Aktuellt

I postmaraveckan när löparbenen chillar lite finns tid att testa nytt. Idag testade jag Les Mills nyaste koncept Strength Development!

Till skillnad från Body Pump där man gör fyra miljoner repetitioner är tanken att man ska jobba tyngre i färre antal. Mer styrkastyrka istället för uthållighetsstyrka. Jag är såld på idén. Vill ju bli stark men är sämst på att motivera mig i gymmet. Så kom igen Hulken så kör vi!

Det är läskigt med ett nytt koncept och det tar ett tag innan jag fattar hur det är uppbyggt. Vi jobbar i set med olika övningar, 40 s på varje. Man ska hinna 10-12 st. Hinner man fler får man lasta på. Jag lyckas dock inte komma ihåg att räkna en enda gång…

I första blocket blandar vi front squats, knäböj och utfall. Här finns en liten brist i upplägget. Hur mycket jag än vill kan jag inte ta tyngre än på body pump. För jag orkar inte få upp stången på axlarna… Med färre reps blir det inte jättejobbigt men det passar bra för postmarabenen.

Andra blocket bjuder på overhead extensions, bänkpress och en pressövning med fria vikter. Allt liggandes på en bräda. En combo som burrar skönt  i överkroppen så här ett par timmar senare. Här kunde jag verkligen ta så tungt som tänkt och det var en häftig känsla att säga hej till sin inre hulk….

Block tre har fokus baksida och det är en blandning av rodd, flies och rygglyft. Får kriga i fliesen och fattar inte att en femkilosplatta kan kännas som ett blyklot. Kommer jag ens kunna lyfta kaffekoppen i morgon?

På fjärde blocket är tanken att vi ska köra slut på oss, men så blir det inte. Det blir faktiskt det lättaste på hela passet. Mest för att övningarna inte lämpar sig för den med små händer…

Det börjar med en halo som är skön, och funkar med tiokilovikt. Men sen blir det pannkaka.

Frivändningar och axelpressarna blir alldeles för lätta med 5 kg, men mina händer kan inte greppa mer. Samma med biceps. Och magen är för kort tid för att hinna bli trött. Det blir som en nervarvning istället för en urladdning och jag känner mig lite snuvad på avslutningen. Tänk om man hade fått ha hantlar istället för de där klumpiga vikterna. Då hade vi snackat…

Summa summarum. En kul pass som säkerligen har potential om jag får rätt på vikterna. Jag kommer njuta av träningsvärken i morgon!

Kan inte låta bli att fundera på VARFÖR jag fick nackspärr/krampande nackmuskler och ett huvud som vägde 400 ton? Har analyserat ihjäl mig och hittat tre tänkbara orsaker. Så nu över låter jag till min samlade läsarskara att avgöra. Vad var den egentliga orsaken?

Alternativ 1:
Att gå på fest i en hundragradig lokal triggar igång nackmuskler ca 36 timmar senare.

Alternativ 2:
Kolhydratladdning på fest, bestående av en svamp och tre sparrisar (och en oäten hel purjolök) gör nackmuskler på krigsstigen.

Alternativ 3:
Att bära en tung väska med festattiraljer och 8 påsar med t-shirts och nummerlappar på ryggen gör nacken spänd och ledsen. Så ledsen att den inte ens vill springa marathon.

Alternativ 4:
Jag hade rosa naglar i stället för blå/gula. Vilken nacke blir inte ledsen av sånt?

Alternativ 5:
Jag har hoppat upp en åldersgrupp till tant 50-54. Och tanter har bergis krämpor i nacken. Nu går det bara utför…  Nästa gång blir det bergis åderbråck och hallux valgus.

Vad tror ni. Vilken är den rimliga anledningen?

Jag vaknar med en bakis känsla i kroppen fast jag inte druckit en droppe alkohol. Jag önskar mest av allt att det är söndag men kalendern skriker måndag. Jag hade behövt semester…

Att springa marathon är inte bara att springa. För efteråt blir jag så speedad att jag inte kan gå och lägga mig, och när jag väl går och lägger mig kan jag inte sova. Jag ligger dessutom back på både vatten och energi. Jag som ALLTID är hungrig är helt ologiskt inte alls hungrig när jag bäst behöver det.

Därför blir måndagen en enda jakt på att komma ifatt. Bli människa igen. Och då är jag glad för att jobba hemifrån. Där jag har ett fullt kylskåp att gå skytteltrafik till. Där ingen ser att jag har mjukisbyxor och plåster på tårna som jag inte orkat ta av….

 Uppladdningen var tveksam men tänkte nog ändå att det skulle gå. Då visste jag inte hur en strulig nacke kan förvandla en fantastisk feeling till en 27 kilometer lång kamp. För det händer nått efter första ljuvliga 15…

Jag startar med 3:30-ballongerna och har en fantastisk chill start. Tänker att jag njutjoggar en marathon. En cool känsla.

Springer lite före ballongerna mot andra vätskekontrollen. För att kunna dricka i lugn och ro medan de kommer ikapp. Vätska känns högprio i den värme som väntar. Men de kommer inte ikapp.

Det känns som jag är god för förra årets 3:26. Benen springer av sig själv och jag andas knappt. Partyfeelingen på topp. Njuter av musiken och gläds åt alla som tagit sig ut för att heja. Marathon ÄR det roligaste som finns.

Fredrik är ute och hejar och som vanligt ser jag ut som en överspeedad fjant på alla bilder. Glad i hela ansiktet. Då vet jag inte vad som väntar.

Någonstans vid kilometer 15 börjar nacken kännas spänd. Försöker slappna av, pendla med armarna, skaka loss. Inget hjälper. Stelt blir stelare och till slut ont. Huvudet blir tyngre och tyngre, det känns som jag inte orkar hålla upp det. En helt bisarr känsla som jag aldrig någonsin känt.

Försöker peppa mig själv med att jag ju faktiskt inte springer med nacken, men det tär mentalt. Jag tappar fart.

Vid Red Bull-stationen gör jag det mest otippade. Jag som ALDRIG druckit Redbull och överlag är ganska skeptisk till energidryck slänger mig över en mugg. Ge. Mig. Vingar. Någon. Men några vingar får jag inte…

Får stanna och stretcha nacken vid de två efterföljande vätskestationerna. Första gången hjälper det lite. Andra gången not so much. Men jag har inte ont i benen…

Jag inser att 3:30-ballongerna är på väg bakifrån och tänker att jag ska ge det en chans att hänga på när det oundvikliga är ett faktum.

Vid 40 km kommer de upp som en hord galopperande hästar. Jag ökar. Hänger i fast huvudet håller på ramla av. Vid skylten 800 meter kvar måste jag släppa. 800 meter är typ till månen och tillbaka, kan man ens springa så långt?

600 meter. En evighet. Har jag ens styrfart?

400, 200. Folk spurtar. Jag springer nog i åttaminutersfart. Och vem har fyllt hela målrakan med sirap, jag kommer ju inte fram!

Stapplar över mållinjen. Stänger klockan (!)  på 3:30.06 och tar mig vidare till medaljen. Den som faktiskt inte var så smutsful som jag trodde. Har de hunnit putsa den efter folkstormen i sociala medier tro?

Men. Den är tung. Med den runt halsen kan jag omöjligen hålla upp huvudet. Sätter mig på en betonggris och tar av den.

Har ingen mobil och vet inte hur i hela folkhavet jag ska hitta Fredrik? Vill ha massage….

Dricker upp mitt vatten och laddar mentalt för att gå och leta honom. Han hittar mig. Jag är i min smärtbubbla och ser ingen.

Slänger oss i gräset och väntar in resten av det fantastiska löpargäng vi åkt dit med! De flesta har fått kriga. Och undrat varför man springer marathon. De flesta kommer stå på startlinjen nästa år igen…För det här med marathon är ändå en fantastisk grej!