hela världen Lundaloppet. Det som i förra veckan kändes ok att hoppa över, kändes idag som värsta Askungen och balen…

På Lundaloppet har jag fightats med Robinson-Jesus och blivit slagen av en (kill)kompis med förnedrande tre sekunder.

Det är också loppet jag många gånger sprungit direkt efter ett spinningpass för att jag inte lyckades hitta vikarie!

Och backar, kullerstenar och miljoner svängar till trots – det är i Lund jag har mitt pers på milen – 42:05 – men det är nog preskriberat…

Det är också i Lund som en bajamaja regnade ner från himlen när dottern drabbades av sin första löparmage mitt i city utan en enda buske… Plötsligt står den bara där, mitt på vägen!

Typ så. Jag borde såklart ha varit där idag. Men då hade jag inte haft lika välputsade fönster, eller en lika högt staplad vedhög….