Aktuellt

Min maraladdning inför morgondagens lopp har varit lite annorlunda än vanligt. I morgon vet vi om det var en flipp eller flopp. Så här….

Det började redan i onsdags med att jag sprang lite tuffare än jag brukar under marathonveckan. Benen burrade hela natten och jag kunde inte sova. Oklart om det var smart…

Fredag och fest. 5,5 timmars sömn och en kolhydratladdning utan kolhydrater…

Jag tar det lugnt med alkolholen och hinkar vatten pga den 30 gradiga värme som råder i lokalen. Alkolholen utgör därmed inget hot mot marathonformen. Men maten. Alltså hallå.

Huvudrätten kommer in. De som inte valt specialkost får tonvis med potatis och möjlighet till TVÅ stora kycklingfilér. Men jag har valt veggo. På min tallrik dyker det upp en svamp, tre sparris och en gigantisk purjolök.

Purjolöken vågar jag inte ens äta med risk för att prutta mig igenom hela Köpenhamn. Återstår en svamp och tre sparrisar. Har jag tur kommer jag till kilometer två med sån laddning.  Jag är så hungrig att jag håller på göra inbrott i PÖLSE-FOODTRUCKEN som står utanför. Men den öppnar först kl 00.00, och så mycket har klockan inte blivit.

Det slutar med att jag äter medhavda bars till nattamat på hotellet.

Idag försöker jag äta och sova ikapp. För i morgon smäller det!

Jag skulle köpa Resorb inför helgens äventyr. Boosta kroppen med salt inför den danska värmeböljan. Men så blev jag lite sparsam…

För när jag lägger fram min 72-kronors-Resorb i kassan frågar expediten om jag inte ska prova apotekets egna vätskeersättning istället. Den kostar 45 och om jag blir medlem, bara 32! För mig som försöker hålla i slantarna låter det som ljuv musik. Det är ju en hel cappuccino jag sparar.

Förpackningen ser nästan identisk ut med Resorb och jag tänker att det säkert är samma produkt i annan wrapping. Dessuom finns smaken SVARTVINBÄR. Som Resorb slutat med men som faktiskt var deras godaste. Jag slår till.

Firar med en cappuccino och meddelar stolt Fredrik om hur sparsam jag varit. (Med undantag av den där cappuccinon då…)

Ett par timmar senare är det tid för test. Häller upp ett glas och lägger i brustabletten. Det tar lång tid men den som väntar på något gott…

Smakar.

Och där ångrar jag mitt beslut. Det smakar kvalmigt. Som om någon smygkräkts i mitt glas.

17 tabletter kvar. Sen köper jag Resorb…

Torsdagen går från normal till crazy. Mitt i eftermiddagsjobbet vill P4 Malmöhus göra reportage angående nyheten BROLOPPET 2025 och Köpenhamn marathon. Johanna lurar med mig och Ann-Elise. Hon säger något om kaffe och sen är det kört. Vi är på.

I självaste Pildammsparken möter vi upp. En sändning kvart över tre och en kvart över fyra. Däremellan kaffe.

Jag vet inte vad vi sa eller vad vi glömde att säga. Om vi gjorde bort oss eller om det flöt på. Jag vågar oavsett inte lyssna. Det jag kommer ihåg är att vi gick bananas över nyheten Broloppet 2025. VIlken grej.

Malmö som liksom inte har något ordentligt lopp att skryta med. Det HÄR är grejen. Så boka upp 15 juni 2025. Jag ska meddela mina barn att de inte får gifta sig då….

Senast loppet gick var 2010. Med 15 meter/sekund i ryggen flyger jag över bron på rekord tid och pers. Men tidtagningen fungerar inte. Det tar flera dagar innan de rotat rätt på backuperna och jag får min enda halvmaratid på rätt sida 1:30-strecket. Fast jag har aldrig räknat den. Det kändes lite fusk…

2025 är det dags igen. Bara hoppas det inte är payback time med 15 m/s motvind!

Masoud Owji var med om diskoteksbranden i Göteborg 1998 och är nu ambassadör för Blodomloppet. Han ska springa (nästan) alla 19 lopp, och jag och Fredrik vann varsin startplats i hans team i Malmö. Med fyra dagar till Köpenhamn marathon var planen marafart. Kontrollerat och fint. Men jag är sämst på att hålla mig till plan…

I startlistan står jag som Anonym-73, Scania Road Runners. Det fattas bara solglasögon och hatt för att jag ska känna mig mer hemlig. Vet inte varför det blivit så, men skitsamma, nu kan jag ju verkligen springa hur sakta som helst utan att någon undrar. Bra där.

Vi samlas innan start för att få den obligatoriska röda tröjan och nummerlapp. Sen försvinner tiden på bajamajabesök, omparkering av bilen och uppvärmning. Och plötsligt håller jag på missa starten. Jag ska starta i andra och sista startgrupp. Den för folk som springer saktare än 45 minuter på milen. När speakern börjar tagga igång inför start tänker jag att det är 5 km-löparna som ska iväg. Och att jag har minst tio minuter på mig. Men jag har fel. Det är jag som ska starta. Det är mig och resten av 10 kilometersgänget han försöker peppa igång. Hoppsan!

Tittar mig omkring. Ingen har shorts och linne. Det här är gänget som ska chilla runt. Tänk om jag är snabbast och måste hitta vägen själv! Som tur är slipper jag det. Det är ett tiotal snabbisar som förklätt sig i långa tights. Jag har ryggar att följa!

Starten går. Jag glömmer att titta på klockan. Går på känsla men lyckas inte fullt hindra mig själv från att ryckas med. Bromsar. Men inte tillräckligt. Blir lite trött i motvinden. Fast jag inte skulle…

Loppet har inte världens roligaste bansträckning. Vi är mestadels ute i industriområden och bostadsområden, med undantag av en liten sväng i Bulltoftas sega backe, samt sista biten in mot mål.

Med 500 meter kvar möts banorna för 5 km och 10 km och den lilla bron vi ska över korkar igen fullständigt. Muttrar i smyg över att folk inte kan hålla höger, och samlar kraft inför spurten som jag inte ska spurta på.

Kliver över mållinjen på 45:50 och förmodligen lite för fort. Får se om det straffar sig på söndag.

Efter att ha köat en kvart för bananen och medaljen, byter vi om och samlas med teamet för en berömda picknicken. Den som alltid är sammansatt av bästa kombon av sponsrade prylar utan att ingredienserna nödvändigtvis passar ihop. Macka med potatissallad och dressing liksom…

Hur som haver. En trevlig kväll. Trevligt sällskap och finfint väder. Nu laddar jag om för Köpenhamn. Masoud laddar om för 17 blodomlopp….